För Grunden Bois lirar det mesta

Med 270 aktiva spelare, en smärre armé av ledare, ett välorganiserat kansli med avlönad personal, ett föredömligt avtal med kommunen som ger föreningen ekonomiska medel motsvarande LSS-insatser samt sponsorer som stöttar är Göteborgsklubben Grunden Bois ingenting mindre än en sann framgångssaga.
Följ med på vår jakt efter ett succérecept som tycks svårt att kopiera, ett sökande som börjar på en gräsplätt i utkanten av Göteborg och slutar på en konstgräsplan i Skarpnäck i Stockholm.

Grunden Bois årgång 2011 är en välorganiserad jätteförening, med spelare i de flesta åldrar och nivåer, både vad gäller intellektuella funktionsnedsättningar och spelförmåga.

– Vi kommer med två turistbussar när andra kommer med två minibussar. Vi säger aldrig till någon att han eller hon inte platsar, säger Thor Guttormsen, en av grundarna och eldsjälarna bakom för­e­ningen.

För Thor, och föreningen, är det viktigt att killar och tjejer får chans att börja spela boll tidigt, som knattar.
– Man har ofta vuxna spelare i sin klubb, men ingen barnverksamhet, och ingenting för dem som har det svårast. Vårt viktigaste mål är inte att vinna, utan att de här killarna och tjejerna ska få ett bra liv. I föreningen får de fostran och kamratskap och mycket annat som vi säger att barn behöver få med sig här i livet. De blir aldrig proffs, det blir bara Kim (Källström) och några till, vi andra  får värderingar och kamrater. Det är vinsten för oss och våra lirare. Men självklart ska de få göra mål om de vill, säger han.

Målet för många fotbollsklubbar är att gå upp en division. A-laget är nästan alltid föreningens flaggskepp.
– Så är det inte här. Vi är plana på det sättet. Här får du allt på ett fullständigt naturligt sätt. Det är skrämmande att det (fotboll och annan idrott för personer med intellektuella funktionsnedsättningar) är så outvecklat fortfarande här i landet. Det finns en hel del föreningar, och många av dem har ett bra lag, sedan inget mer. Det finns inga knatteserier, ungdomsserier och inga serier för tjejer, säger han.

Som framgångsrik och även officiellt prisad (Thor fick Sportspegelns hederspris för sina ledarinsatser på Idrottsgalan 2002) eldsjäl och grundare är han van att berätta om hur allting började, «fem spelare och jag på en gräsplätt», med «tomma händer». Thor var anställd som fritidskonsulent på Göteborgs stad för att sörja för fritid och semester för den här gruppen.

– Det här var på 90-talet och jag fattade inte, trots att jag själv idrottade, att vad de här killarna ville var att komma ut på en gräsmatta och spela fotboll, ingenting annat. De tjatade länge tills jag begrep. Det var killarnas tjat som ledde till att vi drog igång.

Thor gjorde vad han kunde för att möta behovet, och göra killarna nöjda.
– Det behövdes inte en professor och forskning för att se att det här var meningsfullt och bra, och så har det fortsatt, säger Thor.

Grunden Bois-bollen var satt i rullning. Spelare strömmade till föreningen och sponsorer hakade på.
– Idag är vi 270 aktiva spelare från sex år och uppåt, säger Thor.

Stort ledarbehov
Med så många spelare, på olika nivåer, är det inte svårt att räkna ut att här behövs ett stort antal ledare och tränare.

– Rekryteringen av ledare går rätt så bra. Vi har tränare från alla olika yrkesgrupper, det är brandmän och killar och tjejer från Volvo. En del har aldrig mött spelare med funktionsnedsättningar, säger han.

Thor har märkt av ett intresse för Grunden Bois från andra föreningar. Han har inget färdigt framgångsrecept att leverera. Men några tips delar han gärna med sig av. Inte minst handlar de om att våga visa upp sin verksamhet.
– Det händer att vi får besök från andra föreningar, och att vi är ute och föreläser. Men det finns ingen generalgrej, det går inte att göra en mall av Grunden Bois. Du måste alltid utgå från förutsättningarna där du bor. Vi möter gärna lag med spelare med funktionsnedsättning, och vi vill då att man bjuder in lokala föreningar, politiker och tjänstemän och de blivande spelarna för att på så sätt få mer uppmärksamhet och sätta tryck på kommunen.

Kommit igång
Sådana matcher har bidragit till att man kommit igång med föreningar i bland annat Arvika och Kungsbacka, samt att föreningar har fått bättre stöd och mer uppmärksamhet.

Grunden Bois relation till Göteborgs stad är föredömlig. Idag finns ett avtal mellan staden och föreningen som gör att pen­gar motsvarande LSS-insatser förmedlas till klubben, utan onödig byråkrati.

– På så sätt är Grunden Bois en förebild. Det krävs att man får kommunerna att ställa upp, och det krävs att  föreningar vågar visa vilka insatser de gör, att vi kan jämföra oss med korttidsvistelse, ledsagning och kontaktperson enligt LSS. Vi gör det inte gratis längre. Vi har förhandlat med våra kommuner för att få ett bra stöd, och i de förhandlingarna har vi tryckt på de här sakerna.

Förhandlingen med Göteborg och några av kranskommunerna beskriver Thor som både lång och krävande.
– Vi stångade pannan blodig. De svarade att det måste vara individuella ansökningar för varje spelare.

Allt jobb med individuella ansökningar kunde få vilken förening som helst att gå på knäna. Grunden Bois kämpade för att kommunen skulle hantera föreningen och dess lag som grupper, och förenkla ansökningsförfarandet. Men det ville den inte.
– Då uppvaktade vi kommunstyrelsen, säger Thor.

Kort därpå, för snart tre år sedan, fattades ett brett politiskt beslut som underlättade för Grunden Bois.

Idag är Thor nöjd, och han framhåller Göteborgs stad som en förebild.
– Nu vet vi att det fungerar, och det ska kommunen ha kredit för. Nu berömmer jag Göteborg. Nu har politikerna tagit ett brett beslut att de stöder oss och underlättar för oss, säger han.

En förening för personer med intellektuella funktionsnedsättningar kräver större ledarinsatser, på alla nivåer, än andra föreningar. Något som det enligt Thor är viktigt att visa och argumentera för.

– Det krävs större förståelse för det här ute i kommunerna. Det går inte att bara hänga upp en skylt på dörren där det står att träningen är inställd. Och det går inte säga att vi möts på träningen här och där, utan vi måste skicka brev. Många kan inte säga om de kan eller inte kan komma. Det krävs oerhört mycket mer administration i en sådan här förening än i andra klubbar, säger han.

Kan ge ersättning
Idag kan Grunden Bois ge ersättning till tränare.
– De som vill får ta ut en ersättning. Vis­sa tar ut den, andra inte. Vi har en klubblokal som ska skötas om, och en jätteverksamhet. Det rullar runt rätt bra, tack vare våra huvudsponsorer och tack vare att vi fortfarande söker medel på olika håll och kanter. Men man kan säga att kommunen har tryggat basverksamheten, säger Thor.

Thor menar att det är bra om en förening lyckas hitta någon med god kunskap inom LSS som kan hjälpa föreningen att uppvakta kommunen. Och han tror att många nöjer sig med allt för lite stöd och pengar, vilket riskerar att utarma dem själva och den förening de kämpar för.

– Man värderar sina insatser för lågt. 5 000 kronor är något som en del föreningar nöjer sig med. Men det är inte mycket. Om kommunen köper LSS-tjänster av till exempel en annan kommun eller annan utförare så kostar det x antal tusenlappar per dygn. Om man lär ut ett sådant tänk förstår man vilken insats en förening gör när den drar iväg med en grupp ungdomar med funktionsnedsättningar på till exempel en cup eller ett läger. Räkna med 2 000 kronor per per­son och dygn. Är man 20 personer som åker iväg över en helg med två övernattningar så blir det 80 000 kronor. Ska idrottsklubben inte få någonting bara för att det finns ledare som tycker att det är skoj? Sådant här måste kommuner lära sig förstå värdet av och stötta, säger Thor.

En av de politiker som kämpade för Grunden Bois var moderaten Jonas Rans­gård, vid tiden vice ordförande i idrotts- och föreningsnämnden med ansvar för bland annat funktionshinderfrågor i den moderata gruppen i kommunstyrelsen.

– De aktivitetsbidrag vi har till förenin­gar räckte inte till för Grunden Bois. Sam­tidigt var vi måna om den här föreningen, det var inte bara en förening för personer med funktionsnedsättning, utan även en idrottsklubb, säger Jonas Ransgård.

Göteborg hade då 21 stadsdelsnämnder. Antalet minskades till 20 år 2010 och till 10 vid årsskiftet 2011.

Det blir ett stort jobb för en förening att hantera alla kontakter, i synnerhet som det krävs bedömningar av varje enskild person.

– Även efter så här många år känns det svårt att motivera hur mycket jobb det blir för en i huvudsak ideell förening, på grund av hur vi har organiserat oss. Jag och några till tyckte att vi skulle ge bidrag direkt från sociala resursnämnden, som har bidrag till handikapporganisationer och organisationer på det sociala området, för att slippa individuella bedömningar, säger Jonas Ransgård.

Unikt undantag
Beslutet innebar ett unikt undantag.

– Vi har en grundregel att man inte ska få bidrag från flera delar inom kommunen. Här gör vi nu ett undantag och det har fungerat bra. Det behövs inte längre ständiga förhandlingar med kommunen.

Ser ni liknande behov hos andra föreningar?
– Det kan finnas, men det är inga som har hört av sig till oss om det. Möjligen kan det här vara intressant för Göteborgs handikappridklubb. Men där kanske det är lättare att hantera enskilda ansökningar, eftersom det är en individuell sport.

Det fanns en principiell invändning mot undantaget, och den gällde hur man skulle tolka stadsdelsnämndernas så kallade befolkningsansvar.
– Stadsdelsnämnderna ska betala för vad som behövs. Man har försökt undvika att det finns fria nyttigheter. Om det kostar att ha en elev med särskilda behov i en egen verksamhet, men det är gratis i särskolan, har stadsdelsnämnden ekonomsiska skäl att sätta eleven i särskolan.

Alltså, om kommunen hade en alternativ aktivitet till en, låt oss säga, resa till en fotbollscup, och det alternativet var billigare för kommunen, kunde individen hänvisas till den istället.

– Det kallas hemtagningar, bara ordet är hemskt. Då sätter man organisationen framför individen, säger Jonas Ransgård.

Det var dock det orimliga i situationen som fick motståndarna att ge med sig.
– När man såg att en förening skulle tvingas förhandla med 21 olika stadsdelsnämnder var det ingen som kunde stå upp och säga att det lät rimligt. Jag upplever vid mina kontakter med föreningsföreträdare att det är nästan lika viktigt att göra det så enkelt som möjligt för dem som det är att få ekonomiskt stöd, säger Jonas Ransgård.

En förening som ligger långt efter Grun­den Bois vad gäller administrativa muskler, organiserat ledarskap och även antal medlemmar är Stockholmsklubben Hammarby som har ett lag för personer med funktionsnedsättning, Hammarby Jets.

Tomas Reinicke är en av två tränare för Hammarby Jets. Han tog på sig rollen efter att hans son börjat spela.
– Jag hade svårt att sitta still vid sidan av, säger han.

När seriespelet drar igång ska Ham­marby Jets förhoppningsvis ha tre lag, förra året hade man två. Tomas Reinicke anar redan ett underskott av ledare.
– Vi har en person som är lagledare och som sköter bokningar, kallelser och kontakter med myndigheter, jag och en person till kör träningarna. Nu skulle vi behöva en ledare till, då vi ska ha tre lag.

Söker ni ekonomiska medel motsvarande pengar för LSS-insatser för era aktiviteter?
– Nej, vi gör det här för att det är kul. Men vi skulle vilja ha fler som hjälper till, ibland är vi en tränare på 20 spelare, som dessutom ska träna i olika nivåer.

Söker ni någon annan ekonomisk kompensation för era resor till cuper och andra aktiviteter?
– Vi har några som jobbar på det, det vore kul om vi kunde få loss pengar till en bussresa.

Tomas Reinicke tycker att det var enklare för ett par år sedan. Hans Sköld var då utlånad från Stockholms stad till Stock­holms handikappidrottsförbund, där han arbetade med fotboll för den här gruppen.

– Han skötte seriespelet och fungerade som bollplank. Vi fick reda på när vi skulle spela. Nu har ett gäng från några klubbar tagit tag i bokningar och sådant själva, säger Tomas Reinicke.

Medan Grunden Bois har samlat de flesta spelarna i Göteborg, är fotbollsspelarna i Stockholmsregionen spridda på flera föreningar. Fördelen är att de kan spela mot varandra, en tänkbar nackdel att det är svårare att samla resurser för ledarskap, inte minst administrativt.

Samordnande roll
Både Grunden Bois och Hammarby Jets är medlemmar i Svenska handikappidrottsförbundet och Sveriges Paralym­piska Kom­mitté, SHIF/SPK, där personer med utvecklingsstörning är en av målgrupperna som man jobbar med. Sedan 2009 har också SHIF/SPK ansvaret för Special Olym­pics Sweden med fokus på att ge personer med utvecklingsstörning på främst breddnivå möjligheter att idrotta.

Kan SHIF/SPK ta på sig en samordnande roll för klubbar som Hammarby?
– Nej, idrotten är inte uppbyggd på det sättet. Det mesta bygger på ideella krafter, även om en del större föreningar har kanslier. Det är svårt för oss att lägga oss i och ha en samordnande roll. Distrikten är vår förlängda arm och det är dit som föreningarna i första hand ska vända sig för att få hjälp på lokal nivå. Vissa av distrikten kan ha satt in speciella resurser vissa perioder för att stötta föreningarna ytterligare, säger Jonatan Sandberg på SHIF/SPK.

Knatte- och damfotbollen är underrepresenterad i fotbolls-Sverige. Hammarby fotboll har dock några knattar, och även tjejer, om än inga renodlade knatte- eller damlag. Grunden Bois har lyckats bättre, men även i Grun­den Bois skulle dessa grupper kunna vara större.

– Att knattefotbollen är underrepresenterad kan bero på att alla inte har blivit diagnosticerade i den åldern. Föräld­rarna har kanske lämnat sin son eller dotter till en förening som inte är medlemmar i SHIF/SPK. Det kan också vara så att föräldrarna har haft fullt upp, och inte i första hand tänkt på att sätta sitt barn i en föreningsverksamhet. Men om vi rannsakar oss så kan vi nog se att vi kan bli bättre på att marknadsföra även knattefotboll, säger Jonatan Sandberg.

Damerna utanför INAS
På herrsidan finns möjlighet att delta i landslagsverksamhet och spela landskamper och landslagsturneringar. Dessa tävlingar anordnas av organisationen INAS.

– Det har gjorts försök att marknadsföra damfotbollen, men det har varit segt. Jag vet inte vad anledningen är. Inom INAS finns inte damfotboll på internationell nivå, så just inom de tävlingar som INAS anordnar finns inte möjlighet att satsa på ett damlag. Vi har där­emot ett tjejlag som åker till Special Olympics World Summer Games i Aten i sommar. Det kan kanske ge lite skjuts för damfotbollen, säger Jona­tan Sandberg.

Kenneth Carlsson, ordförande i fotbollskommittén i SHIF/SPK, har god inblick i de satsningar som görs ute i landet. Och han jämför gärna med Grunden Bois.
– Grunden Bois har hela tiden jobbat för breddverksamhet. De satsar inte på att ha elit, utan på social idrottslig verksamhet, vilket man kanske inte gör i alla föreningar runt om i landet. Nu vet jag att Halmstad BK har startat upp fotboll för den här gruppen, det gäller även Malmberget och Kalix. Det hålls ett jätteläger i Blekinge varje år på våren, och Skåne ska starta elvamannafotboll på ungdomssidan med två läger i höst, så det händer saker, säger han.

Vad kan SHIF/SPK göra för att underlätta rekryteringen?
– Vi kan ge tips och idéer från förbunds­håll, men det är föreningarna själva som måste göra jobbet. Jag hade nyligen samtal med konsulenterna inom handikapp­idrottsdistrikten. Det finns mycket att göra, inte minst i Stockholm. Det är lite trögt bland de klubbar som finns idag, säger Kenneth Carlsson och nämner att det finns idéer på att starta regionslag.

Nils Ander, konsulent på Stockholms handikappidrottsförbund, väljer att hänvisa till Hammarby Jets när Föräldrakraft når honom i syfte att tala fotboll för personer med utvecklingsstörning.
– Det är bättre att du talar direkt med föreningarna, det är de som känner till verksamheten, säger han.

Grunden Bois har gått från klarhet till klarhet och är redan en framgångssaga.
Fotbollen ute i landet, i synnerhet Stockholmsfotbollen, är däremot kantad av frågetecken.

Hans Sköld är numera verksam på Lindeparkens gymnasiesärskola där han tillsammans med andra lärare startar en idrottslinje till hösten.
– Vi planerar att ha samma typ av samarbete med föreningslivet som Grun­den  Bois och Slottsbergsgymnasiet. Det är klart att ett sådant här program ska finnas i Stockholm också, säger han.

Startade nya lag
Att Hans Sköld slutade på Stockholms handikappidrottsförbund hade med ekonomiska prioriteringar att göra.
– Det var meningen att Stockholms handikappidrottsförbund skulle överta min lönekostnad. Men det klarade man inte av. Vi jobbade under den här perioden aktivt ut mot föreningarna i länet. Det finns flera lag i länet som håller på med fotboll. Jag hjälpte till att knyta ihop verksamheter och att försöka hitta vita fläckar på kartan och starta nya lag. Det handlade mycket om att sprida information. Det har funnits lag i regionen i många år, av och till har det även funnits serieverksamhet. När jag fick möjlighet att komma in och jobba fick vi lite mer struktur på det hela.

Du  har en unik insyn i fotbollen i Stockholmsregionen. Var ser du de största behoven?
– Dels krävs en bättre samverkan mellan idrottsrörelsen och kommunerna. Det finns olika sätt att få in LSS i det här, man måste lära sig att nyttja de resurser som finns och sprida kunskap om att man kan använda sig av korttidsverksamhet inom idrotten.

Till årets upplaga av Gothia Cup finns en turnering i turneringen för spelare med utvecklingsstörning, Kim Källström Trophy.
Turneringen kan i bästa fall locka fler till fotbollen, även knattar och damer.

I skrivande stund håller Tomas Rei­nicke tillsammans med tränarkollegan på att förbereda veckans träningspass på konstgräsplanen i Skarpnäck i Stock­holm. Om någon av tränarna får förhinder står den andre ensam på plan, med uppemot 25 spelare.

Jag frågar om hans lag planerar att vara med på världens största fotbollsturnering för ungdomar i sommar. Att resa dit skulle bli ett stort projekt och kräva myc­ket planering.
– Nej, det ligger illa till för oss, mitt i semestern. Det gäller både tränare, spelare och föräldrar, säger Tomas Reinicke. +

Samtliga bilder i reportaget i Föräldrakraft nr 3, 2011 är tagna av Daniel Jeppsson och Thor Guttormsen på Grunden Bois.