”Dyslexin växer inte bort”

Jag började få mina aningar i ettan och tvåan. Vad var det som inte stämde? Han läser inte bra, han utvecklas inte så som jag hade förväntat mig. Skol­starten ska ju vara så omvälvande.

Så inleder Lena Stolt sin berättelse om nio år i grundskolan. Hennes och sonen Joakims kaotiska resa genom den skola som ska lägga grunden för barns och ungdomars möjligheter till utbildning.

– Skolan sa ”det växer bort, det kommer så småningom”. Så jag lät det vara. Jag litade på skolan, på att lärarna visste vad de gjorde.

I fjärde klass kom de riktigt stora varningssignalerna. Joakim mådde dåligt psykiskt, han blev inbunden, drog sig undan, han tappade kompisar. I skolan fick han sitta i en liten grupp med en speciallärare.

– Hon var snäll och vänlig, men ingenting hände. Han kunde fortfarande inte läsa. Läraren försökte lugna mig och sa att det kan dröja länge innan pojkar knäcker läskoden.

Men Lena kände sig inte lugnad. Hon började leta på nätet och hittade dyslexi. Det hade hon hört talas om, men vad det innebar visste hon inte. Där fanns information om vilka tecken som tyder på dyslexi. Alla stämde på Joakim.

– Jag begärde att få ett möte med speciallärare och klassföreståndare men det ledde ingenstans.

Skolan har 450 elever. Joakim har alltid varit en lugn elev. Många killar med liknande svårigheter reagerar tvärtom, de blir utagerande.

– Jag hjälpte honom med allt, säger Lena. Till slut var det nästan jag som gjorde hans läxor. Jag såg hur jobbigt han hade det och ville hjälpa till. Vi satt tillsammans timme efter timme och jobbade.

Hon beskriver processens olika steg: Först tror man på skolan. De vet och kan. Sedan börjar man tvivla. Då möts man av kritik från skolan. Till sist börjar man kämpa.

Det som fick Lena att börja sin kamp var en händelse en vanlig förmiddag.

– Jag hade varit och handlat. När jag kom hem såg jag Joakims skor i hallen. Han hade gått hem från skolan. I hallen har vi en liten tavla där vi skriver meddelanden till varann.  Där hade han, på sitt knaggliga sätt, skrivit ”Jag vill dö. Jag vill bli ett skelett.”

– Jag vet inte hur snabbt jag kom upp på övervåningen och in i hans rum. Han låg på sängen och såg helt borta ut. Jag skakade honom, ropade och grät. Vi fick kontakt och grät tillsammans. Han hade bara lagt sig ner och liksom glidit bort.

– Vi pratade och han sa ”varför kan jag inte få leva i en värld där kunskaperna bara sugs in i huvudet”. Då väcktes draken i mig!

Lena råkade se en liten annons om Dyslexiförbundet FMLS i en tidning. Hon ringde dit.

– Äntligen! Där möttes jag av en enorm kunskap och förståelse. De visste precis vad jag pratade om. Jag fick stöd. Det har betytt oerhört mycket.

Genom kontakten med FMLS fick Lena konkreta förslag på hur hon kunde gå tillväga. Prata direkt med rektorn. Ta reda på om det fanns någon handlingsplan i kommunen eller i skolan.

– Så här i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde en anmälan till Skolverket. Men jag hade inte orken och i övrigt så är det en bra skola. Min högsta prioritet var att få Joakim på rätt köl.

Det var dags för utvecklingssamtal i skolan. Lena hade förberett sig och tagit med LÄSK-pärmen, framtagen av FDB – Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn, där hon skrivit ner hur hon tycker att Joakim är.

Specialläraren som var med blev otroligt upprörd, hon fick ett utbrott och menade att Joakim inte alls har dyslexi.

– Budskapet var att en förälder inte ska komma och tala om något för skolan, säger Lena. Jag gick hem alldeles tom.

Nästa steg var att kontakta chefen för barn- och ungdomsnämnden i kommunen. Där fick Lena ett bra bemötande av en person som verkade veta litet om de svårigheter hon talade om. Joakim ställdes i kö för utredning hos resursteamet i kommunen.

Kontakterna med kommunen ledde till att rektorn på skolan kallade till ett möte. Det blev en jobbig tillställning där alla kände sig påhoppade.

– Jag kan förstå att det är svårt för lärarna, säger Lena. De saknar både kunskap och resurser. Lärarutbildningen har inte bidragit till att göra det bättre. Frågan är: vem ska hjälpa barnen?

Joakim fick en tid för utredning hos en mycket kunnig specialpedagog och hos en logoped som kunde ställa diagnos. Det rådde ingen tvekan om att det var dyslexi det handlade om.

– När vi fått beskedet sa Joakim ”mamma, vad det känns skönt, jag var inte dum i huvudet”.

Nu skulle han börja sexan. Han fick en ny lärare och en ny speciallärare började på skolan. Hon insåg snabbt Joakims behov av stöd.

– Jag trodde att nu kommer allt att lösa sig, säger Lena. Vi hade ett möte där vi talade om dyslexi och vilka hjälpmedel Joakim skulle behöva. Sedan hände ingenting.

Han hankade sig fram, hade hittat en egen strategi. Han var bra på att lyssna och Lena stödde honom hemma, de pluggade tillsammans. Familjen köpte en Daisyspelare och han upptäckte hur roligt det var att lyssna på talböcker. Den nya specialläraren märkte att hans ordförråd blev större.

– Efter en del tjat gick skolan med på att han skulle få allt material inläst. Vi köpte själva en bärbar dator och programvaror som SpellRight och Stava Rex.

Lena tog initiativ till att några speciallärare fick göra ett besök på skoldatateket i Södertälje.

– Lärarna på högstadiet är bra men de saknar kunskap om dyslexi. Tack och lov fick Joakim behålla sin special­lärare i sjuan.

Som tonåring ville inte Joakim att Lena skulle hålla på så mycket med skolan.

– Jag märkte att han mognade och sa till honom att det här fixar du, det är skolan som inte fixar det.

Landstinget gick ut med att man kunde få låna hem hjälpmedel i form av mjukvara och att logopederna kunde förskriva diktafon och tangentbordet AlfaSmart.

– Det var svårt att motivera Joakim att använda de hjälpmedel som fanns. Han var ju inte van. Man måste börja tidigt så att det blir ett naturligt arbetssätt.

På högstadiet har Joakim haft specialläraren i kärnämnena och det tycker Lena har varit en bra nödlösning.

Vid skolavslutningen i åttan fick Joakim ett Lions-stipendium på 2 500 kronor för att han klarat av skolarbetet så bra, trots motvind, och för att han är en bra kamrat. Nu har han precis slutat nian och till hösten börjar han på bygglinjen på Kista gymnasium.

– Det känns jättebra, nästan som om även jag slutar skolan, säger Lena. På Kista gymnasium vet de vad läs- och skrivsvårigheter handlar om, så där blir det förhoppningsvis inte några problem. l