Förslaget som skrämmer assistansberättigade allra mest
Personer som har rätt till personlig assistans får i genomsnitt 60 timmar assistans per vecka för det som kallas övriga personliga behov.
Enligt läckta uppgifter kommer LSS-utredningen att föreslå att detta ersätts av en schablon på 15 timmar per vecka.
– Vi anser att det är rent av oförskämt och respektlöst att föreslå något sådant, skriver Sophie Karlsson i IfA:s högaktuella skrift ”Sista timmen är lika viktig som den första”.
– LSS-utredningen säger att vi inte har förstått hur förslaget är tänkt, men det handlar snarare om att utredningen inte förstår behoven. Det är mer än en hel arbetsvecka som ska skäras bort. Var och en kan förstå att det inte går att ta bort mer än en arbetsvecka och ändå genomföra arbetet. För det handlar om behov som inte försvinner, bara för att man beviljar mindre tid.
IfA:s skrift är ”ett sätt att tydliggöra hur förödande det skulle vara att införa en schablon på 15 timmar i veckan för det som kallas övriga behov”.
I skriften berättar ett tiotal assistansberättigade personer om hur förslaget skulle påverka dem och deras familjer. Här har vi valt ut några citat från dessa berättelser.
Vi som grupp är tillbaka på ruta ett. Så såg vår tillvaro ut före assistansreformen. Femton timmar övriga behov i veckan ger ingen frihet att röra sig spontant, allt kommer återigen att tvingas prioriteras, väljas bort, schemaläggas och tidsmässigt vägas på guldvåg och livet kommer återigen att anta institutionella former.
Wenche Willumsen
Detta innebär att jag förlorar all möjlighet att träna, vilket med min nedsättning innebär död om ett par år. Vidare skulle mina syskon tappa en barnvakt och en familjemedlem, mina vänner förlora en kamrat med jämlika livsvillkor. Jag skulle aldrig kunna laga mat, syssla med en fritidssysselsättning, hjälpa någon med något, umgås eller ens hämta ut ett paket på ICA.
… Min familj skulle rycka in till en början, med sjukskrivningar och uppsägning som konsekvens, men sen, ja, då är det förmodligen en sakta väntan på döden med gruppboende för att överleva.
Johanna, 29 år
Den frihet som jag haft med assistansen kommer vara som bortblåst. Engagemanget i funktionsrättsrörelsen får jag lägga åt sidan. Det som kommer att vara kvar är inte personlig assistans längre, det blir hemtjänst.
Det finns bara två: flytt till gruppboende eller flytt tillbaka till föräldrahemmet eller att mina syskon får hjälpa mig. Mina föräldrar är dessutom pensionärer och inga ungdomar längre. Och vilken 42-åring vill flytta tillbaka till mamma och pappa igen eller vara beroende av sina syskon?
… Efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage om mycket grava missförhållanden i gruppboenden runt om i landet är jag också livrädd för att hamna på ett boende.
Thomas Juneborg, 42 år
Sonen själv är lyckligt ovetande om vad som hotar hela hans nuvarande livssituation. Ett normalt liv som oss andra, det får han aldrig. Hans assistans betyder allt och han lever ett så bra liv som han någonsin kan få.
Det gör vi i familjen också, att vi åter skulle återta ansvaret för vår nu vuxne son kan bara fungera en begränsad tid. Vi är pensionärer och orken är inte densamma som förr.
Han är definitivt värd ett bättre liv. Vi anhöriga också.
Lotta Kaljo, med sonen Peeter
Idag är det nästan exakt 5 år sedan jag sa ”Hejdå! Vi ses imorgon” till mina kollegor. Det blev inte så. På väg hem ifrån jobbet drabbades jag av en stor massiv hjärnblödning.
Var det rätt att sätta in alla de dyra insatser som krävdes för att jag skulle överleva, om det sen inte finns vilja eller möjligheter att ge oss med funktionshinder ett fortsatt värdigt och meningsfullt liv?
Är det ett sådant samhälle vi vill ha i Sverige eller inte?
Kaj Hilding
Jag skulle aldrig kunna åka till stranden eller åka till någon vän, aldrig göra något oplanerat, sådant som hör vardagen till. Jag hade inte kunnat köra till mina barnbarn eller passa dem. Inte ta hand om min hund.
På 2 timmar och 10 minuter per dag kan man som alla mest lyckas laga sina måltider och dammsuga.
Karin Schlyter
Förslaget att begränsa antalet timmar till 15 för andra personliga behov skulle vara förödande för mig. Det skulle innebära att jag tillsammans med de timmarna för grundläggande behov får sammanlagt 35,72 timmar per vecka. Konsekvensen av detta blir att det inte finns någon möjlighet överhuvudtaget för mig att bo själv. Konsekvensen blir också att min frihet att leva ett värdigt liv som alla andra i samhället och att det liv jag nu skapat både tryggt och strukturerat skulle raseras.
Konsekvensen av förslaget bli att jag tvingas göra mig av med min lägenhet och flytta tillbaka till mina föräldrar som idag är drygt 70 år gamla och som inte klarar av att bistå med den hjälp jag behöver i min vardag.
Sylwia, 43 år
Jag tittar på mitt beslut från försäkringskassan. Där står det att jag är beviljad 23 timmar/vecka för grundläggande behov och 56,45 timmar/vecka för övriga behov. För mig skulle det få stora konsekvenser om förslaget om 15 tim./vecka för övriga behov gick igenom.
Ulrika Friström
Jag upplever mig som hotad till livet av föreliggande utredningsförslag. Jag behöver assistans till allt, skulle mitt specialtillverkade datortangentbord förskjutas en centimeter för långt kan jag inte rätta till det. Jag tror inte man förstår fakta. Utan assistans blir jag sittande orörlig i min bostad eller någon annanstans, stirrande in i min blindhet. En sådan framtid vore omänsklig och outhärdlig.
Vilhelm Ekensteen
