Elin gör som syrran

För ett par år sedan sa Elin till sina föräldrar att ”nu vill jag åka på läger”. Hennes yngre syster hade varit på ridläger och haft jättekul och nu ville hon också göra något på sommaren.
Sedan dess har det blivit tre kollon i Småland.

Mamma Karin minns hur familjen började söka information.

− Vi satte oss vid datorn och sökte, så hittade vi sommarkollot i Små­land och det passade Elin, säger hon.

Elin är 16 år och har en utvecklingsstörning. Hon behöver tydlighet, rutiner och struktur.

Det var ett kortare läger på sju dagar. Från Eva Remnert, som driver Leva Plus-kollona i Småland, fick familjen tydliga instruktioner om hur det praktiskt går till.

− Vi var med och lämnade Elin och fick träffa hennes fadder.

Alla barn har en egen fadder. Elin hade redan lite kontakt med sin fadder, de hade pratat på telefon.

− Elin tyckte att vi kunde åka hem med en gång. Hon var så sugen och laddad inför det här så det var inga problem för henne att bli lämnad på kollot.

Att det gick så bra berodde mycket på att hon sett lillasyster åka iväg och besökt henne på ridlägret och hört om allt roligt. Nu var hon själv på läger i sju dagar utan att drabbas av hemlängtan.

− Vi hade planerat att tapetsera huset för att ha något att göra och inte oroa oss.

Minns de första dagarna

Karin minns de första dagarna.

− Elin använder sin mobil väldigt mycket. Hon skickar många korta sms. På lägret samlar personalen in alla mobiltelefoner och ungdomarna får en stund på kvällen när de kan sms:a eller ringa.

− Men vi hörde inget ifrån Elin. Ingenting! Vi började undra om det var dålig täckning, eller om det hänt något. Och så gick det en dag till. Hon hörde fortfarande inte av sig. Då ringde vi till kollots telefon och fick till svar att hon hade inte tid att prata med oss.

Familjen kunde pusta ut. Det var ett gott tecken på att Elin hade det bra. Hon var fullt upptagen med nya kompisar och roliga aktiviteter.

På kollot var Elin tillsammans med andra ungdomar på lika villkor. Hon lärde känna en flicka som heter Angelika.

− När vi hämtade Elin träffade vi Angelikas föräldrar och vi kom överens om att ordna så att tjejerna kunde träffas. De har sedan turats om att hälsa på varann och håller kontakt via sms och telefon.

Inför nästa sommar konfererade föräldrarna om vilka veckor som kunde passa för båda familjerna så att tjejerna kunde träffas igen på kollo. Då var det ett längre läger på 12 dagar. Och det var ännu roligare för då fanns det här med igenkänningen och att få göra allt som varit så kul en gång till.

Den sommaren utökades kontakterna, bland annat kom det till några killar och nu chattar gänget på nätet.

− Vi bor i ett litet samhälle utanför Ny­köping. Här finns inga kompisar, det är svårt att få till det med kompisar i vardagen.

Kollo är verkligen en höjdpunkt på året. Att få ingå i ett sammanhang där alla är mera lika. Det är alltid någon som har någonting att kämpa med eller något som är lite annorlunda. Man kan ha svårt för förändringar, att äta tillsammans med andra eller sova borta. Det är skönt för Elin att se att så är det för andra också.

− De gör så många olika saker. Åker och badar, spelar in filmer. Elin gillar att spela teater. Disco är populärt förstås. Och så brukar de besöka Astrid Lindgrens värld.

Att ha tjejkvällar och killkvällar är spännande för tonåringar.

Men inför förra sommaren, när det var dags för det tredje kollot, krånglade det till sig.

− Elin håller stenkoll på när ansökan kommer ut på nätet. Hon har Leva.se som första sida på datorn. Och vi sökte direkt när ansökningsblanketten kom i december.

Vi skickade ansökan till Leva Plus och till LSS-handläggaren, som vi brukar.

Sedan väntade familjen länge, inget hände. Är det inte dags snart att få ett beslut, undrade de. I mars fick de veta att kommunen planerade ett eget läger.

Så fick Elin avslag på sin ansökan till sommarkollot men beviljades att delta i kommunens läger som ska vara på en stor lägergård. Det är ett läger för barn som inte har funktionsnedsättningar. Dit vill Elin inte åka. Hon har inte ens sökt till det lägret.

Elin blev oerhört besviken. Det här var ett femdagarsläger och hon ville vara borta längre. Det fanns heller inte så många ledare.

− Först fick vi ett tillfälligt beslut som vi skulle yttra oss över. Det gjorde vi men det hjälpte föga. När det definitiva beslutet kom var vi ganska nära sommaren.

Avslaget förvånade oss mycket eftersom Elin två år i rad beviljats lägervistelse. Hennes behov av lägervistelse hade inte minskat, snarare ökat med stigande ålder. Vi överklagade genast till länsrätten.

− Vi ställde oss frågande till att kommunen avvaktat med att behandla Elins ansökan i väntan på fler ansökningar till det egna lägret. Man ska behandla en ansökan utifrån varje individ, inte utifrån ett kollektiv. Länsrätten behandlade ärendet snabbt och gav oss rätt.

Behov av rekreation

Elin skulle få åka på sommarkollot. Det var hennes behov av rekreation som skulle uppfyllas och familjen behövde också avlastning och tid för Elins syster. Men då överklagade kommunen länsrättens beslut.

− Som tur var hade länsrätten skrivit att Elins rätt till kollo gällde tills något annat skett. Kommunens överklagande kunde inte hindra Elins kollovistelse.

− Vi begärde att få träffa omsorgschefen och förklarade att vi ansåg att ärendet handlagts felaktigt och att det dragit ut på tiden.

Efter det mötet tog kommunen tillbaka sitt överklagande.

Elin mådde väldigt dåligt av att vänta i ovisshet. Hela familjens planering inför sommaren var osäker.

− Under det här skeendet var vi tvungna att ligga på kommunen hela tiden. De kontaktade oss inte en enda gång.

Karin har hört om andra familjer som först fått förhandsbesked om att ansökan godkänts och sedan fått avslag.

− Det är olyckligt att LSS-handläggare inte förstår vilken betydelse det har att vara tydlig. Man måste inte säga ja men man måste vara tydlig om hur det fungerar.

Barnen behöver tid för att förbereda sig.

Till slut blev det kollo i Småland för Elin. Men tiden att förbereda sig blev kort.

− Det var tur att det inte var hennes första kollosommar, att hon hade de positiva upplevelserna i ryggsäcken. Annars hade det inte fungerat.