Så får vi tid och ork för sex – funkisföräldrar berättar

Funkisföräldrasex! Hur får man till det när assistenter är i ens hus nattetid, eller när föräldrarna turas om att sova hos barnet? Vilka utmaningar finns i vardagen för att ha tid och ork för intimitet?

HejaOlika har bett fyra funkisföräldrar om deras bästa tips kring hur man kan upprätthålla intimiteten i sin relation i en extraordinär vardag.

”Folk i huset gör att man hela tiden är i beredskapsläge”

FUNKISFÖRÄLDER 1: Jag är gift och har två döttrar i tonåren, varav vår äldsta har en flerfunktionsnedsättning. Vi bor i en villa där hon sover i eget rum med vaken nattassistent. Däremot sover syskonet ofta hos oss då hon blir orolig och störd nattetid av vår dotters kramper.

Min partners och min möjlighet till intimitet har sett väldigt dålig ut under barnets uppväxt. Under många år, innan hon fick assistans, samsov vi för att kunna ha koll på henne, därefter delade vi upp nätterna mellan oss. Nu har vi nattassistent och då huset är ganska litet så begränsar det. Intimitet får bli när vår dotter är på korttids eller vi själva är bortresta.

De utmaningar som finns är främst logistiska, men självklart påverkar också stressen som blir mer påtaglig när dottern är hemma med sina assistenter. Folk i huset gör att man hela tiden är i beredskapsläge.

Mitt bästa tips för att upprätthålla intimiteten i sin relation är att resa bort, ta en övernattning var som helst där ni kan vara för er själva.

 

”Kvoten av fysisk närhet har blivit maxad av närheten till barnet”

FUNKISFÖRÄLDER 2: Jag och min partner har tre barn, vår äldsta är elva år och har en flerfunktionsnedsättning. Vi bor i ett tvåplanshus där en av oss föräldrar fram till för några månader sedan samsovit med barnet. Nu är vårt barn beviljat vaken nattassistans, men när bemanningen inte fungerar delar vi föräldrar på nätterna.

Tack vare ett stort hus med extra sovrum på annat våningsplan har assistansen inte hindrat intimiteten tidigare. Det har varit samma smygande som för vilken annan barnfamilj som helst, frånsett att möjligheterna har begränsats till perioder eller dagar när barnets andning klarat en kort stund utan övervakning.

Nu, sedan barnet beviljats dygnet runt-assistans och vaken natt, har nya utmaningar dykt upp som vi inte riktigt landat i ännu.

Kort och pragmatisk

För oss har utmaningarna legat kopplade till ork och tid. Intimiteten har tagit en kort och pragmatisk form, om jag tänker efter. Den fysiska intimiteten har fått prioriteras högre än stunder av närhet och känsla av samhörighet.

Funkistillvaron är för oss en tillvaro av att bära och vara nära en person stora delar av dygnet. För mig har kvoten av fysisk närhet ofta blivit maxad av närheten till barnet, och i perioder har det inte funnits utrymme för fysisk närhet till min partner.

Den långtgående sömnbristen har påverkat mig mer än min partner, vilket gjort att det funnits en skillnad i behov av närhet och intimitet. På grund av brist på tid att vara själva har den tid som funnits mest riktats åt den fysiska intimiteten – vilket i perioder gjort att något fint att dela istället blivit ett mekaniskt måste – för att hålla balans i relationen.

Delad samhörighet

Drömscenariot känns lite som en utopi i dagsläget men från mitt håll handlar det mycket om att få utrymme i vardagen för att vila och få rum med mer än alla de praktiska måstena.

Att kunna få assistansen att fungera så väl att jag kan få mätta behoven av sömn och det som fyller mina individuella batterier så att jag kravlöst orkar dela stunden med någon annan.

Att få stunder av delad samhörighet är viktigt inför att dela den fysiska närheten med någon. Så helt enkelt vore väl lösningen en tillvaro där man kunde åka bort tillsammans oftare, kanske? Men… ja… jag tar tacksamt emot tips!

 

”Vill vi ha förspel får det nog ske via sms”

FUNKISFÖRÄLDER 3: Jag separerade från barnets pappa när vårt barn var några år och flyttade ihop med min nya man när barnet börjat skolan. Mitt barn har nattassistans sen flera år tillbaka, och har idag ett sovrum som ligger i en annan del av huset. Vi blir inte störda av barn eller assistenter på natten.

När jag levde med barnets pappa turades vi om att vara hos barnet varannan natt. Båda var ständigt trötta och vi hade helt olika uppfattningar och behov när det kom till sex.

Han var väldigt dominant och tjatsex blev vardag. Som kvinna skulle man ligga med sin man. Jag kände att jag var tvungen, han var tydlig med att han annars skulle vara otrogen. Det var han ändå.

Jag ville inte bli ensam så jag stannade kvar, trots att jag kände mig pressad, och ville hålla ihop vår familj. Han ville att vi skulle lämna bort vårt barn, och ville inte leva med assistenter och ett barn som behövde mycket omsorg. Till sist gick vi isär.

”Det är svårt att känna sig avslappnad”

Min nya man och jag har sex ibland, men vi hade mer sex innan vi flyttade ihop. Då var träffarna med honom en del av min återhämtning. När man lever heltid med assistenter och krav på att ständigt kunna hjälpa till med omvårdnad är det svårt att hinna eller prioritera att ha sex.

Vi är ständigt iakttagna av andra och jag är alltid medveten om det. Vi lever som i ett akvarium. Normala privata samtal i köket eller i vardagsrummet kan vi inte ha, det är ofta utomstående som lyssnar. Att sitta och mysa går inte. När som helst kan en assistent kliva in i vardagsrummet och fråga eller hämta något. Vill vi ha förspel får det nog ske via sms.

Att vara ”jour” tar på energin

Jag går egentligen bara upp till vårt sovrum för att sova, maken går upp tidigt och åker till jobbet så han är väldigt trött på kvällen. Det är mer trötthet än återhämtning hemma hos oss. Att ständigt ha personal inpå sig och att vara ”jour” tar på energin.

Vi försöker åka bort någon hotellnatt ibland. När vi är där på hotellrummet, helt privata, slappnar vi av på ett annat sätt. Vi kan gå ut och äta ostört och blir inte avbrutna. Vi kan få tid för varandra och känna attraktion. Och då har vi väldigt bra sex!

 

”Allt hänger ihop”

FUNKISFÖRÄLDER 4: Vår son är i 20-årsåldern och har personlig assistans. Han sover på nedre botten precis under vårt sovrum. Han är även på korttids tio dygn per månad.

Jag och min mans möjlighet till intimitet har varit så där under de här åren. Dålig sömn och stress tror jag har påverkat oss mycket. Att leva med personlig assistans går sällan som på räls. Jag vet att jag är långtifrån ensam om att ”lägga schema på nätterna” – vilket inte är särskilt gynnsamt för intimiteten.

Sammantaget har vår situation påverkat både möjligheten och lusten till intimitet mycket. ”Låt mig vara ifred” har nog varit känslan till och från, om än varken uttalat eller särskilt medvetet. Men trots allt händer det då och då att andan faller på, konstigt nog!

Utmaningar i vardagen

En utmaning tror jag är skillnaden i vår grundinställning. Han vill ha sex för att slappna av. Jag har närmare till sex och intimitet när jag redan känner mig avslappnad. Det blir ju ganska skevt om man fungerar och tänker så olika. Det har varit bra för oss att prata om detta – men det har tagit många år att få syn på dessa skillnader.

Tid, energi, assistent i huset, oro för barnet – är faktorer som alla bidrar.

Mitt första tips är att försöka få till en fungerande assistans. Det andra är jämställdhet – att tidigt lära sig dela på bördan och växeldra vid behov. Om man sedan också kan, tror jag det är bra att växla ner och försöka hitta ett ”lagom” när det gäller jobb-liv kontra funkisfamilj-liv.

Praktiska tips

Det är också viktigt att ägna sig åt sånt som är givande och meningsfullt för en själv. Jobbrelaterad stress kan vara okej, så länge det även finns utrymme för återhämtning däremellan, men jag tror att vi är alltför många som lever väldigt nära gränsen för ohälsosam stress, just för att alltid är det nåt som händer, kring barnets eller assistansen.

Även om det är kaos ibland, så går det ändå att hitta stunder när det fungerar. Ta vara på dessa! Även om det bara är en glimt av lugn, så gäller det att ”våga” vila i det och ta paus från ”funkislivet” en stund.

Att fira små saker, försöka komma ut i naturen, ta en springvända eller bara en promenad, eller att göra andra saker, både på egen hand och tillsammans, gör det lättare för mig att vara kvar hemma i alla ”högar”, både bildligt och bokstavligt. Om det finns möjlighet – åk bort!

Kramas och säg förlåt

Intimiteten behöver också hela tiden aktivt hållas vid liv. Att kramas, säga förlåt om det blivit fajt, prata och kommunicera både om livet, om drömmar och vardagen, tror jag är viktigt. Om det haltar i vardagen på något sätt blir det svårt att ”få till det”.

Jag kan inte påstå att vi kommit hela vägen men vi har i alla fall fått syn på en del av hindren, nästa steg är förstås att även lyckas ta tag i att göra nåt åt dem. Jag tror verkligen att allt hänger ihop.