Friskolans eget barnombud bevakar att alla får rätt stöd

Friskolekoncernen Pysslingen har inrättat ett särskilt ombud för att bevaka elevernas rättigheter.
– Man kan inte begära att föräldrar ska känna till alla lagar, säger Anita Wåhlin som är ”PyssO” eller Pysslingombud.

Hur kommer det sig att Pysslingen har ett eget barnombud?
– Vi är flera som har drivit frågan om ett kompromisslöst fokus på barns bästa. Frågan kom upp år 2006 när det kom många nya lagar om särskilt stöd, likabehandling och kränkningar, säger Anita Wåhlin.

Nu skärps skollagen ytterligare, vilken betydelse får det?
– Barnens bästa kommer ännu mer i fokus. Bland annat stärks rätten till en bra elevhälsa. Det blir också möjligt att överklaga åtgärdsprogram.

Hur jobbar du som Pysslingombud?
– Jag arbetar mest med förebyggande åtgärder, till exempel utbildning i frågor om särskilt stöd, likabehandling och kränkning. Grunden är att ha en noggrann koll på styrdokument och bestämmelser. Man behöver också känna till förordningar, propositioner och allmänna råd för hur man ska tolka lagarna.
– Föräldrar och barn kan ringa och få veta precis vad de har rätt till enligt lag. 

Finns det liknande ombud för elever i andra skolor?
– Vad jag vet så har Botkyrka ett barnombud, liksom Västerås. Det är möjligt att det finns fler. Och så finns ju Barn- och elevombudet på Skolinspektionen för alla i hela Sverige.

Friskolor kritiseras för att tacka nej till elever med funktionsnedsättningar, vad är din kommentar till det?
– Jag känner inte igen den bilden. Friskolor har många barn i behov av särskilt stöd. Barn i behov av särskilt stöd finns i alla våra verksamheter och vi har även några specialverksamheter, Jorielskolan är en av dem.

Vad är viktigast för föräldrar och elever att känna till?
– Man ska veta att skolan har ett långtgående ansvar för att anpassa verksamheten efter barnets behov och förutsättningar. Se till att det görs en bra kartläggning av HELA skolsituationen. Den kartläggningen ska barn och föräldrar erbjudas att delta i. Tillsammans ska man analysera vad man kan göra och därefter upprätta ett åtgärdsprogram med fokus på vad skolan ska göra, inte vad elever och föräldrar ska förändra. Det är grunden.

– Rapporter från Skolverket visar att skolorna ofta gör en bristfällig kartläggning, vilket kan leda till fel åtgärder för barnet. Kartläggningen måste ha med föräldrarnas och elevens bild och ska omfatta både organisationsnivå, gruppnivå och individnivå. Hur skolan organiserar sig påverkar hur det går för barnet.

– Det måste finnas en öppen dialog. Skolan ska inte vara ensam expert som talar om för barnet och föräldrarna vad som ska göras. Det bästa är att göra en analys av möjligheterna tillsammans, då kan det gå fantastiskt bra. Varje barn och förälder är expert utifrån sitt perspektiv. En jämbördig relation och samverkan mellan barn, föräldrar och skola är bäst.

– Skolan har också långtgående ansvar när det gäller upplevelse av kränkning och diskriminering. Skolans arbete för likabehandling ska synas i en årlig plan som ska vara känd och tillgänglig för alla barn och föräldrar. Om barnet upplever sig kränkt och skolan inte ser till att det upphör kan man vända sig till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen. Nolltolerans gäller för all form av kränkning. Man kan kräva väldigt mycket av en skola, oftast mycket mer än man vet. Det gäller att påtala det barnet faktiskt har rätt till, även om man tror att man upplevs som besvärlig.

– Man kan inte begära att föräldrar ska kunna alla lagar. Skolverket har en bra upplysningstjänst för föräldrar. Den kan man ringa till. Även Barn- och elevombudet kan man ringa till.