Farfar Björn Ranelid om sin och barnens kamp

Björn Ranelid är beredd att resa sig upp mot varje antydan till mobbning.
Föräldrakraft har talat med författaren om barn, barnbarn och barndom – och mycket annat.

Föräldrakraft har träffat estradören och författaren för ett personligt samtal kring hans egna erfarenheter av funktionsnedsättningar och hans tankar om mobbning, utseendefixering och bristen på uppskattning av människors känslomässiga intellekt.

Drabbades av ovanligt syndrom

Att han som liten drabbades av tinnitus och det ovanliga Mel­kers­son-Rosenthals syndrom menar han formade honom som människa och författare.

– Jag hade antagligen inte varit författare och haft den syn på världen och människan som jag har idag om jag inte mött det motstånd jag mötte som liten och fått kämpa, säger Björn Ranelid.

Omtalad, älskad och hatad har Björn varit i den svenska pressen. Vissa älskar hans unika stil medan andra tycker att han är näst intill outhärdlig. Ofta har hans utseende fått stå i centrum för debatt och kritik.

– När jag var tonåring blev jag både fysiskt och psykiskt mobbad för mitt utseende. De kallade mig niggern och mobbningen har aldrig slutat, säger Björn.

Som liten var Björn en glad och snäll pojke. ”Jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv.” Vid fem års ålder råkade han ut för en skallskada, när han ramlade ner för ett trappräcke, som skadade honom så pass att han drog på sig kronisk tinnitus. Sedan fem års ålder har han levt med ett tjutande läte i örat.

– Det är något jag aldrig kan rymma ifrån, säger han.

Tonårstiden

Men det var när han kom upp i tonåren som de riktiga problemen dök upp. I tidiga tonår började Björns överläpp utan några förvarningar växa och hans ansikte blev drastiskt förändrat.

– Jag blev genast retad för mitt utseende och brukade sätta mig längst fram i klassrummet och försökte frenetiskt hålla in läppen.

Läkarna visste inte vad det berodde på att överläppen så oväntat börjat växa. Björns föräldrar tog beslutet att läppen skulle opereras och plastikkirurgin tog över. Ingen förklaring gavs och Björn menar att han är besviken på sjukvården.

– Ingen läkare förklarade någonting! Jag opererades tre gånger, när jag var 15, 17 och 27 år. Jag minns tydligt första operationen. Man fick gå en trappa ner i byggnaden och jag var självklart rädd och orolig. Men plastikkirurgen gav inga lugnande ord eller någon förklaring. Och någon uppföljning var det inte tal om, säger Björn.

 

Språket är viktigt för Björn och han är en mästare på att sväva ut i sina tankar och funderingar kring liv, människor och ont och gott. Några minuter in i intervjun har han gått från sin egen historia till alternativ medicin och funderingar om vetenskapen kring cancer.

Vi sitter i hans våning på Södermalm i Stockholm. Hunden Kalle har precis lugnat ner sig efter att ha skällt frenetiskt när jag kom in i lägenheten. Rummets väggar är fyllda av bokhyllor och tavlor.

Bakom Björn hänger ett målat porträtt på honom själv.

– Jag är inte en fåfäng person, även om vissa tror det, och får egentligen inte ut någonting av offentligheten. Frågar du min fru så vet hon att jag anser mig själv vara ful. Det är en snedvriden självbild som jag utvecklade som ung när jag blev mobbad för mitt utseende. Jag tittar mig knappt i spegeln, till och med när jag rakar mig undviker jag att studera mig själv. Det kommer alltid vara en del av min personlighet eftersom mobbningen pågick så starkt under pubertetet, det formar en människa, säger han.

Mobbningen har aldrig slutat

Men mobbningen tog inte slut efter operationerna. Än idag är han mobbad menar han, men nu av medier. Hans utseende kommenteras ständigt i pressen. Ändå väljer Björn att göra offentliga framträdanden och har till exempel stått som modell för en klädkedja.

– Men mobbningen har aldrig slutat, säger Björn.

Många stormar har blåst kring Björn Ranelid och han blir särskilt upprörd när uttalanden berör hans utseende. Han menar att han inte vill klaga över motgångar som mött honom i livet, men att journalistkåren på ett eller annat sätt står för mobbningen som pågår av honom, eftersom ingen ännu försvarat honom.

Därför har just mobbning blivit en hjärtefråga för Björn Ranelid, som föreläst i skolor och ser det som sin plikt att stå upp för de som ber om hans hjälp.

– Jag minns särskilt två händelser när jag var tonåring. Den första var nio dagar efter att jag opererats första gången. Jag hade äntligen fått ta bort stygnen och gick ut för första gången efter operationen. Vid kiosken träffade jag en av mina mobbare som tittade på mig och sa att ”det hjälper inte om de skär bort hela huvudet på dig, du är lika ful ändå”, berättar Björn.

– Frågar du min fru så vet hon att jag anser mig själv vara ful, säger Björn Ranelid som här låter sig fotograferas i en park på Södermalm i Stockholm.

Det andra minnet är från ett senare tillfälle då Björn blev lurad in i en bil när ett gäng killar skulle åka runt skolan några varv.

– Sedan låste de in mig i bilen och lämnade mig där så att jag missade nästa lektion, säger Björn.

Utplåna mobbningen

För honom är budskapet tydligt – man kan aldrig acceptera mobbning och mobbare. Man ska ha en obarmhärtig hållning gentemot mobbning.

– Om någon säger något ont om någon annan eller pratar bakom ryggen på henne eller honom ska man resa sig upp och gå därifrån. Man måste markera att ett sådant uttalande om en medmänniska inte är acceptabelt, säger Björn.

Hans lösning till att utplåna mobbningen är just att inte på några sätt acceptera att den förekommer. Och då måste alla hjälpa till.

– Barn och unga går alltid att lära. Genom att vara tydlig mot sitt barn om att man inte accepterar sådant beteende går det att få bort mobbningen på skolorna. Samma attityd och inställning måste finnas hos lärare, de måste engagera sig. Och viktigast är att aldrig dalta med barn vad gäller mobbning. Det räcker inte att säga att ”det är inte så farligt, men gör helst inte så”. Kan man lära barn att läsa, skriva och gå, kan man lära dem rätt och fel, säger Björn.

Lärare har en tung roll i att motverka mobb­ningen på skolorna, men Björn menar att föräldrar har ett stort ansvar att lära sina barn att bete sig på ett värdigt sätt mot sina medmänniskor.

– De föräldrar som inte lär sina barn att det är fel att mobbas är lata och okunniga, säger Björn.

Men kan man döma föräldrar på det sättet och sätta det kravet på dem?
– Vi ska inte glömma att mobbning även fortsätter upp i vuxenlivet och att vuxna mobbas på arbetsplatser, minst lika mycket som barn i skolorna. Föräldrar måste vara goda föredömen och våga lära sina barn att inte mobbas. Det handlar om omsorg. Och jag skulle aldrig säga att jag till exempel inte skulle umgås med ”en sådan förälder”. Däremot skulle jag vilja stötta den föräldern att göra rätt, säger Björn.

Han berättar att han bland annat engagerar sig för att stötta vänner att sluta röka. Han har själv rökt under tre år, men tycker idag att det är idioti att förkorta sitt liv med cigaretter.

– Jag tycker att de vännerna gör fel, men jag försöker ändå finnas där som en coach för dem och hjälpa dem att sluta röka. På samma sätt ska man stötta föräldrar som har barn som mobbar eller till exempel har en son eller dotter som är överviktig. Man måste bryta dåliga beteenden, säger Björn.

Jag frågar honom igen hur man då konkret ska lösa problemen med mobbning av barn som är ”annorlunda”. Hans första tanke är att man borde lagstifta mot mobbning, men hans tips till föräldrar är att samla klassens föräldrar för samtal.

– Jag berättade aldrig för mina föräldrar att jag var mobbad. Jag satte mig längst fram i klassrummet och höll tyst. Om man som förälder upptäcker att ett barn är mobbat borde man samla alla föräldrar för samtal, kanske bjuda hem dem för att göra det mindre formellt. Man måste prata och få de andra föräldrarna att förstå att de måste ställa krav på sina barn, säger Björn.

Att Björns växande överläpp berodde på att han fötts med Melkersson-Rosen­thals syndrom fick han först reda på år 2005 då en läkare kontaktade honom och berättade om en liten pojke från Österlen som hade syndromet.

– Han hade följt mig och min karriär och kunde ge mig en förklaring till att min läpp växt när jag var ung. Han bad mig träffa pojken och familjen för att prata med dem och stödja dem och det gjorde jag gärna, säger Björn.

Den lilla pojken hade en svårare form av syndromet än Björn, där tandköttet hade tagit skada och blivit missformat.

– Hans utseende såg ut som en tapirs. Jag hoppas att mitt engagemeng kan bidra till att inge hopp hos människor som har det svårt. Den här pojken kunde träffa en person som hade samma syndrom som han, men hade blivit en offentlig person som vänt sina motgångar till fördelar, säger Björn.

Förebilder

På samma sätt talar han beundrande om simmaren David Lega, som vänt sina fysiska nedsättningar till en fördel för sig själv.

– Ungdomar och vuxna som visar att man kan använda sig av sitt handikapp och göra något bra av sitt liv är goda föredömen för unga med funktionsnedsättningar, säger han.

Men alla behöver självklart inte bli förebilder och göra karriär, svarar han när jag frågar. Alla måste få vara ledsna över sorgen att ha ett funktionshinder eller en svår sjukdom.

– Det finns inga facit för hur man ska stödja andra människor. Men som medmänniska, förälder eller syskon är det viktigt att alltid till hundra procent ställa upp, att man stöttar så gott man kan. Det finns inga facit för hur det ska göras, men man måste ge av sig själv, säger Björn.

Barnbarn

Barnbarnet Saga som är tolv år går i skolan och har ingen intellektuell funktionsnedsättning. Hennes diagnos, Sil­ver-Russells syndrom, innebär en tillväxthämning. Hos många personer med syndromet startar puberteten tidigare, vilket påverkar livslängden. Utmärkande för syndromet är även att ena kroppshalvan är större än den andra.

– När hon föddes sa läkarna till min son och hans fru att hon var dvärg. Där gjorde läkarna helt fel. Min son blev upprörd och jag har sett till att läkarna i efterhand bett om ursäkt.

Hon är så omtyckt att ingen skulle kunna ha ett kallt hjärta och ge sig på henne, säger Björn Ranelid om sitt barnbarn.

Av Saga har Björn lärt sig att vara ödmjuk inför människan och dess fin- och grovmotorik.

– Alla de nerver som sitter i ögat är fler än det finns stjärnor i universum. Hjärt­muskeln slår cirka 70 slag i minuten, tar du det gånger 60 får du antal hjärtslag per timme och multiplicerar du det med 24 är du uppe i ett dygn. Det blir hisnande siffror och den enda gången vi blir varse om muskeln är när den till exempel slår ett dubbelslag, säger Björn.

Känslomässigt intellekt

Han menar att vi har ett helt universum inom oss som är fantastiskt och han funderar kring varför vi bara värderar vad människan åstadkommer i sin karriär.

– Det finns många människor som bär på ett stort känslomässigt intellekt, men i dagens verklighet värderas inte detta intellekt som något viktigt. Det finns ingen bruttonationalprodukt på människors medkänsla. Varför är det så? Ännu har ingen fått nobelpriset för tystnad. Tänk på det, säger han.

Saga har klarat sig bra i skolan trots sin funktionsnedsättning. Hon har fått tillväxthormon, som dock inte fungerat så bra som föräldrarna hoppats på och hon kommer aldrig att bli längre än 1,40 meter.

– Men hon är inte mobbad i skolan. Anledningen till att det gått så bra för henne tror jag är att hon har ett så gott hjärta och är en god kamrat. Hon är så omtyckt att ingen kan ha ett så kallt hjärta att ge sig på henne, säger Björn.

Sedan återvänder Björn till synen på det intellekt som regerar i världen idag.

– Vi lever i en intellektuell värld och det är svårt att skriva om konstruktiva saker, att plocka fram det känslomässiga och konstnärliga utan att bli ett mähä. Mina böcker är konstnärliga i språklig mening, men innehåller ofta mycket ondska. Det är för att jag hela tiden ser ondska och anser människan vara barbariskt fri, säger Björn.

Vad menar du med att människan är barbariskt fri?
– Vi lever alla i en gigantisk frihet där vi själva bestämmer över våra liv. Sverige är ett ett fritt land där vi väljer våra liv. Trots detta ser jag dagligen bevis på att vi lever i en sinnessjuk värld. Man kan kräkas framför kameran på Youtube och bli rikskändis, säger Björn och syftar på ett klipp som cirkulerade på internet för ett tag sedan. Världen är sinnessjuk, fortsätter han.

Men han är samtidigt noggrann med att understryka att han ser positivt på världen och inte menar att saker och ting blivit sämre.

– Människans värld har utvecklats och dagligen ser och träffar jag ungdomar som visar på att det finns gott hopp för världen. Mycket i människan är god, fortfarande hoppar människor i vattnet för att rädda dem som håller på att drunkna och fortfarande räddar vi medmänniskor från brinnande bilar. Men det glömmer vi oftast bort eftersom medierna inte tycker att det är intressant att skriva om, säger Björn och tar en kort paus och fortsätter sedan.

– De gamla härskarna talade öppet om att de skulle förgöra sin fiende. Idag har vi åtminstone lärt oss att förgylla retoriken när vi ska ut i krig. George W Bush skulle aldrig säga att USA skulle iväg och ”förgöra Irak”, säger han.

Björn pratar även om slumpen och hur underordnad människan är några parametrar som vi inte kan styra över.

– Du bestämmer inte var du föds, när du föds och vilka dina föräldrar är. Res­ten kan du själv styra över och förändra. Men sedan finns det en sista parameter som är orättvis, och det är genetiken.

Många saker går att ändra på med hjälp av medicinering och operation idag, men vissa människor är till exempel dömda till att leva ett kortare liv och det kan vi inte styra över, säger Björn.

Men förutom detta menar Björn att det är viktigt att man som människa lär sig ta hand om sig själv och sin kropp.

– Jag motionerar varje dag för att hålla min kropp frisk. Jag har lärt mig att leva och njuta av allt som är gratis i livet. Många idag belönar sig själva med mat eller sprit. Jag unnar mig istället kärleken och havet, saker som är gratis, saker som inte väger någonting, säger Björn.

Slumpen har lett fram till stora genombrott inom vetenskap och medicin, menar han. Antibiotika togs fram av en slump och gav upptäckaren Nobelpriset.

– Idag har vi inom den västerländska medicinen helt godkänt akupunktur, som säkert också kom till av en slump. Ibland har vi så hård hållning mot nya metoder i Sverige att vi lite för snabbt stöter bort de alternativa metoderna. Å andra sidan kan vi självklart inte släppa in alternativ för snabbt och det är viktigt att man har en rigid hållning inom medicinen. Men jag kan förstå att människor som desperat letar efter något som kan hjälpa dem och deras sjukdom vänder sig till utlandet för att få vård, säger Björn.

Han fördömer folk som röker och tycker inte att det är försvarbart att som gravid röka.

– Den kvinna som röker när hon är havande är kriminell, enligt mig. Idag pratar man om att det är kvinnans liv. Men så är det inte, kvinnan är ansvarig för tre liv, hennes eget, barnets och pappans. En gravid kvinna har ett liv i kroppen som inte ska tvingas vara i de gifter som leds in i kvinnans kropp när hon röker. En sådan kvinna är bara egoistisk, som inte kan avstå från rökning under nio månader och man borde nästan döma dem för misshandel av barnet, säger Björn utan att tveka.

Drivs av funktionsnedsättningar

Han har starka åsikter, men nämner ibland att han inte anser sig vara klokare än någon annan människa, trots retoriken som vittnar om att han har en väldigt bestämd uppfattning om vad som är rätt och fel i världen.

– Jag har fått fightas hårt i världen och det har format mig som människa. Jag hade antagligen aldrig blivit författare om jag inte haft tinnitus och Melkersson-Rosenthals syndrom. Det har drivit mig framåt, säger han.

Nu kommer hans 25:e bok ut och Björn Ranelid verkar inte vara trött på litteraturen. När vi ses har han precis fått ännu ett barnbarn.

– Och vet du vad barnet ska heta? Ryder Jackson, alltså Ryder Jackson Ranelid, skrattar han. Skriv gärna det, jag tror inte de vågar döpa honom till det, säger han med ett leende.