”Det känns som Lucas får en mer rättvis bedömning”

Sedan en tid tillbaka har Lucas familj en egen personlig kontaktperson på Försäkringskas­san i Eskilstuna.

– Eftersom vår kontaktperson känner Lucas så är det stor skillnad mot om en bedömning bara görs på pappersunderlag. Även om vi får samma beslut, så känns det som att vi får en mer rättvis bedömning nu, säger mamma Linda.

Torshälla, Eskilstuna. Lucas Karlsson, sju år, har precis kommit hem från skolan. Tillsammans med lillebror Oscar blir det en stund över att spela Wii innan pappa Kristian och mamma Linda ropar att maten är klar.

Det har gått drygt fyra år sedan den dagen då Lucas sprang ut på vägen och blev påkörd av en bil som kom i mycket hög fart och inte hann väja.

Lucas drabbades av hjärtstopp men hans föräldrar lyckades, mot alla odds, få igång honom innan ambulansen kom till platsen. Läget var dock mycket allvarligt och efter elva dygn i respirator väntade flera månaders sjukhusvistelse.

Det visade sig att Lucas förvärvat en hjärnskada som i första hand innebär rörelsebegränsning och spasticitet i hela kroppen.

Mamma Linda och pappa Kristian minns att sjuk­huskuratorn hjälpte dem med de första kontakterna med Försäkringskassan, och både Linda och Kristian fick de första månaderna tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn.

Under hösten fick de sedan hjälp av kuratorn på habiliteringen med att skicka in ansökan om vårdbidrag och assistansersättning. Men ingenting i kontakten med Försäkringskassan gick smidigt, de var tvungna att berätta samma sak om och om igen för olika handläggare på telefon, vilket tog mycket tid och kraft.

Det hände att Kristian använde nästan hela sin lunchtid till att sitta i Försäkringskassans telefonkö, och någon gång tvingades han till och med lägga på för att också hinna äta.

– Det kändes som att vi fick tjata om allt, ligga på och försöka ta reda på allt själva. Alla sa olika saker eller kunde inte ge svar. Det var mycket strul hela tiden, de sa att intyg saknades. Man kände sig ifrågasatt, att man inte blev trodd på, säger Kristian.

Sedan en tid tillbaka slipper de ringa växeln. Idag har de en kontaktperson och i somras kom hon på eget initiativ hem till familjen för att träffa Lucas. De ringer också till henne vad det än gäller. Eller mejlar. Mamma Linda beskriver en otrolig lättnad.

– Nu kan vi skicka en fråga på mejl, när det passar oss, istället för att slippa sitta i den där förbannade telefonkön. Jag slänger iväg en fråga, så återkommer vår kontaktperson.

Linda tror att detta har lett till att de känner mindre frustration mot Försäkringskassan, vilket gör att det blir lättare att ta kontakt.

– Vår kontaktperson vet mer om oss än någon annan, hon vet vad vi har varit med om, och då är det mycket lättare att lyfta luren. Vi slipper dumma frågor eftersom hon har träffat Lucas och vet vem han är.

Kristian nickar. Det är en lång process att komma fram till att man behöver hjälp, men också att våga be om den. Att då bli ifrågasatt och kanske få avslag kan vara rent av förnedrande.

Det är också jobbigt att hela tiden upprepa vad ens barn inte kan, speciellt för någon man inte litar på.

Familjen har precis fått beslut om fler assistanstimmar, men trots att de bara fick hälften av de timmar de sökt om, tycker de att det känns som ett ”okej beslut”.

– Eftersom vår kontaktperson känner Lucas så är det stor skillnad mot om en bedömning bara görs på pappersunderlag. Även om vi får samma beslut, så känns det som att vi får en mer rättvis bedömning nu.

Känslan av att Försäkringskassan är en motpart istället för ett stöd delar de med många andra familjer. Kanske har assistansbolagen en del i att skapa denna motsättning, en ”vi-mot-dom”-känsla, eftersom de gärna vill överslagsräkna antalet timmar i ansökan, ”för säkerhets skull”?

Linda känner idag ingen oro för att berätta om Lucas framsteg med rädsla för att timmar ska dras bort.

– Att han nyligen lärt sig använda handkontrollen för att spela Wii med lillebror är fantastiskt, men han behöver fortfarande hjälp med nästan allt annat, och han kommer behöva mer hjälp ju äldre han blir.

Pappa Kristian nickar. Det skulle helt enkelt inte gå att ta bort några timmar, och Linda fortsätter:

– Tänk om det varit så här från början. Det hade underlättat mycket för oss. Alla vinner på det. Tänk när familjer runt om i Sverige får veta att vi här i Eskilstuna har det så här…