Ett lyckat steg från ”vet bäst” till ”måste lyssna”

Samverka här och där, hit och dit – ja, var någonstans? Och hur gör man?
Att använda sig av ordet samverkan är ett klassiskt sätt att stärka argument och höja förtroendekapital. Ett förtroendekapital som snabbt går upp i rök, eller sipprar ner i källaren, om det plötsligt står klart att samverkan i själva verket inte fungerade.
Inom vården är det ”Patientens århundrade”. Vårdgivarna ska lyssna, planera och verkställa i samråd med brukarorganisationer och på individnivå med patienterna. Styrande instanser och myndigheter ska omvärdera traditionella hierarkier och sin egen roll i brukarens värld från “vet bäst” till “måste lyssna”.
Från det medicinska perspektivets logik till människans subjektiva upplevelse. Det erfarenhetsbaserade i det evidensbaserade perspektivens rum. Den vetenskapsfilosofiska konflikten som härstammar från antikens Grekland. Vi söker finna en gyllene medelväg.
Kanske är det ännu tydligare att det är konsumentens århundrade? Kunden har alltid rätt. Att slutanvändare av produkter och tjänster är med i utvecklingen och utvärderingen av dessa är ju självklart. Man är ju specialist på sin egen situation, sina behov och prioriteringar.
Eller vill vi ha den beprövade, evidensbaserade vetenskapens metoder? De sjunger nämligen inte alltid samma sång.
För vård och omsorgssektorn ställs frågan på sin spets. Har patienten alltid rätt eller kan vi lita på läkarens kompetens? Vad är det för värden som konkurrerar i vård och omsorg? Den stora frågan kanske är om vi måste välja..
Om vi vill ha klarhet och bättre förutsättningar att lyckas inkludera brukarna som utvecklingspartners behövs självinsikt och engagemang från båda håll. Det handlar mycket om vilka det är som får föra någons talan. Vem som helst? Den starke? Den utbildade? Bara den som är med i en demokratiskt förankrad brukarorganisation?
Jag har förmånen att vara ledamot av ett lekmannaråd i en av vårdens kunskapsmyndigheter, SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Under året har jag via rådet varit myndighetens förlängda arm in i brukarorganisationernas värld, den värld som också är min egen genom engagemanget i Riksförbundet Sällsynta diagnoser.
Den 18 oktober arrangerade SBU en samverkanskonferens med representanter för vårdens brukare. Konferensen var resultatet av en idé om att myndigheten skulle utbilda patientrepresentanter i evidensbaserad vård. Konceptet utvecklades till en dag som gav mer av tvåvägskommunikation. Föreläsarna representerade både myndighet och brukarorganisationer.
Ingrid Burman, ordförande i Handikappförbunden, påminde om hur mycket mer ändamålsenlig utvärdering av vårdmetoden blir om man ställer relevanta frågor utifrån brukarens perspektiv. Nina Rehnqvist, ordförande i SBUs nämnd, efterfrågade konstruktiva förslag på hur brukare och myndigheten kan gå samman för att skapa förutsättningar för bättre och säkrare vård, ett gemensamt mål för alla inblandade.
Två parter med olika fokus och perspektiv fick ta plats och många upplevde en ömsesidig respekt och förståelse för varandras verksamheter. Ett mycket lyckat steg mot en vård med bättre balans mellan knastertorr vetenskap och erfarenhetsbaserad utveckling.
För ett par år sedan utvecklade jag, som representant från Riksförbundet Sällsynta diagnoser, universitetskursen ”Diagnos och identitet” tillsammans med Georg Drakos, docent i etnologi vid Stockholms universitet.
Jag tvingades hålla balansen mellan mitt eget perspektiv (ett nerkok av en rad diagnosgruppers behov och åsikter) och Georgs akademiska frihet och det breda fält som ämnet speglar. Svårt, spännande och sanslöst skoj. På något sätt lyckades vi skapa ett koncept som höll. Årets studenter skrev sin tentamen sista veckan i oktober som fjärde grupp.
Nyckeln till samverkan finns i att man hittar gemensamma mål och ser hur våra olika agendor stärker varandra. I stället för att driva det egna perspektivet måste vi tänka: Vad har jag att vinna på att de andra aktörerna driver sin sak även om det inte omedelbart betyder att min egen agenda tillgodoses?
I fallet med kursen på universitetet ledde det till att universitetets representanter blev så nöjda att de direkt tog över driften av kursen. Så kunde gemensam kunskapsmobilisering och utveckling av ämnet fortsätta även efter förbundets projekttid. Förbundet, som bär ett erfarenhetsbaserat perspektiv, har fått en ovärderlig plats i Stockholms universitets kursutbud. Ett lysande exempel för universtitetets ”tredje uppgift”, samverkan.
Kanske är jag en hopplös samverkansromantiker som så gärna vill att det ska funka att jag övertolkar de gånger det lyckas och förtränger de gånger det misslyckas. Men vad är alternativet? Att alla kör sitt eget race? Jag väljer att se det starka behovet av samverkan, de många goda exemplen och hoppas på den romantiska strategin.
Förmåga till självinsikt och att se andra människors och aktörers styrka och värde är grunden till god samverkan. Att våga leka med tanken att min egen berättelse inte ger hela sanningen. Det sistnämnda är nog svårast av allt!
Maria Gardsäter
Riksförbundet Sällsynta diagnoser