Föräldraansvar och assistans: Alla avslag bör omprövas
Ompröva ALLA negativa beslut om assistans som fattats med hänvisning till föräldraansvaret. Det kräver Christian Källström, chefsjurist på Humana, i denna debattartikel. Kravet är en följd av ISF-rapporten om assistans för barn.
DEBATTARTIKEL. Nyligen publicerade Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) en rapport som slår fast att många beslut om assistans för barn är rättsosäkra. Stöd ska beviljas för hjälpbehov som beror på funktionsnedsättning och inte för behov som barn normalt sett har, men det har aldrig har utretts vad som är en förälders ansvar och vad som går utöver detta. B
arn har därför under 20 år nekats assistans på godtyckliga grunder. Ansvariga myndigheter måste nu utreda var gränsen för föräldrars ansvar ska gå och alla beslut där barn nekats assistans bör omprövas.
Föräldraansvaret är en central del när det handlar om att bedöma om ett barn med funktionsnedsättning har rätt till assistans. Bedömningen av föräldraansvaret ska innebära att en jämförelse görs mellan de individuella hjälpbehov som barnet som söker assistans har, och det behov som är normalt hos andra barn i samma ålder. Återfinns barnets behov bland de hjälpbehov, som normalt sett föreligger bland barn i samma ålder, är det inte assistansberättigande.
I den färska rapporten ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” som tagits fram av ISF konstateras att Försäkringskassans beslut om assistans för barn inte är rättssäkra. Anledningen är att det aldrig har utretts vad som är en förälders ansvar och vad som går utöver föräldraansvaret. Ingen har alltså tagit reda på vid vilken ålder kan man förvänta sig att barn kan äta själv, klä på sig eller duscha själv.
ISF slår alltså fast att Försäkringskassan saknat verktyg för att på ett rättsäkert sätt tillämpa principen om föräldraansvar. Avsaknaden av sådant underlag innebär att bedömningarna blir subjektiva och godtyckliga.
ISF anger också att det förekommer att de intervjuade handläggarna utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på området. Rätten till assistans har alltså påverkats av vilken handläggare som utreder ett behov och vilka erfarenheter denne har.
Det är oacceptabelt att barn har nekats rätt till assistans utifrån godtyckliga bedömningar under 20 års tid. Att detta tillåtits fortgå trots att vi, Riksrevisionen och Riksförsäkringsverket vid flertalet tillfällen uppmärksammat problemet gör inte saken bättre.
Godtyckliga avdrag för föräldraansvar leder dessutom ofta till juridiska processer och förvaltningsdomstolarna hade, om de tillämpat sedvanlig praxis om bevisbörda och tagit hänsyn till barnets bästa, kunnat förhindra att flera hundra barn och deras familjer gått miste om en oerhört viktig samhällsinsats. Så har inte skett, och de godtyckliga bedömningarna har fortsatt.
Föräldraansvaret har avgörande betydelse för ett barns rätt till personlig assistans. En rätt som förstås inte är viktig bara för barnet, utan även för föräldrar och syskon som riskerar att bli lidande av att ett viktigt stöd uteblir.
Det är hög tid att Försäkringskassan och Socialstyrelsen genomför en ordentlig utredning av vilka hjälpbehov som barn normalt sett har. Försäkringskassan måste också utveckla rutiner kring hur bedömningen av föräldraansvaret dokumenteras för att öka transparensen. Regeringen bör också utreda utformningen av den rättsliga regleringen av föräldraansvaret.
Många beslut om assistans för barn har under åren fattats på godtyckliga grunder. Den studie vi publicerade i vår juridiska årsbok i år, pekar på att domstolarna i många fall överskattar barns normala hjälpbehov.
Det enda rimliga, både utifrån ett barnrättsperspektiv och ur ett rättssäkerhetsperspektiv är att ompröva alla negativa beslut om assistans som fattats med hänvisning till föräldraansvaret. I tider då rätten till assistans ifrågasätts ifrån olika håll måste ändå grunden vara att de beslut som fattas om assistans är rättssäkra.
Christian Källström
Chefsjurist på Humana
