” Fysisk aktivitet blev min räddning”

Är det extra viktigt att hålla sig i form när man har barn med särskilda behov? Hur tar man sig egen tid bland allt annat som bara måste göras kring barnet? Vi pratade med Olga Rönnberg, fembarnsmamman vars andra barn föddes med Downs syndrom, och som trots allt hittade egen tid och kom igång. Nyligen släpptes hennes bok ”Träning för nyblivna mammor”.

Som nybliven förälder till ett barn med funktionsnedsättning prioriterar många bort sina egna behov, till exempel träning, trots att det kanske är viktigare än någonsin.

Olga Rönnholm hade aldrig tränat innan hon blev förälder. När hon var 24 år gammal kom dottern Vera, som föddes med Downs syndrom. Hon minns att den första tiden mest handlade om att tillgodose Veras behov, med allt vad det innebar.

– Visst var jag ledsen, men ganska snart vände jag på frågan ”Varför just jag?” till ”Varför just Vera?”.  Det var skönt att hålla sig upptagen och att inte fundera så mycket.

Olga säger att hon inte kände att hon hade några egna behov. Eller så lyssnade hon inte på dem. När nästa barn kom var Vera tre år och Olga var hemma på heltid med två barn som inte kunde gå.

– Den fysiska biten blev svår. Vera hjälpte inte till, hon var tung som bly att bära. Jag började känna mig slut. Jag var tvungen att hitta något som kunde ge mig energi.

Olga tog med sig Vera och hennes lillebror till barnpassningen på gymmet och hann oftast bara träna i tio minuter innan de ropade i högtalarna att hon behövde komma.

Trots det märkte hon ganska snart att hon kände sig piggare och starkare. Men hon behövde hitta egen tid.

Om hon gick upp klockan sex, när alla andra sov, och var på gymmet när det öppnade, hann hon träna i 20 minuter och vissa dagar i hela 45 minuter. När hon kom hem igen kunde hon väcka alla och dagen började.

För att orka lade hon sig lite tidigare på kvällen, annars var allt precis som vanligt.

Idag jobbar hon som personlig tränare och har all träningsutrustning hon behöver hemma. Hon tränar på lunchen.

– Det är viktigt att hålla sig i form när man har ett barn med funktionsnedsättning. Både fysiskt eftersom barnet behöver mer hjälp, men också psykiskt. Om man känner sig deprimerad kan träningen dämpa det, istället för att tycka synd om sig själv och tröstäta. Träning är lyckopiller för mig.

Hur tar man första steget?

– Man bara gör det. Man vet ju inte hur bra det kan bli, men det blir snabbt en vana. Det är dubbelt så viktigt för föräldrar till barn med funktionsnedsättning att hålla sig friska. Vi måste orka, vem ska annars göra det? Vi måste försvara våra barn och slåss för deras rättigheter. Det kräver mental styrka, och är du tränad så är hjärnan med!