Elrullen självklar i Anneli Khayatis böcker

Anneli Khayati saknade böcker som hennes egen dotter kunde identifiera sig med. Nu ger hon ut tre lättlästa böcker där huvudpersonen Vilma kör elrulle så det ryker.
– Det viktigaste av allt är att rullstolen inte är en sak i sig, jag vill att den ska finnas med på ett naturligt sätt, säger Anneli Khayati.

Anneli Khayati är född i slutet av 60-talet i Spånga utanför Stock­holm. Det brunröda axellånga håret är lockigt, ögonen glittrar och blir till små springor när hon skrattar.

Idag ska Anneli träffa illustratören Mikael Sjömilla över en lunch i Skär­holmens centrum för att planera lanseringen av böckerna om Vilma.

Anneli har alltid tyckt att det har varit roligt att skriva, och hon skrev ofta små berättelser för barnen när de var små, då mest vardagshistorier om dem själva. Ganska snart föddes idén att skriva en barnbok där huvudpersonen använder rullstol, precis som hennes äldsta dotter som har en muskelsjukdom.

Blir ovänner och vänner
Till att börja med lanseras tre böcker i serien om Vilma och Loppan; två bästisar som bland annat spelar fotboll, blir kära, blir ovänner och sen vänner igen. Böc­kerna riktar sig till barn i nedre skolåldern och på frågan om Anneli har hämtat delar från familjen Khayatis liv nickar hon, men säger att det mesta inte har någon koppling till dem, och att hon också har bollat idéer med andra som växt upp utan böcker att känna igen sig i.

Tanken är att böckerna ska kunna läsas av alla barn och förhoppningen är att även kunna nå ut i skolorna.

– Jag vet ju inte själv hur det är att sitta i rulle men det har känts viktigt för mig att förmedla att huvudpersonen är drivande och framåt, och bär på alla känslor som vem som helst i samma ålder.

För att nå alla barn har det känts viktigt för Anneli att böckerna ges ut av ett förlag och inte av en organisation.

Böckerna ges ut på förlaget OLIKA som arbetar för att utmana stereotyper och förlegade normer i samhället. När Anneli träffade förlaget kom de överens om att det var viktigt med bra illustrationer, och de kontaktade Mikael Sjömilla, som bland annat illustrerar för tidningen Kamrat­posten.

Har inte sett böckerna
Det är bara några enstaka gäster i restaurangen i Skärholmens centrum när Mikael sluter upp vid Annelis bord. Här finns mat från många länder – libanesiskt, asiatiskt, mexikanskt, italienskt – diskarna avlöser varandra i långa rader.
Anneli och Mikael har inte setts sen böckerna gick iväg till tryck och Mikael frågar Anneli när böckerna beräknas vara klara. Inom några veckor tror hon.

Detta är Mikaels andra uppdrag för förlaget, och eftersom han har jobbat som personlig assistent i tio år åt en person som använde eldriven rullstol, var det lätt att tacka ja.

– Jag kom ihåg hur en elrullstol rör sig, men inte riktigt hur den såg ut. Jag googlade en del och var ute och fotograferade på stan för att få bra underlag till illustrationerna, säger Mikael.

Förlaget gillade manus men ville få in ännu mer mångfald och ville till exempel att någon karaktär skulle ändra hudfärg och någon annan byta kön.

För söta
Även när det gällde illustrationerna hade förlaget vissa synpunkter och tyckte till exempel att några av personerna Mikael hade ritat var för söta. Mikael tror att det är nyttigt att få utmaningar av den här typen.

– Jag har lärt mig mycket. Man tycker att man är medveten, men om man inte har några egna referenser så är det svårt att hitta formen. Det har inte varit så lätt att tänka om, men det ska nog vara lite motstånd, annars stagnerar man nog, säger Mikael.

Anneli och Mikael spånar om vilka som ska bjudas in till lanseringsfesten på det nyöppnade biblioteket i Hammarby Sjöstad, och Mikael antecknar i sin lilla anteckningsbok; habilitering, press, organisationer, skolor, politiker, nära och kära… Listan växer och de enas snart om att det får bli en inbjudan via e-post, annars blir det nog för dyrt.

Mikael säger också att för att en ny barnbok ska få uppmärksamhet så räcker det inte längre med en bra story och fina illustrationer, det måste också vara rätt tillfälle och boken behöver ha ”lite mer”.

– Kanske är det just det ickestereotypa i det här fallet, vem vet, säger han och ler.

Anneli summerar mötet.
– Jag skickar dig datumet för lanseringen så fort det är spikat, sen gör du inbjudan och så sätter vi ihop en adresslista, säger Anneli.

Mikael reser sig, säger hej och försvinner genom den tilltagande lunchrusningen.

Vill skriva fler böcker
Anneli Khayati hoppas kunna skriva fler böcker i serien om Vilma och Loppan om det går bra med de första. Men hon säger att det är en balansgång att skriva. Hon vill inte lämna ut familjen för mycket och dottern har nu hunnit fylla tio. När dottern var liten hade Anneli en blogg men den är nu nedlagd. Om det blir någon ny blogg någon dag får det bli under pseudonym.

– Perspektivet förändras också, det är enklare att prata ur ett större perspektiv när man har varit med ett tag.

Utöver jobbet på ett bemanningsföretag för läkare har Anneli Khayati föreläst om syskon i olika sammanhang, bland annat på Föräldrakraftdagarna för ett par år sedan.

Tillgängliga lekplatser
Hon är också engagerad i ett projekt som arbetar för att göra lekplatser mer tillgängliga.

– Jag tror att det är viktigt att alla barn får vara med på lika villkor från början, då blir det självklart för alla.
Hon menar att särbehandlingen annars kan ske åt bägge håll, ibland kan man inte vara med på grund av otillgänglighet, och ibland får man vara med just på grund av att man sitter i rullstol, när någon tycker lite synd om en. Inget alternativ är särskilt bra.

Så när dottern skickade in en egen låt till Bolibompa för några år sedan och blev antagen, skrev hon inte att hon använde rullstol. När de hörde av sig så visste hon att det var för att låten faktiskt var bra.

Anna Pella