Funktionshinderfrågor säker förlorare i valrörelsen

Då var det dags igen för en ny valrörelse, rekordsnabbt efter att vi hämtat oss från den förra. En sak kan redan nu sägas med stor säkerhet: Inte heller i denna vända kommer funktionsnedsättningsfrågorna att stå i fokus.

Snarare är det så att extravalet och det fortsatta kaos som kan antas följa gör att det blir än svårare att fånga intresset hos politikerna för vad som skulle behöva göras när det gäller såväl chanserna på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättningar som möjligheterna för ett liv i LSS anda.

LSS är en fantastisk lag som det finns all anledning att vara tacksam för. Om den bara tillämpades på riktigt skulle Sverige vara en förebild för alla andra länder, inte bara på papperet, där lagens starka ord om ”ett liv som andra” och ”full delaktighet i samhället” är fästa, utan också i verkligheten.

För det är ju så att det ingenstans i lagen står något om de ”kommunalekonomiska och statsfinansiella aspekterna”, det som får beslutsfattare i kommuner och landsting att hänvisa till att pengarna inte räcker, vad än lagen säger.

Eller som gör att Försäkringskassans handläggare anser att en man som haft assistans dygnet runt plötsligt, utan att någon förbättring av den förvärvade hjärnskadan inträffat, klarar sig med 12 timmars hjälp i veckan för de grundläggande behoven. (Ett sådant fall skrev vi om i Dagen för någon månad sedan och det är naturligtvis ingen slump att beräkningen landade under den magiska 20-timmarsgränsen.)

Eller som får domstolarna att instämma i myndigheternas bedömning och hänvisa till att en vuxen kvinnas ”liv som andra” uppnås genom att hon har god kontakt med sina föräldrar vilket gör andra insatser onödiga.

LSS förtjänar att bli tagen på allvar, av tjänstemän, av politiker och av rättsväsendet. En lag som inte tillämpas är inte bara ett problem för den grupp som inte får sina rättigheter tillgodosedda utan för hela vårt samhälle. Den urholkar tilltron till rättsväsendet, ja faktiskt själva demokratin. Har Sverige inte råd att följa LSS är det riksdagens uppgift att förändra lagen så att den går att leva upp till. Det är förstås ett uselt alternativ. Mycket bättre är att sända entydiga signaler, genom hela samhällsapparaten, att det är dags för att tänka om, kosta vad det kosta vill.

I ett sådant omtänk är det två faktorer som bör stå i centrum.

Den första handlar om individen. I två färska rapporter från Inspektionen för Socialförsäkringen om personlig assistans är det bara de ekonomiska aspekterna som lyfts fram. De berörda personerna finns bara med som aggregerade siffror i tabellerna, inte som människor av kött och blod. Självfallet behöver kostnaderna genomlysas men det kan inte ens vara förordet i en granskning av hur LSS som helhet eller assistentreformen fungerar och i förslag till reformer.

Den andra aspekten är helhetssyn. Den hänger nära ihop med individperspektivet. Sverige är i stor utsträckning ett stuprörssamhälle där varje myndighet och varje offentlig befattningshavare har sitt område att sköta, vars gränser inte får överskridas. Ett trivialt men belysande exempel:

När jag för några år sedan överklagade Färdtjänstnämndens beslut att inte ge min dotter obegränsat antal resor efter 26-årsdagen (sådana är reglerna i Stockholms läns landsting) fick jag i domstolen höra att det inte kunde vara något problem att resorna tog slut så att hon under årets två sista månader tvingades välja mellan att delta i scouterna och åka till ridningen. Hon hade ju nämligen obegränsad rätt att resa kommunalt, till och med möjlighet att ta med sig en ledsagare gratis.

”Ja, men hon får ju ingen ledsagare eftersom hon bor i gruppbostad”, invända jag.

”Det kan vi inte göra något åt, det är kommunens ansvar”, svarade landstingets representant.

Behöver jag tillägga att rätten gick på hans linje?