”Det sätts verkligen för många ADHD-diagnoser just nu”

”Du verkar ju vara så normal, du kan väl inte ha ADHD?”
”Det sätts verkligen för många ADHD-diagnoser just nu.”
”Alla har en släng av ADHD.”

Strax efter min trettioförsta födelsedag så förstod jag äntligen varför jag gått igenom hela mitt liv och varit ständigt trött. Tänk dig tröttheten efter att du träffat nya människor eller varit på en arbetsintervju. Efter att du behövt tänka efter på vad du säger, vad du gör och hela tiden vara uppmärksam på alla andra. Tänk dig hjärntröttheten efter en utekväll eller en konsert. De gångerna där det har blivit alldeles för mycket intryck så att du är trött i flera dagar efteråt. Tänk om du hade behövt göra dom där sakerna varje dag, vecka efter vecka, år efter år. Hur trött tror du att du skulle vara efter 10, 15 eller 25 år?

Tänk dig att varje dag försöka vara någon som du inte är genom att försöka göra och vara som alla andra. Tänk dig att försöka lära dig multiplikationstabellen, eller lära dig vad som helst, med en slagborr 5 meter ifrån dig.

Fler kvinnor än någonsin får diagnosen

Fler unga kvinnor än någonsin får just nu en ADHD/ADD diagnos. Vi får den så sent i livet för att all forskning är gjord på pojkar. Pojkar med ADHD har inte alls har samma problematik i relation till skolans kontext som tjejer har.

Jag brände ut mig själv gång på gång för att klara skolan och jag gick ut gymnasiet med fullständiga betyg, tog en lärarexamen och har nästan en master i specialpedagogik.

Har kostat mig hälsan

Men vad har det kostat mig? Både min fysiska och psykiska hälsa. Jag har i princip hela mitt liv haft återkommande depressioner och ångest. Jag har extremt lätt att få en infektion i och med att ett konstant påslag av kortisol försvagat mitt immunförsvar. Jag har också på grund av det ibs som gör att jag behövt ställa om min kost helt för att inte ha ständiga molande magsmärtor. Som ändå återkommer om jag utsatt mig själv för stressiga situationer.

Men varför berättar jag hela min sjukdomshistoria kanske du undrar? För att jag vet att jag inte är ensam. Långt ifrån!

Mitt sista försök i att ”vara som alla andra” bestod av att jag försökte jobba som det jag är utbildad till, lärare och fritidspedagog. Det tog mig 6 veckor innan allt rasade samman. Jag började äntligen bli utredd och när alla psykiska diagnoser uteslutits började allt peka på en NPF diagnos. Men det var inte förrän jag, som läst åtskilliga högskolepoäng specialpedagogik, satt för med ADHD/ADD diagnosen mitt framför näsan på mig som jag faktiskt förstod och allt föll på plats.

Forskningen glömmer tjejerna

Det finns en kunskapsbrist hos lärarkåren (majoriteten av lärarutbildningarna erbjuder idag inga eller väldigt lite specialpedagogiska hp) och hos specialpedagoger om neuropsykiatriska diagnoser hos tjejer. Det på grund av att forskning på NPF fortfarande många gånger riktas mot pojkar och män. Det behövs en stor satsning inom samtliga universitet och högskolor gällande forskning på tjejer och kvinnors funktionsvariationer. Det görs idag i större utsträckning än innan men det räcker inte.

Vi har en stor grupp unga kvinnor som är sjukskrivna och både fysiskt och psykiskt utbrända på grund av att vi lever i ett samhälle som inte är utformat för att alla ska kunna delta i det.

ADHD i relation till samhället

För vi med ADHD har inte en ADHD-diagnos. Vi är diagnostiserade med ADHD i relation till hur dagens samhälle är utformat.

Det behövs en förändring så skolan och arbetsmarknaden formas efter mänskligt kapital och inte, som idag, ekonomiskt. För vad är egentligen mer hållbart i längden?

Anna Lindberg Viklund
Masterstudent i specialpedagogik och ung kvinna med en ADHD-diagnos