Döden skänker mig livsljus

Dagen då jag blev diagnosticerad med cancer, blev jag döende. Något vi alla är sedan födseln, men som jag lyckats förtränga. Orden aggressiv äggstockscancer tog tid att landa inom mig, men i takt med att jag tog det till mig, blev livet allt mer bländande vackert.

Min cancer behandlades och prognosen idag, ett år senare, ser god ut. Detta till trots, är jag numera döende. Linda före cancern och Linda efter, lever livet på två helt skilda sätt. I varje ny stund, i varje val, frågar jag mig själv automatiskt och på stort allvar – vad vill jag?

Jag har blivit resultatorienterad på ett sätt som förändrat mitt inre och yttre liv på ett fantastiskt sätt. Livet är numera kroniskt skört och jag behandlar det med stor respekt och tacksamhet. Kanske kommer jag aldrig att återinsjukna men då jag fått kontakt med det faktum att jag en dag kommer att dö, fylls livet med ett stort mått av glädje och respekt för hur jag väljer att leva. Tacksamhetens närvaro tränger som tur är undan rädslorna. I stort. Som oftast.

Men jag ser också att åren som ledde mig fram till diagnosen gav mig ovärderliga verktyg att hantera min nya situation. Om jag hade fått diagnosen 10 år tidigare så hade jag med all sannolikhet blivit både deprimerad och känslomässigt förlamad.

Som barn sökte jag mig ut i skogarna. Som sjuåring promenerade jag nästan dagligen – jag satte mig vid havet, lade mig bland skogens träd, klättrade i bergen. Med åren blev det längre mellan promenaderna och känslan av meningslöshet ökade. Jag ser idag att de två hör ihop.

Som barn indoktrineras vi av vår omgivning, av skolan och av media, om vikten av att följa yttre förväntningar och mål. Vi tappar över tid kontakten med den egna kompassen, vår intuition som talar om för oss vad vi behöver för att kunna utvecklas optimalt som människor.

Jag tänker på förmågan att vara närvarande och därmed i kontakt med vår kompass, som en muskel. När den inte används så förtvinar den. I värsta fall blir det inflammation i muskeln som gör ont och skapar ångest och en känsla av kronisk meningslöshet. Vi försöker desperat att använda de verktyg som ligger närmast i minnet, de indoktrinerade. Vi upptäcker att ångesten kan minskas för stunden genom att lägga in högre växlar, av att stänga av de allt högre ropen som kommer inifrån oss själva. Vi försöker ersätta barnets känsla av sinnesro med det vår omgivning predikar, med de verktyg samhället presenterar för oss.

För mig innebar det att jag kunde hämta kärlek och känslan av att bli sedd genom att studera hårt, att ha en åsikt, att arbeta. Borden och måsten skapade över tid en känsla av skam om jag inte följde det som hade blivit inpräntat i mig. Jag kom allt längre bort från mig själv med följden att ångesten och känslan av meningslöshet ökade med varje år.

Någon gång under resan blev det till slut för smärtsamt de gånger jag kom närmre det egna sanna. Jag förflyttade omedvetet närvaron in i framtiden. Jag började drömma om sinnesro och lycka som ett mål och la locket på mina egna behov för att stå ut. Jag hade blivit en produkt av samhällets förväntningar och drivkrafterna hette skam och ångest. Jag sprang mot mina mål, jag först och kroppen några meter bakom. Det kändes hotande att närma sig mig själv då mitt intellekt konstant upprepade uppväxtens projiceringar och budord. Jag misstolkade ångesten som ett bevis på att det var hotande att gå inåt, eftersom jag blev allt mer övertygad om att ångesten bodde djupt inom mig och jag fortsatte att lägga in allt högre växlar. Samtidigt som jag kände mig allt mer misslyckad, i takt med att självkänslan och självkärleken minskade.

Min kompass, min inre muskel blev allt mindre.

År 2000 föddes vårt första barn, Tommy. Han var svårt funktionshindrad och krävde all vår tid och engagemang. Under min graviditet fick jag dock oförklarligt insikt om vad som väntade. Jag fick tydliga inre bilder av en pojke med funktionshinder, trots att sjukvården kunde berätta med olika undersökningar att så inte var fallet.

Under sina nio år på jorden genomgick han tiotalet livräddande operationer, sövdes över 50 gånger. Han var dövblind, utvecklingsstörd, autistisk, satt i rullstol och matades genom en knapp i magen. Han sov aldrig mer än ett par timmar åt gången. Jag älskade honom över allt annat och då jag fått en vetskap innan han föddes av hur det skulle bli, kände jag att hans liv var menat att bli precis så som det blev. Jag hade välsignats med en inbyggd nyfikenhet.

Dock saknade jag verktygen att orka med vardagen, jag maldes sakta ner då alla de verktyg som hade kunnat vara till hjälp låg kvar i barndomens Linda. Jag fick allt svårare att hålla ångesten borta och tillslut så kapitulerade jag. Jag gav upp, jag slutade försöka orka och i samma stund blev livet omedelbart lättare att hantera. Jag fick kontakt med något sant inom mig den dagen och började leta efter nya sätt att hantera vardagen, med mig själv som kompass. Mindfulness klingade sant och jag letade upp en kurs.

Vad händer när vi påbörjar en mindfulnessträning? Ett skifte sker inom oss och en inre boll påbörjar sin rullning. Vi är trots allt homo sapiens och vårt primitiva omedvetna behov av vanor och mönster måste utmanas med intention och envishet, men bollen är i rörelse. Med lite tålamod nås mycket stora förändringar.

Första åren lade jag mycket fokus på meditation då jag kunde känna hur den övade upp min inre kompass, min inre muskel. Med varje meditation blev muskeln större. Med varje meditation byttes mitt inre filter mot omvärlden ut och världen blev både vackrare och mer hoppfull. När muskeln blev stor nog ersattes meditationerna med ett mer meditativt varande, min närvaro expanderade och blev härligt nog kronisk. Ibland faller jag in i gamla mönster och återupptar då meditationerna. Men att meditera är som att lära sig att cykla, när du en gång kan det så stannar kunskapen med dig.

Dagen då jag fick min diagnos var jag öppen och närvarande och kunde snabbt se på min nya livssituation med en betraktares ögon, istället för att hamna mitt i smärtan av rädslor och chock. För det tackar jag min son Tommy och alla de mindfulnesslärare jag har haft. Det senaste året har varit extremt tufft, men jag känner mig berikad av det jag lärt mig och ser fram emot nu, idag. Namaste.

Linda Forshaw
Arbetar idag som kurator inom området Dövblindhet samt frilansar som krönikör och föreläsare. Hon skriver bl a regelbundet åt tidningen Föräldrakraft.

Fler krönikor av Linda Forshaw finns samlade här.

Tips! Läs även ”8 övningar i mindfulness”