Ett drömyrke för Felicia
Felicia Campbell har drömt om att jobba som assistent ända sedan hon var liten. Hon vill göra skillnad och finnas till hands för dem som behöver hjälp.
– Det är viktigt att inte vara för personlig, ibland kan det vara svårt att se brukaren lida, men man ska inte gräva ner sig i det utan se det ur deras perspektiv. Tyck inte synd om, se glädjen istället, säger hon.
Felicia Campbell är uppvuxen i Malmö men bor för tillfället i Göteborg. Genom åren har hon rest runt en hel del i Europa och Sydamerika. I Mexico jobbade hon med barn med funktionsnedsättningar.
Därefter ville hon satsa på sitt stora teaterintresse och utbildade sig under fyra år till skådespelerska vid Asad, Academy of Science of Acting and Directing, i London.
Väl tillbaka i Sverige jobbar hon nu som personlig assistent samtidigt som hon håller utkik efter teaterjobb.
Vad är det bästa med jobbet?
– Att träffa människor och att se de positiva förändringarna hos dem som man hjälper.
Vad är svårast?
– Att hela tiden vara lyhörd och inkännande. Man kanske inte är så receptiv alla dagar och känner vad den andra vill. Då finns risken att man kör över personen, men man lär sig att man måste stanna till och reflektera och backa. Det är viktigt att inte tänka att ”det är mitt fel”, utan att se det mer utifrån och inte ta det personligt.
– Man kan också göra för mycket ibland, men man måste låta personen göra saker själv och ha sin egen plats.
Hur vill du utveckla assistansen?
– Jag tror att utbildningar är bra för att kunna utvecklas som assistent. Psykiskt behöver man mycket stöd och möjlighet att träffa andra assistenter.
– Brukarens integritets– och intimitetsfrågor är viktiga. Vad vill han eller hon att jag som assistent ska göra? Ibland är anhöriga med och det kan vara svårt att veta hur man ska agera.
– Alla har egna tankar och värderingar om exempelvis uppfostran. Det kan vara frustrerande men då är det bra att ha en dialog med chefen. Jag brukar tänka att man kanske inte vet hela historien bakom och att man därför inte ska ha förutfattade meningar.
Vilka goda råd vill du ge till andra?
– Var snäll mot dig själv. Var lyhörd men tänk inte att ”nu gjorde jag fel”, utan det ger sig med tiden.
– Var inte alltför personlig. Det tar en stund att lära sig att inte ta åt sig av det som händer och att inte fundera vidare på saker och ting hemma på kvällen.
– För anhörigas del är det också bra att vara lyhörd. De flesta är det och de förstår att man inte ska gå in så personligt utan att man är där för att göra ett jobb.
– Att vara tydlig med vad man som assistent ska göra, och vad som förväntas av en, är att rekommendera. Det är viktigt att informera. Hur vill de anhöriga eller brukaren att man ska göra i vissa situationer, exempelvis? säger Felicia Campbell. +
