Nyheter

En känslomässig dörröppnare


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




 

Katarina Boberg är mamma till Rebecka och Jonathan. Jonathan är fem år yngre än Rebecka och föddes med en svår utvecklingsstörning. Rebeckas relation till sin lillebror är upprinnelsen till filmen Så himla annorlunda som handlar om hur det är att vara syskon till ett svårt handikappat barn.

Foto på Katarina BobergNär Rebecka var fem år gammal fick hon en lillebror som inte var som andra småsyskon. Jonathan föddes med en svår utvecklingsstörning som begränsar hans möjligheter att kommunicera med sin omgivning. Rebeckas relation till sin lillebror är upprinnelsen till filmen Så himla annorlunda som handlar om hur det är att vara syskon till ett svårt handikappat barn.

Katarina Boberg är mamma till Rebecka och Jonathan och har varit med och skrivit manus till filmen och även varit regiassistent. Idén att göra en film föddes när Katarina gick en dokumentärfilmsutbildning i Danmark. Som en del i utbildningen skrev hon det synopsis som till slut skulle resultera i filmen Så himla annorlunda. Men vägen dit var lång. Katarinas dotter Rebecka som skulle vara filmens huvudkaraktär tyckte inte alls att det var någon bra idé. Katarina och regissören René Bo Hansen bestämde sig då för att skriva ner hela filmen så som de tänkt sig den, för att sedan låta Rebecka och hennes vän Charlotte läsa den. Hade Rebecka och Charlotte sagt nej hade det inte blivit någon film.

– Jag kände att jag absolut inte kunde göra det här utan att Rebecka var helt med på det, jag ville inte leda in henne på någonting mot hennes vilja. Så vi arbetade egentligen med filmen i ungefär ett år utan att vara säkra på att det skulle bli någonting, säger Katarina.

När Jonathan föddes reagerade Rebecka väldigt lugnt och avslappnat, men när hon blev lite äldre och närmade sig tonåren märkte Katarina ganska snart att någonting hade förändrats. Rebecka började ställa väldigt mycket frågor om Jonathan, som när han skulle bli frisk. Hon ville inte heller att Jonathan skulle följa med när familjen skulle göra saker tillsammans, som att gå på fotboll eller konsert i skolan. 

– Funderingarna började liksom komma krypandes. Hon var rädd att de andra barnen skulle börja reta honom och hon var rädd att de inte skulle tro att hon tyckte lika mycket om sin lillebror som andra tycker om sina småsyskon. Jag kommer ihåg att hon sa ”mamma finns det inte någon annan som har en likadan lillebror som jag?”

Foto på Rebecka Nelson tillsammans med lillebror JonathanKatarina började förstå att Rebecka behövde prata om sina känslor och sin relation till Jonathan, att det fanns funderingar som behövde ventileras. Så Katarina och hennes man började leta efter böcker och filmer på temat, men hade svårt att hitta material. När händelserna sammanföll med Katarinas dokumentärfilmsutbildning blev syftet med filmen ännu tydligare.

– Vi började vi leta efter böcker och filmer för att hitta något som gjorde att hon inte kände sig så ensam med de här känslorna, men det var jättesvårt, säger Katarina och fortsätter.
– Många barn- och ungdomshabiliteringar som arbetar med syskongrupper har visat stort intresse för filmen. Den här typen av material som riktar sig direkt till de här barnen saknas oftast.

Katarina hoppas att filmen ska kunna hjälpa andra familjer att prata om de här frågorna, men den har också varit ett sätt för hennes egen familj att prata om saker som kanske lätt glöms bort i vardagen.

– När det gäller vår familj som helhet så blev filmen en positiv process som vi verkligen hade behov av. Jag tror att det har gjort att vi har ett mer avslappnat synsätt på Jonathan. Vi kan lättare acceptera att han är nöjd med sitt liv, vi kan kanske till och med känna att han oftast är den som är mest nöjd, vi andra har så mycket krav på oss, men han har en unik förmåga att leva i nuet.

Mer fakta
För att köpa filmen kan du göra på två sätt:
Organisationer, skolor och habiliteringar: kontakta Filmcentrum (finns länkar på hemsidan www.sahimlaannorlunda.se) Kostnad: 550 kronor
Privatpersoner: skicka ett mail till producenten på adressen info@pimento.se
Kostnad: 185 kronor

Nu är det ett par år sedan filmen spelades in, Rebecka har blivit lite äldre och Katarina har nya filmidéer på gång. Men i dagsläget åker hon runt och visar filmen för personal på habiliteringar, korttidsboenden och särskolor som kan tänkas vilja använda den i sitt arbete. Just nu arbetar Katarina också med att ta fram ett fördjupande arbetsmaterial som ska kunna laddas ner gratis via nätet och användas tillsammans med filmen.

– Vi vill att filmen ska vara en känslomässig dörröppnare, ett sätt för barnen att få känna igen känslor och tankar som kan vara svåra att prata om. Det pedagogiska handledarmaterial hoppas vi kan leda till diskussioner kring de frågor som filmen pekar på, till exempel skam, rädsla, ilska, kärlek och normalitet.

Trots att Rebecka först var väldigt skeptisk till idén så är hon i efterhand glad att de ändå bestämde sig för att genomföra projektet.

– När filmen var klar och vi skulle premiärvisa den för våra vänner, var jag väldigt, väldigt nervös och Rebecka var också väldigt nervös. Men ingenting kunde gjort mig gladare än Rebeckas kommentar efteråt: ”mamma jag är jättestolt över att vi har gjort den här filmen, trots allt”, säger Katarina och skrattar.

 

ANNONSER
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
ANNONSER
  • Etac R82 Toucan ståstöd
  • Annons för Fremia
  • Annons för STIL
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Tidvis
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för JAG
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Primass
  • Annons för Made for Movement