Forskarna måste lyssna mer på barn med funktionsnedsättning

Det är hög tid att barn med funktionsnedsättningar och flerfunktionsnedsättningar kan komma till tals hur de upplever sin situation i samhället och i kontakter med myndigheter. Att regeringen nyligen givit både funktionshindermyndigheten Handisam och Barnombudsmannen i uppdrag att utreda dessa frågor är mycket glädjande. Här har också funktionshinderforskningen ett stort ansvar att följa med.

Det skriver Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete och funktionshinderforskare vid Göteborgs universitet i denna debattartikel.

Som forskare inom funktionshinderområdet har jag under flera år reflekterat över varför det är så tyst i samhällsdebatten om barn med funktionsnedsättningar och deras kunskap och erfarenheter av socialt arbete och omsorg.

Under sommaren har regeringen i Sverige givit både funktionshindermyndigheten Handisam och Barnombudsmannen i uppdrag att ta reda på hur barn med funktionshinder och som har många myndighetskontakter upplever sin situation.

Dessa barn har många sådana kontakter och det borde därför finns mycket kunskap och erfarenheter hur barn har det också inom områdena socialt arbete och omsorg. Det ska nu utredas hur barn upplever dessa kontakter men också vilket stöd de får i de olika myndighetskontakterna.

Regeringen har dessutom givit Barnombudsmannen i uppdrag att ta fram metoder för hur man bäst kan lyssna på barn med funktionsnedsättningar bland med barn med kommunikationssvårigheter. I mars nästa år ska dessa undersökningar vara klara.

Jag tror att det är oerhört viktigt att regeringen (men även funktionshindermyndigheten Handisam) inte ser detta som något ”engångsuppdrag”. Vi behöver mer kunskap om hur myndighetskontakter och stöd exempelvis inom områdena socialt arbete och omsorg utvecklar sig över tid.

I samhället införs ständigt förändringar, nya regeländringar och begrepp. Rättigheterna förändras och det kan vara svårt för att inte säga omöjligt för alla medborgare att kunna känna till sina sociala rättigheter och den sociala servicens bredd.

Som funktionshinderforskare har det slagit mig under flera år att funktionshinderforskning bör göras allt mer tvärvetenskaplig för att nå alla perspektiv och tillstånd. Vikten av att följa upp konsekvenser och effekter av regeländringar och rättigheter inte bara på kort sikt utan också studera långtidseffekter är synnerligen eftersatt.

Vi behöver bland annat mer kunskap om hur barn med funktionsnedsättningar och flerfunktionsnedsättningar upplever myndighetskontakter och stöd. Denna kunskap skulle kunna spridas såväl inom det sociala arbetets praktik och vara värdefull för funktionshinderforskningen i framtiden. Låt oss därför hoppas att detta inte är fråga om några ”engångsuppdrag”.

Jörgen Lundälv
Docent i socialt arbete och funktionshinderforskare
Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet