Föräldrars roll
DEBATTARTIKEL. Just nu debatteras godmanskapet igen. För att några gode män, inte föräldrar, förskingrat huvudmäns pengar. Det är viktigt att betona att godmanskapet innehåller de två andra viktiga delarna ”sörja för person” och ”bevaka rätt”.
Läs även om god man i LSS-skolans lektion 9 ”Kommunens särskild ansvar för LSS”.
Det är lätt att dessa delar försvinner i den allmänna diskussionens om pengar och att det leder till förhastade beslut. Hur skulle dessa delar skötas vid ett statlig övertagande av godmanskapet? Av tjänstemän som är byråkrater och långt ifrån de fysiska personer som det handlar om? Godmanskapet står och faller med oss anhöriga som bryr sig om personerna inte pengarna!
I tidigare diskussioner om god man har just anhörigas roll kommit upp. Många i professionen vill inte ha oss anhöriga som god man. Argumenten är dock tunna! I en dold agenda finns nog att vi gör vårt jobb ”för bra” och att detta kostar pengar för kommunerna i fler insatser. När vi sedan kan LSS bättre än kommunens tjänstemän blir vi besvärliga och tar ifrån dessa makten att bestämma.
Var hittar du en bättre god man än en närstående? Och hur ska jag som förälder våga lämna över ansvaret, om jag inte är säker på att någon annan gör det minst lika bra?
Som en mamma utryckte det i en artikel i Föräldrakraft/HejaOlika: Väljer jag bort godmanskapet, förlorar jag all insyn och beslutanderätt vad gäller min son; hans ekonomi, hans hem, hans aktiviteter, arbetet i assistentgruppen, vilka som ska arbeta som assistenter; det vill säga allt det som formar hans liv.
Redan i rapporten ”Kompetenta föräldrar” från Socialstyrelsen 2005 skrev utredaren:
”Ytterligare ett återkommande tema i föräldrarnas berättelser handlar om myndigheternas tendens att omgärda rätten till insatser med lokala restriktioner i stället för att utgå från de faktiska behoven och söka lösningar inom lagstiftningens möjligheter. Det kan handla om lokalt utformad praxis och att behov bedöms generellt i stället för utifrån den enskilda individens situation. På senare år har många föräldrar därutöver tvingats konfrontera det så kallade föräldraansvaret. Detta används som ett argument för att avslå eller begränsa en biståndsansökan med hänvisning till att den belastning föräldrarna beskriver ingår i varje normalt föräldraansvar. Många föräldrar berättar om vanmakt, kränkningar och känslor av att vara utsatta för godtycke.
Den här studien kan inte entydigt bekräfta den bilden. Att leva med ett barn med omfattande funktionshinder innebär en genomgripande påverkan på hela familjens livssituation. I vilken grad begränsar denna påverkan möjligheterna att leva som alla andra familjer, så som lagstiftaren eftersträvar? Vad betyder det att ständigt leva under stress?
Föräldrarna till barn med de mest omfattande funktionshindren beskriver i gruppintervjuerna samstämmigt en vardag med en tung arbetsbörda. Flera föräldrar jämför sin tillvaro med att driva ett företag. Trots att det verkar omöjligt förvärvsarbetar ett stort antal av studiens föräldrar – parallellt med att administrera och samordna stödinsatserna, rekrytera och utbilda personal till assistans och avlösning, läsa in sig på lagstiftning och rättsfall, förhandla, organisera sig intressepolitiskt och i övrigt vara pådrivande för att få sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda.
Bilden av superföräldrar som ibland framträder i materialet handlar om ren överlevnad, med den egna hälsan som insats, i ett samhälle där ’lagstiftning och tillämpning är två skilda världar’, som en pappa formulerar det.”
Jag kan bara instämma och säga att den här rapporten stärkte mig. Även om jag inte känner mig som superförälder utan bara är en förälder som gör vad jag måste göra för min son.
Som mycket annat bra, som kommer fram i framförallt Socialstyrelsens utredningar, så verkar livslängden kort. Att ta vara på förslag i rapporterna och lära av misstag verkar inte prioriterat av politiker. Det är frustrerande för oss som läser, och det måste vara detsamma för utredarna.
I stället kommer fortfarande motstridiga signaler om föräldrars roll i LSS!
Ibland ska vi helst inte vara gode män utan låta verksamheterna sköta utförandet av alla insatser ”då de vet bäst”. I andra fall är föräldraansvaret väldigt stort, till exempel i behovsbedömningar och i förvaltningsdomstolarna. Och det kan röra barn som är i medelåldern. Som en mamma uttryckte det:
”Frågan om föräldraansvar gäller inte bara när barnen är små. Det är ett livslångt problem. Min 31-åriga dotter med utvecklingsstörning behöver enligt förvaltningsrätten varken ledsagare, assistent eller kontaktperson eftersom hon har föräldrar som bryr sig om henne och försöker leva upp till LSS intention att ge henne ’ett liv som andra’ trots att gruppbostaden bara låter henne utöva en egen aktivitet i veckan – så länge de inte infaller lördag eller söndag för då är det helt omöjligt.
Vi föräldrar till vuxna barn sitter i en rävsax. Om vi slutar engagera oss för våra barn kanske rätten gör en annan bedömning och tvingar kommunen att tillföra resurser. Men det är ett stort ’kanske’ och risken är överhängande att barnen blir lidande. Därför ställer vi upp så mycket vi orkar och lite till. Då hänvisar rätten till detta som argument för att gå på kommunens avslagslinje. Det är en kamp som inte går att vinna. Och vi tvingas leva med ångesten inför vad som sker den dagen vår egen kraft inte räcker till.”
Ett annat exempel läste jag på en politikers blogg, där en 46-årig mans begäran om en LSS-insats avslagits med hänvisning till detta föräldraansvar! Det är tyvärr inget skämt! Det brukar då handla om kontaktperson och ledsagare som avslås för att föräldrar träffar sina barn!
Det är inte enkelt att vara förälder. Men de flesta föräldrar kan börja släppa taget när barnet är i övre tonåren. Många av oss föräldrar som har barn med svåra funktionsnedsättningar kan aldrig få den förmånen ens när barnet är vuxet, även fast jag tror de flesta av oss gärna vill!
Vi väljer inte frivilligt livslångt föräldraskap – det borde samhället förstå! Det är ju i teorin samhällets ansvar från det att barnet är vuxen, men…
