Nyheter

Diagnos eller bråkstake? Alla har rätt att lyckas

Intervju publicerad i Föräldrakraft nr 2, 2014.
dsc 1994

Martin Ingvar. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Även om man har särskilda behov så gäller samma pedagogiska principer som för vilken unge som helst – att få möjlighet att lyckas. Men det ska inte hänga på föräldrarna, det är inte jämlikt, säger Martin Ingvar, hjärnforskaren som vill se en skola som möter varje barns behov.

Martin Ingvars schema är minst sagt smockfullt. Första kontakten för att boka in en intervju togs för tre månader sedan.

Efter ett sent återbud till det första mötet sitter han nu här, i konferensrummet på institutionen för neurovetenskap på Karolinska Institutet, för att på en timme hinna ge Föräldrakrafts läsare några ord på vägen.

Utanför i korridoren är det liv och rörelse. En annan forskare fyller år idag och blir firad i fika-
rummet. Födelsedagssången tränger in i rummet, där vi blivit milt infösta av Martins högra hand Mimmi Wernman.

Hon förser oss med kaffe och nämner i förbifarten att ”När Martin kommer igång kan han prata hur länge som helst”. Det är nog därför hon påminner oss om att se till att det finns lite tid på slutet för att ta några bilder utanför, eftersom nästa möte börjar direkt efter vårt.

I en intervju i tidningen Modern Psykologi har Martin Ingvar sagt, att det i första hand var det faktum att han kom från en familj som tyckte att det var viktigt att studera, och att han hade en mamma som ständigt lockade honom med nya böcker, som gjorde att han till slut lärde sig läsa.

Detta hände för ett halvt sekel sedan i Lund. Men det kunde lika gärna vara en berättelse från nutid i en annan del av Sverige.

Fast idag får barn som växer upp med resursstarka föräldrar, som han själv, snabbt en fin diagnos. Istället för att som de mindre bemedlade uppfattas som ointresserade bråkstakar.

Martin Ingvar är säker på sin sak. Det är inte jämlikt. Och det är fel.

Det ska inte hänga på föräldrarna. Men det ska heller inte behövas en diagnos för att man ska få rätt stöd. Den medicinska diagnosen och de pedagogiska behoven är olika saker. Det är en sammanblandning.

– Det är illa att det ibland explicit, och ibland implicit, krävs att ett barn ska ha en diagnos för att få resurser i skolan. Det kan man inte villkora. En diagnos är inte tänkt för att understödja pedagogiskt individuella insatser. Skolan ska lösa de pedagogiska problemen, inte de medicinska behoven.

Martin Ingvar vill se en skola som ser varje barns behov. En skola som använder resurser på rätt sätt och där läraren har ett pedagogiskt kontrakt med varje barn, ”Det betyder något för mig att det går bra för dig”.

– Det pedagogiska kontraktet är grunden till att barnet känner att skolan är relevant. Att möta mig där jag är, att ge mig förmågan att bygga upp min egen drivkompass. Att jag får känna att om jag anstränger mig så händer det något. Att jag bereds möjlighet att lyckas.

Och denna pedagogiska princip gäller förstås även om man har lite längre väg fram till den där kompassen. Tricket är att hela tiden lägga förväntan på rätt nivå.

– Jag behöver en positiv förväntan, precis lite över där jag befinner mig.

Att använda ny teknik som ett verktyg vid in­lärning är som med alla verktyg menar Martin, det viktigaste är vad de används till. Det kan vara skitbra. Men han ger inte mycket för lockelser som

”Kom till vår skola! Vi har iPads!”.

 

Martin Ingvar. Foto: Linnea Bengtsson.
Martin Ingvar vill ha en skola som ser varje barns behov.

martiningvar 700På sikt kommer också kravet på läs- och skrivkunnighet att sänkas tack vare alla appar som kan läsa och skriva åt oss.

– Vi kommer att bli talspråksbaserade. Å andra sidan kommer kravet på att kunna syntetisera information, att förhålla sig till den, stänga ute fler.

När det gäller nya träningsmetoder som bygger på den nya tekniken, till exempel kring arbetsminne och koncentration, beklagar han den ”hype” som uppstått. Det är fel att tjäna pengar på föräldrars förväntningar.

– Visst kan träningsprogrammen ha spännande effekter, men storleken på effekten är helt individuell. Om man vill träna och prova, varsågod, men som förälder är det viktigt att alltid iaktta kravet på att det ska vara lustfyllt för barnet. Det är det centrala.

Och här ligger en av Martin Ingvars viktigaste poänger. Den rasande teknikutvecklingen kräver att vi hela tiden stannar upp och frågar oss vad vi håller på med och för vem vi gör det.

Informationsteknologin kommer på sikt att förändra hela vårt samhälle. På gott och ont. Att tro att vi automatiskt använder ny teknik på ett smart sätt är fel.

– Vi har idag många verktyg för att arbeta effektivare. Men arbetar vi mindre? Knappast. Jag svarade på det sista mejlet strax efter klockan ett i natt.

Ny teknik kan i bästa fall helt kompensera en funktionsnedsättning på individuell nivå, men det är lika viktigt att samhället jobbar med attityder för att minska det utanförskap en funktionsnedsättning kan bära med sig på en generell nivå.

– Vi måste aktivt bygga det samhälle vi vill ha. Vi måste våga vara normativa och säga att ”Så här ska det se ut!”. Sunt förnuft måste återerövras varje dag.

Martin Ingvar är också bekymrad över att missbruket av LSS ”kostar människors förtroende”, och när förtroendet faller för välfärdssystemet riskerar det att på sikt leda till minskade resurser.

– Detta måste vi arbeta emot genom att helt enkelt använda stålarna bättre. En ökad kontroll behövs, för att se vilket stöd som är mest effektivt. Det är extremt viktigt att upprätthålla LSS, eftersom det både ger frihet till de som behöver stöd, men också till er föräldrar. Men det kommer krävas hårt propagandaarbete.

Han säger att han är ödmjuk inför den livsbelastning och det ”minskade sociala rörelseutrymme” föräldrar till barn med funktionsnedsättningar har och vill skicka med följande hälsning:

– Det finns ingen quickfix, men den förälder som skaffar sig kunskap har också lättare att skaffa rimliga förhoppningar och stöd för sitt barn. Kun­skap är makt. Men också möjlighet att se barnets funktionsnedsättning för vad det är – inte ett livshinder. Life is a struggle. Ni har min beundran.

Det knackar på dörren. 58 minuter har gått. Någon tid för fotografering utanför är det inte tal om att hinna med innan nästa möte, men Föräldra­krafts fotograf Linnea Bengtsson hinner åtminstone ta några bilder när Martin Ingvar med snabb hand skissar upp en modell av en hjärna, innan vi blir fösta ut genom dörren, nästan lika milt som på vägen in.

 

Annons
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Fremia
  • Annons för JAG
  • Etac R82 Stingray sulky
  • Annons från Minicrosser
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för STIL
  • Annons för Särnmark
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för HD Motion

[kadence_element id=”41923″]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *