Diagnos eller bråkstake? Alla har rätt att lyckas

Även om man har särskilda behov så gäller samma pedagogiska principer som för vilken unge som helst – att få möjlighet att lyckas. Men det ska inte hänga på föräldrarna, det är inte jämlikt, säger Martin Ingvar, hjärnforskaren som vill se en skola som möter varje barns behov.

Martin Ingvars schema är minst sagt smockfullt. Första kontakten för att boka in en intervju togs för tre månader sedan.

Efter ett sent återbud till det första mötet sitter han nu här, i konferensrummet på institutionen för neurovetenskap på Karolinska Institutet, för att på en timme hinna ge Föräldrakrafts läsare några ord på vägen.

Utanför i korridoren är det liv och rörelse. En annan forskare fyller år idag och blir firad i fika-
rummet. Födelsedagssången tränger in i rummet, där vi blivit milt infösta av Martins högra hand Mimmi Wernman.

Hon förser oss med kaffe och nämner i förbifarten att ”När Martin kommer igång kan han prata hur länge som helst”. Det är nog därför hon påminner oss om att se till att det finns lite tid på slutet för att ta några bilder utanför, eftersom nästa möte börjar direkt efter vårt.

I en intervju i tidningen Modern Psykologi har Martin Ingvar sagt, att det i första hand var det faktum att han kom från en familj som tyckte att det var viktigt att studera, och att han hade en mamma som ständigt lockade honom med nya böcker, som gjorde att han till slut lärde sig läsa.

Detta hände för ett halvt sekel sedan i Lund. Men det kunde lika gärna vara en berättelse från nutid i en annan del av Sverige.

Fast idag får barn som växer upp med resursstarka föräldrar, som han själv, snabbt en fin diagnos. Istället för att som de mindre bemedlade uppfattas som ointresserade bråkstakar.

Martin Ingvar är säker på sin sak. Det är inte jämlikt. Och det är fel.

Det ska inte hänga på föräldrarna. Men det ska heller inte behövas en diagnos för att man ska få rätt stöd. Den medicinska diagnosen och de pedagogiska behoven är olika saker. Det är en sammanblandning.

– Det är illa att det ibland explicit, och ibland implicit, krävs att ett barn ska ha en diagnos för att få resurser i skolan. Det kan man inte villkora. En diagnos är inte tänkt för att understödja pedagogiskt individuella insatser. Skolan ska lösa de pedagogiska problemen, inte de medicinska behoven.

Martin Ingvar vill se en skola som ser varje barns behov. En skola som använder resurser på rätt sätt och där läraren har ett pedagogiskt kontrakt med varje barn, ”Det betyder något för mig att det går bra för dig”.

– Det pedagogiska kontraktet är grunden till att barnet känner att skolan är relevant. Att möta mig där jag är, att ge mig förmågan att bygga upp min egen drivkompass. Att jag får känna att om jag anstränger mig så händer det något. Att jag bereds möjlighet att lyckas.

Och denna pedagogiska princip gäller förstås även om man har lite längre väg fram till den där kompassen. Tricket är att hela tiden lägga förväntan på rätt nivå.

– Jag behöver en positiv förväntan, precis lite över där jag befinner mig.

Att använda ny teknik som ett verktyg vid in­lärning är som med alla verktyg menar Martin, det viktigaste är vad de används till. Det kan vara skitbra. Men han ger inte mycket för lockelser som

”Kom till vår skola! Vi har iPads!”.