”Förstående chef viktigast av allt för anhöriga”
Regionförbundet i Kalmar län är en av de arbetsgivare som gått med i nätverket Arbetsgivare för anhöriga. Här svarar Per-Ola Hallberg, administrativ chef på Regionförbundet, samt Karin Holmåker, kommunikatör för projektet, på frågor om hur man blir en anhörigvänligare arbetsplats.
1. Varför behöver Sveriges arbetsplatser bli anhörigvänligare?
Karin: Vi vet idag att minst 900 000 personer som är i yrkesverksam ålder samtidigt ger omsorg till en anhörig.
Många upplever en stress eftersom man inte kan fokusera fullt ut varken på arbetet eller den närstående, och tvingas gå ned i arbetstid eller till och med lämna sitt arbete. En del upplever också att det är svårare att få ett arbete för att de vårdar eller stödjer en närstående.
2. På vilket sätt är detta en ny fråga?
Karin: Anhörigomsorgen i vårt land håller på att förändras. Vi blir äldre och vi arbetar längre, men vi får också barn senare och hamnar kanske i en situation där vi har småbarn samtidigt som vi vårdar våra egna föräldrar.
Vi kallar det för “sandwichgenerationen”. Det har varit en osynlig fråga, men tack vare uppmärksamheten kring föräldraledighet och utbrändhet har den nu fått fokus.
3. Vad innebär projektet?
Karin: Det handlar om att medvetandegöra och ta ner barriärerna som finns där det är svårt för anhöriga att berätta om sin situation på jobbet, och lika svårt för arbetsgivare att fråga om privata saker.
Att båda parter är beredda på att ge och ta, utan att känna sig hotad över att jobb eller ansvar ska tas ifrån en. Dialog är det bästa verktyget.
4. Varför ska man vara öppen med sin situation?
Per-Ola: Man tror att man är ensam i sin situation men alla har gjort smärtsamma erfarenheter i livet. Det blir en onödig isolering.
Alla är eller har varit anhöriga. Det ska inte kännas som en tröskel att komma tillbaka till jobbet när något har hänt, det ska vara så lite besvärligt som möjligt.
Karin: Det är viktigt att man känner att man har valet att berätta eller inte. Och att inte arbetsgivaren förutsätter att medarbetaren inte orkar ha ett ansvarsfullt arbete och samtidigt vårda en anhörig. Kanske vill hon eller han bara jobba under andra former? Det är individuellt, det är viktigt.
5. Vad är viktigt för att trivas på jobbet?
Per-Ola: För tio år sedan gjorde vi en kartläggning för att se varför flera personer blivit långtidsjukskrivna på grund av utbrändhet. Det visade sig att en viktig orsak var att man jobbat utan att få feedback, man hade bara rusat på för fullt.
För att komma åt detta gjorde vi om våra grupper, där vi idag helst inte har mer än ett dussin medarbetare på varje chef. Det är viktigt att bli sedd på jobbet och att man vet vem man ska vända sig till.
Men också att kollegorna förstår varför man måste gå tidigare eller varför man verkar sur när man inte har sovit ordentligt. Att det inte beror på dem, utan på min egen situation.
6. Hur kollar ni hur de anställda mår?
Per-Ola: Sen ett par år tillbaka skickar vi ut en hälsoenkät till våra anställda en gång per år, för att se hur personalen mår och vilken stressnivå de befinner sig på. Vi tittar på den fysiska arbetsmiljön, på relationen till närmaste chef och på arbetsmängden.
Resultatet är ett nyckeltal för ledningen att se vilka möjligheter personalen har att vara produktiv. Däremot frågar vi inte något om den privata situationen.
7. Varför är det privata så känsligt att ta upp?
Per-Ola: Tidigare har vi nog tassat försiktigt kring medarbetare som verkar ha det trassligt hemma. Och så länge jobbet fungerar har vi inte ”lagt oss i”. Men när jobbet inte fungerar kan det vara en kombination både av att något behöver åtgärdas på jobbet och att det är trassligt hemma.
Många tycker nog ”Vad har vi med det att göra?”. Tack vare att det har blivit naturligt att prata om till exempel föräldraskap är det nu lättare att ta upp och diskutera anhörigskap.
8. Vilka förbättringar har jämställdhetsdebatten lett till?
Per-Ola: Det har gjort att vi har haft en bra diskussion, till exempel att inte slentrianmässigt göra som vi alltid gjort, till exempel förlägga möten på kvällstid, och att vi ger möjlighet till flextid.
Men arbetet ska inte vara hur flexibelt som helst. Att jobba hemifrån kanske inte alltid är det bästa. Men att kunna påverka sin situation och sitta hemma när man har arbetsuppgifter som kräver det, så ska man använda den möjligheten.
9. Hur ser anhörigsituationen ut hos er?
Per-Ola: Sedan vi gick med i nätverket har vi skickat ut en enkät för att ta reda på nuläget i organisationen, där 58% svarade att de vårdar en anhörig.
Vanligast var att man vårdade en förälder, men därefter kom fysisk funktionsnedsättning, och 6% av de anställda vårdar mer än tio timmar per vecka.
Nästan hälften sa också att det påverkar jobbsituationen negativt. På frågan om vad som var viktigast för medarbetaren var det att ha en förstående chef.
10. Hur ska ni bli en anhörigvänligare arbetsplats?
Per-Ola: Nästa steg är att gå vidare och omsätta svaren från enkäten i den nya jämställdhetsplanen och andra policydokument, där alla medarbetare ska ges samma förutsättningar att utföra sina arbetsuppgifter.
Även om det i första hand blir ord på ett papper så sätter vi i alla fall frågan på dagordningen. Rent praktiskt kan det handla om arbetsmängd, förläggning av arbetstid, stöd av företagshälsovård, kommun med flera, samt att se till att alla chefer har utbildning och kunskap att möta anhöriga.
11. Vad kan arbetsgivaren tjäna på detta?
Karin: I England har man sett att anhörigvänliga arbetsplatser blir mer attraktiva arbetsgivare, särskilt om man har en öppen dialog redan vid intervjun, då visar man att man tar ett socialt ansvar.
Det finns också en ekonomisk aspekt eftersom de anställda stannar längre, och det minskar personalomsättningen. Att bli anhörigvänlig kostar ingenting i pengar, bara i empati.
Per-Ola: Om vi är en bra arbetsgivare lyckas vi behålla den bästa kompetensen.
Det handlar också om att vara en effektiv arbetsplats, en hälsofrämjande sådan, med god möjlighet för de anställda att påverka sin situation och att ha en god balans mellan arbete och privatliv.
12. Finns det fler sätt att skapa ett tillåtande klimat?
Per-Ola: Vi tycker att en stor tillgång i vår organisation är att det är liten konkurrens mellan arbetsgrupperna, vi har få regelrätta resultatenheter och istället många gemensamma resurser, vilket gör att man kan hjälpa en kollega om man har tid över.
Det gör det lättare att skapa en anhörigvänlig arbetsplats och bidrar till ett tillåtande klimat.