Döden är en del av livet (nr 5, 2007)

Publicerat av
Sören Olsson
Dela

Vi som lever med handikappade människor i vår närhet har på ett eller annat sätt funderat över livets bräcklighet.

Alla människor lever ju med döden ständigt närvarande, men det tycks som om det är ännu mer påtagligt hos människor som omger sig med handikappade medmänniskor. Kanske finns det nån sjukdom som förkortar livet på vår älskade vän eller kanske är helt enkelt prognosen för framtiden oviss hos någon vi känner eller håller av.

Vi har hur som helst fått lära oss att vi inte kan säga ”Det händer nog inget”, för vi vet att livet kan ha precis vad som helst i beredskap åt oss.
Men ändå tänker människor i allmänhet ganska sällan på döden. Jag undrar lite varför?

Döden är ju nåt som vi människor får med på köpet i samma stund som vi föds och det är inget som nån kommer undan. Det är en del av livet.
Jag tror att den största anledningen till att vi inte pratar och diskuterar döden är att den är förknippad med sorg. Sorg står för många för elände och kanske till och med depression.
Vi vägrar gråta!
Och döden är det ingen som har riktig koll på. Vi vet inte vad som väntar oss där på ”andra sidan”.

Vårt stora kontrollbehov gör att vi därför helt enkelt förtränger döden som fenomen och vi försöker blunda hårt så snart ämnet kommer på tal. Man pratar inte om döden. Det är nästan lika tabubelagt som sex. Och begreppet döden har så många lustiga metaforer. Man säger att man ”går till andra sidan” som om det vore att man byter lag i fotboll eller nåt. Eller vad sägs om ”personen har gått bort”. Det kan ju tolkas som om det är nån som har gått vilse i skogen. Och är det inte samma begrepp vi använder när vi blir bortbjudna till vänner och bekanta. Vi ska gå bort…

Våra hjärnor vill veta vad som väntar oss efter döden.

Helst vill vi ha en detaljerad karta över himlen så att vi inte känner oss vilsna och oroliga när vi kommer dit utan varken bagage eller förmögenheter.

Under året har flera stora personligheter dött. Jag tänker på Ingmar Bergman, Lars Forsell och Povel Ramel till exempel. Döden aktualiseras när någon så berömd går över till det okända på andra sidan. Vi tycks önska att allt ska vara precis som det alltid har varit. Gamle Kungen och Astrid Lindgren borde fortfarande leva, tycker vi. Även om de i dag skulle vara över hundra år och tämligen okontaktbara.

För en tid sedan var jag på en begravning av en vän till mig och det satte igång en hel del funderingar.
Vid kistan flödade känslorna fram hos åhörarna och vi fick höra vilken fin och varm och fantastisk människa som hade dött. Jag funderade på om hon fick veta hur värdefull och fin person hon var medan hon levde. Kanske var det så. Kanske inte. Det var inte det som var det intressanta, utan snarare fenomenet i sig.

Varför ska vi vänta med att berätta sånt till när det redan är för sent? Varför väntar vi med att tala om hur bra våra medmänniskor är ända tills de ligger i en kista? Då har de väl ingen glädje av att nån säger de där vänliga orden? De hade väl kanske uppskattat det mer när de levde. Men vi människor är lustiga figurer. Vi väntar in i det längsta och även lite längre än så. När personen redan har dött så upptäcker vi att det fanns saker som vi ville säga till dem. Uppriktiga, kärleksfulla och varma hälsningar till personen som inte längre finns här hos oss.
Det är så dags då!

Kanske finns det möjlighet att göra på ett annat sätt? Mitt förslag till dig är att använda alla tillfällen som ges under en viss period att tala om för människor i din omgivning vad de betyder för dig. Spara inte de vänliga orden till det är för sent. Passa på att säga de kärleksfulla, innerliga och uppskattande orden nu. I morgon kan det alltid vara för sent. Vem vet – du kanske får höra nåt oväntat vänligt tillbaks?
Sören Olsson

Artikeln publicerades 2007-09-30

Publicerat av
Sören Olsson