Fotbollen en jätte även inom handikappidrotten

– ag tänker inte spela, inte om jag inte får byta om och duscha, bestämmer sig en annan.

–Du brukar väl ändå inte duscha, säger en tredje.

”Grabbig” är ett begrepp som känns frestande att använda för att beskriva stämningen, och jargongen.

Snart tar sig spelare efter spelare upp till planen, femtitalet meter från det låsta omklädningsrummet. Så också den spelare som just bestämt sig för att inte vara med. Somliga byter om på ett par bänkar intill närmaste långsidan, andra ställer sina väskor med ombyten på andra sidan planen. Det ser ut som om de förbereder en picknick, och det är lätt att föreställa sig att här kunde vara riktigt gemytligt – om vädret tillåtit.

Två av spelarna har redan anlänt och slår långa, hårda passningar till varandra från var sin planhalva. Det krävs inte mycket kunskap om sporten, och vad den kräver av sina utövare, för att inse att de fötter som med sträckta vrister skjutsar iväg bollen, och med mjuka knän tar emot densamma, tillhör vana spelare.

De två spelarna väntar på resten av gänget, som en efter en tar plats på planen, letar upp en boll och börjar passa, skjuta, nicka.

Fotbollsplanen ligger i Björnkulla i Flemingsberg söder om Stockholm. Berndt Andersson har välkomnat mig till träningen, men för att förklara mitt ärende för övriga spelare finner jag enklast att samla laget för fotografering. Alla får klart för sig att en representant från media är på plats. Ett par av spelarna vill absolut inte vara med, låter de mig veta.

Efter fotograferingen får jag tillfälle att tala lite mer med Ove Hedman och Bernt, tränaren. Ove Hedman har varit med i laget sedan 19-årsåldern. Idag är han 27.

Hur kom det sig att du började?

Berndt Andersson, som i fotbollskretsar ända upp på förbundsnivå även går under namnet Tomten, bryter in.

–Jag plockade in dig.

Ove håller med, men fyller i:

–Jag kom hit tack vare innebandyn när Kjell ville förstärka sitt lag.

Innebandy spelar Ove, liksom många andra i laget, för Södertörn HIB.

Berndt Andersson tittar på Ove, sedan på mig.

–Nu har Ove varit med och vunnit SM två gånger. Och så har vi vunnit inomhus en gång, säger han.

Den t-tröja Berndt har på sig är ett minne från ett av de SM-tecken som Botkyrka-Huddinge tagit.

Vad är det som lockar att träna och spela matcher?

–Har man spelat fotboll sedan man var liten har man drivkraften i sig. Redan när jag kom hit hade jag spelat i tio tolv år, säger Ove varpå han lägger till:

–Och så ger det motion, och man träffar kompisar.

Ove låter blicken vila på medspelarna som fortsatt uppvärmningen. De skjuter hårda skott mot målvakten.

–Vi har en del divor som inte vill träna utan bara köra matcher, men så är det i alla lag, säger han.

Den här tisdagskvällen spelar Botkyrka-Huddinges förstalag mot dess andralag. En rätt jämn föreställning ska det visa sig, och andralaget reducerar en ledning tack vare en skruvad hörna av Loise Yusuf, som Lars Furubäck med hundraprocentig tajmning nickar in i nätet.

Därefter visar förstalaget varför det tillhör översta skiktet i fotbolls-Sverige och gör ett par snabba mål.

Den här kvällen har enbart killar hittat till träningen. Men ofta är uppemot tre tjejer med.

–Du borde se dem, de är bra. Nina är en bra målvakt, säger Berndt medan träningsmatchen pågår.

Botkyrka-Huddinge är en av många föreningar i Sverige som har fotboll för spelare med funktionsnedsättning. Andra mycket aktiva klubbar återfinns i Bollnäs och Borås. Serier och cuper anordnas, men från förbundshåll har man ambitionen att dessa ska bli fler, och bättre nå ut till skilda landsändar.

–Vi försöker organisera och få till en verksamhet över hela landet. Det gäller att få föreningar och distrikt engagerade, säger Kenneth Carlsson som är ordförande i Svenska handikappidrottsförbundets fotbollskommitté, när jag når honom per telefon inför mitt besök hos Botkyrka-Huddinge.

Fotbollskommittén sysslar, enligt Kenneth, med ”att utveckla handikappfotbollen i Sverige”. Enligt honom har svensk handikappfotboll hamnat på efterkälken sett ur ett europeiskt perspektiv.

–I EM nyligen kom vi åtta av åtta lag. Vi var med därför att vi vill utvecklas till VM. De som var med i EM är självkvalificerade till VM. I Sverige har vi spelat mestadels sjumanna, men landslaget spelar elvamanna, säger han.

Att utveckla sporten så att svensk fotboll står sig starkare i internationella mästerskap skulle kräva en övergång från sjumanna, som är den etablerade spelformen i Sverige, till elvamanna.

Jonatan Sandberg är konsulent för fotboll på SHIF:

–Det är en sak som vi talar om för att hänga med internationellt. Här spelas SM och andra serier som sjumanna. Vi pratar om en övergång till elvamanna, men då måste alla vara överens. Det här är inte bestämt än, men fotbollskommittén jobbar med frågan och vill att elvamanna på sikt blir en klass på SM, säger han.

En övergång till elvamanna är en högst kontroversiell fråga. För Berndt Andersson och spelarna i Botkyrka-Huddinge kan den rent av innebära att det blir svårt att få ihop lag till turneringar.

–Det går inte, vi har inget (spelar-)material till det, säger Berndt. Vi har alltid spelat sjumanna.

Conny Öhnqvist, pappa till målvakten David och tränare, är också tveksam. Elvamanna spelas på större plan, och ställer andra krav.

– Våra spelare har inte fysik för elvamanna. Vi har bara fyra spelare som skulle klara elvamanna, säger han.

En annan fråga som man försöker få rätsida på från förbundshåll är licensreglerna. En del som Föräldrakraft talat med hävdar att reglerna missgynnar fotbollen.

–Vi är den största sporten i handikappidrotten, men licensreglerna har gett en statistik som inte överensstämmer med verkligheten. För oss är det bara i stort sett SM-spelare som licensieras, säger Kenneth Carlsson.

–Vi tittar på hur det är möjligt att förenkla licensreglerna. Licenser kommer man alltid att ha, för vi måste veta att den som är med har enfunktionsnedsättning, säger Jonatan Sandberg.

En licens kostar 250 kronor per person och år.

– Den är onödigt dyr och det är ofta mycket pengar för handikappade, säger Kjell Axbom, lagledare.

Inom fotboll är utvecklingsstörning den vanligaste funktionsnedsättningen.

–Det får bara vara en per lag samt en avbytare med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Hade man enbart spelare med sådan diagnos skulle de spela ut alla andra, säger Jonatan Sandberg.

Typen av funktionshinder avspeglar sig i åldersfördelningen. I de två Botkyrka-Huddingelag som kämpar den här tisdagskvällen finns spelare från 18 till 50 år.

–Vid vanlig fotboll är det ofta rätt enkelt. Man går till skolan, träffar ett gäng som spelar fotboll och därifrån är det lätt att bli med i ett lag. Hos oss är det annorlunda. Barnen eller ungdomarna får inte alltid sin diagnos i början av sin skolgång. De går i skolan och först senare märker man att de inte hänger med. Vi har inte tillräckligt många spelare för att kunna ha åldersklassindelning, säger Jonatan Sandberg.

Medan konsulenter och kommittéer försöker skapa ett fungerande ramverk för en stor handikappidrott, fortgår spelet på Botkyrka-Huddinges hemmaplan.

Tommy Lignell, som även spelar i Grödinges herrlag, blixtrar till med en härlig dragning. Hans far, som inte vill skylta med namn, står vid sidan om.

–Jag vet vad han kan, och han vet att han får ta det lite lugnare här emellanåt, säger han.

Varken regnet, den förvånansvärt råa luften denna augustikväll eller det intensiva spelet får den grabbiga stämningen att upphöra, möjligen att mattas något vad matchen lider. Det är kompisar som träffas, om detta råder inget tvivel. Och de har kul. Ove intygar också att flera av dem träffas även utanför fotbollsplanen.

–Ibland går vi på match tillsammans, säger han.