En gympasal fylld med sann glädje

För Susanne Qwist är regelbunden träning grundläggande för att få livet som egen företagare och småbarnsmamma att gå ihop. Här får vi följa med henne på ett gympapass som är anpassat för personer med en funktionsnedsättning.

LÄS MER: Stora planer för paragymnastik under 2022

Ur högtalarna i den lilla gympasalen i södra stockholmsförorten Skarpnäck strömmar toner från Whitney Houston. Även om uppvärmningen går tämligen lugnt tillväga, hörs det omisskännliga gympahallsekot av hoppande fötter som möter golvyta.

Förutom från de deltagare som använder rullstol, de svävar liksom fram, mjukt och lätt. Susanne Qwist, som har en medfödd benskörhet är en av dem.

– Jag tycker att den här gympan är ovärderlig. Att gå till ett vanligt gym som inte är anpassat är tufft, man måste vara rätt modig för att våga sig dit. Jag skulle önska att det fanns fler sådana här pass och på fler platser. Nu har jag en ganska lång restid hit eftersom jag bor norr om Stockholm.

”Öppna dörrar” startade år 2000 som ett projekt i Friskis & Svettis regi och är ett gympapass för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Man tränar kondition, styrka, balans och stabilitet – utifrån de egna förutsättningarna.

Passet leds av ett team bestående av en stående och en sittande ledare.

Daniela Kubicek, som till vardags arbetar som löneadministratör på assistansbolaget Stil, är en av ledarna ikväll, tillsammans med Anna Kedland.

– Tanken är att passet är öppet för alla, men det är särskilt lämpligt för de motionärer som har en funktionsnedsättning. Samhället erbjuder ju oftast rehab­träning för den gruppen, men självklart är det många som vill kunna träna på kvällstid också, samt på vanliga träningsanläggningar, säger Daniela.

Varför det inte finns fler träningstillfällen kan hon inte svara på.

– Men vi håller på att planera för en högre intensitet för både gympa- och gympass.

Gympasalen är inrymd i Skarpnäcks kyrka och Daniela berättar att Friskis & Svettis har hyrt lokalen i nästan 25 år.

– Skarpnäck är som en liten stad och enda stor familj, en fin mötesplats. Och det här samarbetet gynnar både Friskis och kyrkan. I tisdags åt vi exempelvis soppa ihop efter träningen.

Ledarutbildningen tycker hon också har varit väldigt bra.

– Den bestod till stor del av anatomilektioner. Man behöver få en för­­ståelse för att alla inte har samma funktion.

När styrkepasset och stretchingen är avklarad väntar några minuters avslappning till den officiella kungliga bröllopslåten When you tell the world you are mine.

Daniela sveper med handledens svettband över pannan, klappar i händerna och ropar ”bra jobbat”. Den positiva atmosfären genomsyrar samtliga 60 minuter och de glada kommentarerna från deltagarna låter inte vänta på sig.

– Jag längtar efter det här passet hela veckan, jag blir så glad av det och det är faktiskt första gången någonsin som det känns kul att träna. Det är också bra att se någon annan i rullstol som visar rörelserna, säger Malin som har en cp-skada.

Kajsa, som är vårdlärare och gående, tycker om att det är ett lugnt pass.

– Det är mycket armträning, vilket är något jag behöver. Jag är glad för att det är ett integrerat pass, det borde det vara mer av i vårt samhälle, som det är nu är allt så segregerat.

För Susanne Qwist, som är utbildad socionom och som även har en påbörjad arkitektutbildning på meritlistan, är måndagens gympa ett av tre träningspass som hon kör regelbundet varje vecka.

– Jag varvar gympa, vattenträning, gym och yoga. Jag känner mig lättare i kroppen och det hjälper mig att hålla vikten.

Samtidigt säger hon att det är svårt att gå ner i vikt enbart av träning.

– När man sitter i rullstol är kosten avgörande, det är svårt att bränna kalo-
rier annars. Jag försöker undvika sötsaker eftersom det är lätt att lägga på sig extra kilon. Konsek­vens­erna av en viktuppgång blir ju mycket mer omfattande för mig. Då behöver jag en större rullstol och det försvårar framkomligheten.

De modedieter som för närvarande florerar i media ställer sig Susanne tveksam till.

– Jag känner mig bara urlakad av att fasta och jag har inte riktigt de marginalerna i och med min sjukdom. Sedan tycker jag att det förmedlar fel bild av mat, särskilt inför min son. Var och en får försöka hitta en metod som passar för ens eget liv och livsstil, men för mig är det bättre att äta balanserat och att träna.

Hon rekommenderar andra, som funderar på att börja träna, att försöka hitta en aktivitet som de tycker är kul och där man träffar likasinnade.

– Men jag önskar verkligen att det fanns ett bättre utbud, det är trist att bara vara hänvisad till sjukgymnastiken. Min benskörhet förutsätter att jag bygger upp muskulaturen och det är även viktigt att stärka upp rygg och nacke.

När vi lämnar Skarpnäcks kyrka har kvällsmörkret hunnit lägga sig över söderförorten. Asfalten blänker svart i det tillfälliga höstregnet. Minnet av den härliga stämningen fungerar dock som en själslig regnrock.

Aldrig tidigare har väl en sal fylld med lianer, romerska ringar och basketkorgar lyckats förmedla en sådan känsla av glädje.

Bilder. 1. Susanne Qvist 2. ”Öppna dörrar” är ett gympapass för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Det leds av ett team bestående av en stående och en sittande ledare, ikväll Anna och Daniela. 3. Susanne, Daniela, Sara, Malin, Kajsa och Anna. Foto: Linnea Bengtsson.