Funktionsrätts-konventionen 2021, grundläggande principer

Publicerat av
Harald Strand
Dela

Avsnitt 2: Vilka är de grundläggande principerna?

Om artiklarna 1–4 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning består av ett förord och 50 artiklar. Artiklarna 1–4 beskriver de grundläggande principerna.

Artikel 1: Vad är syftet med funktionsrättskonventionen?

I förordet och i artikel 1 slås fast att syftet med konventionen är att se till att människor med funktionsnedsättning får full och lika tillgång till sina mänskliga rättigheter. Konventionen ger således inte några nya rättigheter. Den tydliggör vad redan befintliga rättigheter innebär i förhållande till människor med funktionsnedsättning.

Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och alla grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning samt att främja respekten för deras lika värde.

Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som alla andra.

Artikel 2: Vilka är definitionerna i funktionsrättskonventionen?

För de syften som avses i denna konvention gäller följande definitioner:

Kommunikation innefattar bland annat språk, textning, punktskrift, taktil kommunikation, storstil, tillgängliga multimedier, kompletterande och alternativa former, medel och format för kommunikation baserade på textstöd, uppläst text, lättläst språk och mänskligt tal, samt tillgänglig informations- och kommunikationsteknik.

Språk innefattar bland annat talade och tecknade språk och andra former av icke talade språk.

Diskriminering på grund av funktionsnedsättning betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på lika villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning.

Skälig anpassning betyder nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Universellt utformade betyder en sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. ”Universellt utformade” ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs.

Artikel 3: Hur lyder de allmänna principerna i funktionsrättskonventionen?

Artikel 3 slår fast principerna för hur människor med funktionsnedsättning ska kunna delta fullt ut i samhället. För att detta ska bli verklighet, måste hänsyn tas till att människor är olika. I artikeln beskrivs åtta grundläggande principer som måste beaktas om alla människor – oavsett funktionsförmåga – ska ha lika möjligheter att bli delaktiga i samhället. Några av principerna förtydligas i en rättighetsartikel.

Principerna är:

• Respekt för människors lika värde och självständighet, deras oberoende och frihet att göra egna val.
• Icke-diskriminering (förtydligas i artikel 5).
• Full delaktighet i samhället.
• Respekten för olikheter och accepterandet av att människor med funktionsnedsättning är en del av mänsklighetens mångfald och natur.
• Lika möjligheter.
• Tillgänglighet (förtydligas i artikel 9).
• Jämställdhet mellan män och kvinnor (förtydligas i artikel 6).
• Respekt för utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för barnens rätt att bevara sin identitet (förtydligas i artikel 7).

Principerna ska tolkas in i varje rättighetsartikel.

Artikel 4: Hur är de allmänna åtagandena?

Den här artikeln handlar om en stats viktiga och övergripande åtaganden. När en stat ratificerar en konvention åtar staten sig att respektera, skydda och att främja bestämmelserna i konventionen.

1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:

a) att vidta alla ändamålsenliga lagstiftningsåtgärder, administrativa och andra åtgärder för att uppfylla de rättigheter som erkänns i denna konvention,

b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modi¬fiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,

c) att ta hänsyn till skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning i alla riktlinjer och program,

d) att avhålla sig från varje handling eller förfarande som är oförenligt med denna konvention och att säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen,

e) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att avskaffa diskriminering på grund av funktionsnedsättning från alla personers, organisationers och enskilda företags sida,

f) att genomföra eller främja forskning och utveckling av universellt utformade produkter, tjänster, utrustning och anläggningar enligt definitionerna i artikel 2 i denna konvention, som skulle fordra minsta möjliga anpassning och lägsta kostnad för att tillmötesgå de särskilda behoven hos en person med funktions¬nedsättning, att främja tillgängligheten till och användningen av dem samt att främja universell utformning vid utveckling av normer och riktlinjer,

g) att genomföra eller främja forskning och utveckling av och främja tillgång till och användning av ny teknik, innefattande informations- och kommunika¬tionsteknik, samt hjälpmedel som är lämpliga för personer med funktionsned¬sättning, med prioritering av teknik till överkomligt pris,

h) att lämna tillgänglig information till personer med funktionsnedsättning om hjälpmedel, innefattande ny teknik och andra former av stöd, service och tjänster,

i) att främja utbildning om de rättigheter som erkänns i denna konvention för specialister och personal som arbetar med personer med funktionsnedsättning, så att de bättre ska kunna ge det stöd och den service som dessa rättigheter garanterar.

2. Med avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet, utan att det ska inkräkta på de åtaganden i denna konvention som är omedelbart tillämpliga enligt internationell rätt.

3. I utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra denna konvention och i andra beslutsfattande processer angående frågor som berör personer med funktionsnedsättning, ska konventionsstaterna nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem.

4. Ingenting i denna konvention ska inkräkta på bestämmelser som bättre främjar förverkligandet av rättigheter som tillkommer personer med funktionsnedsättning och som kan ingå i en konventionsstats lagstiftning eller i internationell rätt som den staten är bunden av. Det ska inte förekomma någon inskränkning i eller något upphävande av någon av de mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter som erkänns eller gäller i någon konventionsstat enligt lag, fördrag, bestämmelse eller sedvänja under förevändning att denna konvention inte erkänner sådana rättigheter eller friheter eller att den erkänner dem i mindre utsträckning.

5. Bestämmelserna i denna konvention ska omfatta alla delar av federala stater utan inskränkning eller undantag.

Artiklarna 1–4 är hörnstenarna i konventionen

Det framgår att alla berörda parter ska vara med i hela processen då åtgärder planeras, genomförs, övervakas och utvärderas. Den internationella handikapprörelsen har skapat en devis som kort sammanfattar vikten av samarbete mellan handikapprörelsen och samhället: ”Nothing about us without us”, ”ingenting om oss utan oss”.

Konventionen slår fast att människor med funktionsnedsättning har rätt att påverka utvecklingen i frågor som berör dem på alla samhällsnivåer.

Hur överensstämmer funktionsrättskonventionens artiklar 1–4 med LSS?

Följande kan noteras i jämförelse med LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade:

• Principerna i artikel 3 i konventionen är mer övergripande
• Principerna i LSS är mer tydliga och personliga (individnivå)
• Konventionen är i teorin juridiskt bindande, men är ej svensk lag
• LSS är en svensk rättighetslag, men även som för konventionen är följsamheten bristfällig, inte minst i domstol
• Syftena är likartade; att se till att alla personer med funktionsnedsättning får full och lika tillgång till sina mänskliga rättigheter. I LSS uttrycks detta i övergripande målet ”ett liv som alla andra”.
• LSS omfattar en utvald mindre grupp, medan konventionen omfattar alla med någon funktionsnedsättning av fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk art.

Även övrigt i artiklarna 2–4 överensstämmer i stort med LSS. I de uppräknade principerna i artikel 3 sticker en ut som delvis avvikande, Lika möjligheter.

Där står som förklaring att rätten till samhällsservice måste bland annat ges utifrån principen ”Lika möjligheter”. Om till exempel en kommun skulle ge alla rullstolsburna samma insats utan att ta hänsyn till olikheter i levnadssituationer, så blir det fel i förhållande till principen ”Lika möjligheter” i artikel 3. Olika personer har olika levnadssituationer och behov. Samma insatser till alla ger därmed inte ”Lika möjligheter” (jämför gärna när kommuner ibland hänvisar till ”likställighetsprincipen” i kommunallagen för att inte ge personer i LSS nödvändiga insatser).

Det är kanske en tydligare skrivning än i LSS-propositionen som anger att ”vissa behöver mer för att få lika”.

I samma artikel 4 står om statens åtagande:

Staten måste vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa-, budgetära- och andra åtgärder för att förverkliga rättigheterna i konventionen. Staterna ska vidta åtgärder i syfte att:

• avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,
• säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen,
• varje policy eller program tar hänsyn till rättigheterna för människor med funktionsnedsättning,
• satsa på utbildning av människor som arbetar inom konventionens områden,
• främja forskning och utveckling av tillgängliga produkter, tjänster, utrustning och anläggningar som kan tillmötesgå de behov personer med funktionsnedsättning har.

Kanske något som borde vara med i LSS bestämmelser om ”Särskilda uppgifter för kommunen” (paragraf 14 och 15 i LSS).

Till kommunens uppgifter hör att samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder (paragraf 15.7 i LSS).

Motsvarande i konventionen står i artikel 4 punkt 3; ”I utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra denna konvention och i andra beslutsfattande processer angående frågor som berör personer med funktionsnedsättning ska konventionsstaterna nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem.”

Samma princip, men tydligare i konventionen! Problemen är trots detta likartade. Att få i gång samverkan är svårt. Motståndet från ansvariga i verksamheterna att släppa in ”utomstående” i beslutsprocessen är stor, trots skarpa lagar.

Vad säger artiklarna 1–4 om respekten för rättigheter?

Rättighetsperspektivet har inte fått genomslag i begrepp och policy för personer med funktionsnedsättning. Politiken som rör barn heter Barnrättspolitiken, med tillhörande budgetanslag för att sprida kunskap om rättigheterna, men när det handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning heter det fortfarande funktionshinderpolitik, och motsvarande budget saknas.

Vare sig dialog eller åtgärder har skett när det gäller FN:s rekommendation om införlivande av konventionen i svensk lag. Det saknas en politisk process för att säkerställa rättigheter i ny lagstiftning och policy. Luckor i befintlig lagstiftning har inte identifierats, och det saknas systematisk uppföljning och analys av praktisk tillämpning.

Kunskapen om konventionen, de allmänna kommentarerna och statens skyldigheter är låg i offentlig sektor och rättsväsende. Konventionen används inte som underlag för beslut i domstolar och myndigheter. Personer med funktionsnedsättning saknar generellt förutsättningar att hävda och utkräva rättigheter i myndigheter och i domstol.

Trots en blomstrande svensk ekonomi har regeringen gjort besparingar på insatser för sjukskrivna och för personer med funktionsnedsättning, vilket har bidragit till att risken för fattigdom för personer med funktionsnedsättning ökar snabbast i Sverige jämfört med resten av EU.

Förutsättningar för att leva ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen har kraftigt försämrats genom minskad rätt till personlig assistans och andra LSS-insatser. Detta är en tillbakagång i relation till Sveriges internationella åtaganden och bryter mot principen om progressivt genomförande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning är sällan aktivt involverade i beslut. Även om det kan finnas möjlighet att lämna synpunkter sker det ofta utan meningsfull återkoppling, utan tillgång till underlag eller när beslut i praktiken redan fattats.

Många beslut som rör individers rättigheter fattas på kommunal eller regional nivå, och de genomförs olika runtom i landet. Rättigheterna enligt konventionen ska genomföras av staten och garanteras enskilda. När staten väljer att organisera sin verksamhet med olika ansvarsfördelning, inbegripet regioner och kommuner med självstyre, är det likväl staten som är ansvarig för att rättigheterna enligt konventionen genomförs lika över landet.

Ett stort problem är att tillämpning och tillsyn brister på områden där det finns lagstiftning. Det gäller till exempel regelverk för tillgänglighet och socialförsäkringsbeslut där kommuner har ansvar men faktiskt inte genomför sanktioner eller beslut. Reglerna om tillgång till rättssystemet, inklusive rättshjälp, rättsskydd och rättsmedel, behöver stärkas för att göra det möjligt för enskilda att effektivt kräva sin rätt i domstolar.

Rekommendationen från FN om att utveckla och använda indikatorer för hela konventionen över landet har inte åtgärdats. I stället har uppföljningssystemet reviderats och begränsats ytterligare utan att funktionshinderorganisationer har involverats i arbetet.

För att på allvar kunna genomföra konventionen krävs att staten antar ett rättighetsbaserat angreppssätt gentemot rättighetsbärarna och säkerställer ansvarsutkrävande.

 

Fler artiklar om detta ämne

8 personliga rättigheter i funktionsrätts-konventionen
Avsnitt 4 av Funktionsrättskonventionen 2021, en uppföljning
7 övergripande rättigheter i funktionsrätts-konventionen
Avsnitt 3 av Funktionsrättskonventionen 2021, en uppföljning
Funktionsrätts-konventionen 2021, en uppföljning
Avsnitt 1 av Funktionsrättskonventionen 2021, en uppföljning

Artikeln publicerades 2021-06-02