”Felplacering i särskolan förstörde mitt liv”

När han gick i andra klass placerades Joakim Wallin i särskola, för skolan hade kommit fram till att han hade utvecklingsstörning.  Idag är han 31 år, förtidspensionär och skadad för livet av ett långvarigt missbruk. Men utvecklingsstörning har han aldrig haft, och nu kämpar han för att ge upprättelse åt alla som skolan har placerat fel från början.

Nu bor Joakim i Helsingborg, men han växte upp på en mindre ort i Skåne. En ort där alla känner alla, på gott och ont. I det här fallet mest ont, för Joakims familj drog inte jämnt med hans skolfröken som bodde fyra hus därifrån, och själv menar han att det stärkte hennes uppfattning att han var besvärlig och inte fungerade i den vanliga klassen.

Han lämnades utanför, och ingen ville hjälpa honom. Vetskapen om att han skulle flyttas till särskolan, den stannade inte på skolan utan kom ut till barnen i området.

– Det var så illa att jag var så rädd så att jag  bajsade på mig. Då var det en större kille och två jämnåriga som tryckte ned mig och tvingade mig att äta min egen avföring. ”Svälj det, för du är cp-skadad och ska gå i särskolan” sa de till mig. Jag ville vara i fred för dem, så nästa dag fick jag spel och tog jag med mig en fruktkniv och hotade dem med. ”Han bajsar på sig och hotar med kniv” blev det då i stället.

Något stöd av sin lärare kände inte Joakim, familjen var ganska stökig – föräldrarna hade det själva ganska jobbigt och arbetade mycket. Men den första dagen när han skulle åka till särskolan, då kände han att något var fel.

– Det stannade en taxi här utanför, och där satt det några barn som hade utvecklingsstörning på riktigt. Jag sa bara till mamma att ”jag sätter mig inte i den taxin”.

Joakim Wallin i Helsingborg har adhd och dyslexi, men inte den utvecklingsstörning som skolan påstod när han felaktigt placerades i särskola.

Nu blev det ändå så, och att vara i särskoleklassen var också en mycket konstig upplevelse, Joakim kände att han inte passade in. Några år senare hände det igen att han ”fick spel”, tog en handduk och slog till en lärare och en annan elev, riktigt hårt. Då blev Joakim avstängd från skolan och fick vara hemma. Kommunen anställde en man som läxhjälp, men Joakim säger att han inte tålde den karlen och efter ett par månader tog arrangemanget slut. Men i vanliga skollokaler kunde han inte vara, han fick sitta och försöka läsa på allehanda konstiga ställen, i en städskrubb i kyrkan bland annat.

– Alla var så rädda för mig, det sas att jag tvingade dem att lära sig röka och höll på med utpressning – det hade jag aldrig gjort, det var rena lögner alltihop!

Han kom i alla fall till sist till en annan, ”vanlig” skola och han fick också en assistent som han tyckte om. Men han slutade efter en tid och på vårterminen i åttan kom det en annan kille, som han än i dag har svårt för att tänka på. Joakim berättar att han ofta blev lämnad i korridoren där han satt för att inte störa kamraterna, medan den som anställts för att hjälpa honom gick in till de andra barnen i klassen.

Men den nya assistenten hade annat för sig också:
– En gång när vi var ute och gick så frågade han mig, en 15-årig kille,  ”har du rökt marijuana nån gång?”, och så rullade han en cigarett  för att låta mig prova på. Jag blev yr och spydde men på något sätt så blev jag ändå fast och missbruket lockade mer och mer.

En gång när Joakim var hemma hos den här elevassistenten och ”rökte på” så kom hans pappa och konfronterade honom och skällde ut den äldre som borde ha vetat bättre. Men det ledde aldrig till något, och Joakim fick senare veta att killen som lockat in honom i knarkets värld själv varit heroinmissbrukare och höll på att ”tända av” på marijuana. Han fick också veta att killen var kompis med rektorns son och hade fått jobbet för att få en chans att komma tillbaka i arbetslivet.

Några sådana chanser kände inte Joakim att han fick, inget mer än ett datakörkort på Komvux. Fast han framhärdade i att säga ifrån att han inte hade utvecklingsstörning och ville bli utredd för adhd så var det ingen som lyssnade på honom, och han hittade aldrig någon plats i arbetslivet.

Sambon Malin Olsson har varit ett gott stöd för Joakim, hon har sett till att hans funktionsnedsättningar har blivit utredda och dessutom fått honom att sluta med droger.

Han fortsatte i stället med sitt missbruk, och var en tid inne på heroin. När han provade på amfetamin blev han märkligt lugn, och han har sedan förstått att det stämmer med att det var adhd han har – där kan mediciner med amfetamin ibland ingå i behandlingen.

Men något besked om det fick han inte förrän hans nuvarande sambo sedan två år slog näven i bordet och såg till att han blev riktigt utredd.

Beskedet var det väntade:
– Jag var inte utvecklingsstörd, och det hade jag ju vetat länge. Men jag har adhd och dyslexi, och personlighetsstörningar – psykiatriläkaren sa att det var på grund av mina dramatiska barn- och ungdomsupplevelser.

Joakim har tidigare haft relationer med flera kvinnor och också blivit pappa till tre barn. Men han upplever att kvinnorna har lämnat honom för att de uppfattat honom som att han hade utvecklingsstörning. Nu har han en sambo sedan två år tillbaka, och hon har inte bara sett till att hans funktionsnedsättningar har blivit utredda, hon har också förmått honom att sluta med droger.

Nu är allt ändå inte solsken, Joakim är ganska sliten i kropp och själ och har fått sjukpension och han känner att han inte kan lita på någon politiker eller myndighetsperson. Sedan en tid tillbaka är han dessutom hemlös. Efter en tvist med hyresvärden om vad han upplever som en fuskbyggd lägenhet där golv och lister lossnar har han slutat betala hyra och därför blivit uppsagd. Tills vidare har han nu flyttat till föräldrahemmet igen, medan sambon fått en tillflykt hos sin syster.

Men motgångarna har inte hindrat Joakim från att kämpa för upprättelse för alla som har blivit felaktigt placerade i särskola. Han har skrivit till en lång rad politiker på riks- och lokalplanet för att människor i hans situation skall få upprättelse, så som det tidigare har skett med neurosedynbarn och barn som farit illa på barnhem och i fosterhem.

Han har också uppmuntrat en kamrat på särskolan, som han upplevde också var felaktigt placerad, att själv se till att få sina svårigheter bättre utredda.

Joakim har skrivit till en lång rad politiker och myndigheter för att få upprättelse åt sig själv och andra som har blivit felaktigt placerade i särskola.

Joakim säger att varken uppväxtkommunen, den kommun där han senare bodde i fyra år eller Helsingborg där han nu bor har gjort något för att ge honom upprättelse för de misstag som begicks under hans skolgång. Tidigare har Joakim, med hjälp av en annan advokatbyrå, framfört ett skadeståndskrav till uppväxtkommunen. Kravet avvisades av kommunen, och innan advokatbyrån hann driva ärendet vidare så gick den i konkurs. I dagarna har också, med hjälp av ett nytt juridiskt ombud, stämt sin gamla hemkommun till tingsrätten och kräver ersättning för de skador som den felaktiga placeringen i särskola har vållat honom i livet.

Nu skriver hans nya ombud, jur.kand. Rainer Jussila-Långström, bland annat att det inte finns någon medicinsk utredning som stöd för placeringen i särskola. Alla åtgärder skall vara uttömda innan man flyttar ett barn till en annan skola, men så skedde inte. De sju år när Joakim var placerad i särskola beskrivs därför som fel och försummelse i myndighetsutövning. Dessutom har skolan inte gjort något åt den mobbning som Joakim utsattes för, och inte heller utrett eller gjort någon anpassning till hans verkliga funktionsnedsättning, skriver Jussila Långström bland annat i sin stämningsansökan.