Glade Pär

Pär Johansson har all anledning att vara glad. För inte så länge sedan var han en ung kille utan jobb och med många fördomar. Drömmar hade han också gott om – och så började en otrolig resa fylld av dramatik, sorg och glädje. Nu är Glada Hudik-teatern på väg till Broadway och snart påbörjas inspelningen av en biofilm.

Någon har sagt att den kom­mande biofilmen om Glada Hudik-teatern kommer att ta hem en Oscarsstatyett. Visst låter det otroligt.
Men Glada Hudik har överraskat förr. Lika otroligt var det, när teatern skapades för 14 år sedan, att detta gäng av ”utvecklingsstörda och normalstörda” teaterarbetare skulle spela på Cirkus i Stockholm och sälja tiotusentals biljetter.
Steget från Hudiksvall till Cirkus var en milstolpe.
– Ett kamikazeuppdrag. Jag skrev ett avtal för tio miljoner kronor utan att ha finansiering eller några sponsorer, säger Pär Johansson.
Pär har hela tiden haft högtflygande mål för teatern. Men också insett att den kommunala regin ibland satt gränser och att teatern därför behövde förstärka ekonomin på annat sätt.

Behövdes stora resurser
Det behövdes sponsorer med riktigt stora resurser, och Pär lyckades övertyga två av Sveriges största koncerner, ICA och Erics­son.
Fram till idag har Ericsson köpt svindlande 12 000 biljetter till musikalen Elvis.
– Ericsson anser att det är en av de absolut bästa sponsringsevenemang man någonsin gått in i. De har jobbat med värdegrunden i många år, det här gav ett kvitto på att det fungerar i verkligheten.
Samarbetet med ICA har nu fått ett ännu mer konkret innehåll sedan ICAs koncernchef Kenneth Bengtsson fått idén att anställa personer med utvecklingsstörning till de egna butikerna.
– Det var som att slå huvudet på spiken. Många av de utvecklingsstörda jag jobbar med älskar monotona jobb. Det är bättre att få vara duktig på att ställa upp burkar rakt i en hylla, än att inte få något jobb alls.
– Förr tillät vi utvecklingsstörda att ha den här typen av jobb på företagen, det var inte så produktivt men det var det sociala kitt som höll ihop människor på en arbetsplats. Idag finns inte dessa medarbetare kvar, istället måste vi åka på teambuilding för att få ihop gänget.
– Vi såg de här kopplingarna och därför startade vi projektet ”Vi kan mer” inom ICA. Ambitionen hos ICA är att anställa minst 500 utvecklingsstörda i butikerna.
Pär och ICA-ledningen var säkra på succé för projektet. Men uppmärksamheten från tidningar och teve blev inte alls så stor som man räknat med.
– Vi hade ju hoppats på en livlig debatt om utanförskap och integration.

Med Jerry kom genomslaget
Så skapades Jerry i ICAs reklamfilmer.
– Vilket genomslag det blev när Jerry kom! säger Pär.
Den stora uppmärksamheten berodde delvis på att ICA-Jerry genast blev kontroversiell.
– 80 procent tyckte att det var en bra satsning men 20 procent tyckte att det var åt helvete, säger Pär Johansson.
Men Pär tog kritiken med ro.
– Det var samma reaktioner när vi startade teatern 1996, berättar han.
Samtidigt tycker han att debatten i sig själv var viktig.
– Den visade att jobbet mot fördomar måste fortsätta och aldrig får sluta.

254 000 medlemmar
Idag har Mats Melin, skådespelaren bakom ICA-Jerry, 254 000 medlemmar  i en Facebookgrupp på nätet.
– Vi fick också igång debatten på allvar i tidningar, teve och radio. De förståsigpåare som tyckte att reklamen var helt åt skogen blev knäpptysta när de insåg vad som låg bakom.
Reklamfilmerna med Jerry anmäldes av flera olika personer till reklam­om­buds­mannen för påstådd diskriminering. Men reklamen friades.
– Reklamombudsmannen tyckte tvärt­om att det var bra att reklamen lyfte fram människor med utvecklingsstörning, berättar Pär Johansson.
– Många säger att ICA gör det här bara för att få goodwill. Självklart får man goodwill, men detta ligger djupare än så, säger Pär Johansson som samtidigt uttrycker förståelse för att det kan vara svårt att ställa om attityder och tänkesätt.
– Jag tycker att handikapporganisationerna har varit lite för pretentiösa. Om man säger fel ord blir man nästan sågad. Man kan inte skicka ut broschyrer om handikappanpassning och tro att alla ska förstå. Man måste mötas och få veta hur allt fungerar, resonerar Pär.
Någon dag tidigare hade Pär mött en ICA-handlare som uttryckte den förändrade attityden så här:
– Jag trodde de här människorna led av Downs syndrom, men tänk vilka fördomar jag haft! Nu har jag övervunnit mina fördomar, min personal har blivit gladare och kunderna mer hjälpsamma bara för att jag har anställt två killar med Downs syndrom.
Det är det här resultatet Pär och hans medarbetare vill uppnå.
Vilka faktorer har varit avgörande för Glada Hudik-teaterns framgångar?
– Det grundläggande är att vi har vänt på den vanliga synen. Man måste inte vara duktig på allt, utan det räcker med att vara duktig på en sak. Ta fram det som är bra.
– En annan nyckelfaktor är att vi jobbar med människor som har en så opretentiös inställning till livet och inte är rädda för att göra bort sig. De lever här och nu.  
– Våra skådespelare ger människor hopp och visar att man inte behöver ha den perfekta kroppen eller vara bäst på matte. Man lyckas för att ”jag är jag”. Publiken ser hur våra skådespelare är som människor och önskar att de också kunde vara lika frisläppta.
Varför går det då så mycket bättre för Glada Hudik-teatern än för många andra?
– Jag tror att det är att vi går nya vägar. Vi vågar ta utmaningar, som att åka till Cirkus. Vi jobbar med professionella skådespelare och lyfter till en annan nivå. Man ska inte se våra föreställningar för att man tycker synd om någon, utan för att få underhållning. Vi ger en föreställning som man verkligen får ut något av.

Broadway nästa
Resan fortsätter – nu mot Broadway, New York, där musikalen Elvis sätts upp i sommar.
– Det blir häftigt att få sprida vårt budskap om olikheter i ett annat land och särskilt USA och New York, som är musikalens mecka. Många av våra skådespelare är intresserade av USA och varför så många emigrerade dit. Nu får vi testa våra vingar.
Hur är det bara möjligt för en teatergrupp från lilla Hudiksvall att ta sig sig till Broadway?
– En massa duktiga människor har hjälpts åt med kontakterna. Inget var självklart, men till slut lyckades vi och nu är vi på väg. Det är tur att vi inte vet allt på förhand. Det har varit massor av frågetecken att räta ut. Vi börjar med att boka resan, och så lär vi oss en massa saker efter hand…
– Vi jobbar med många duktiga människor, bland annat i produktionsbolaget Briggen, som gjort Chess, Duvemåla och Mamma Mia. De blev som en fadder för oss när vi kom till Cirkus efter Mamma Mia. Sedan dess har vi haft ett bra samarbete, säger Pär.
Hur tror du det blir att spela på Broadway?
– Vi spelar på svenska, men man behöver inte kunna språket, skådespelarnas entusiasm smittar ändå av sig, och sången är på engelska. Vi tror att det först och främst blir intressant för de 30 000 svenskar som bor i New York, men även många amerikanska organisationer är intresserade. Jag kommer att hålla en föreläsning som introduktion.
Ni kommer än en gång att få stor uppmärksamhet?
– Vi märker att intresset är stort. Det här är något som aldrig hänt förut och det blir en stor grej för medierna i Sverige. SVT gör en dokumentärserie som blir klar i höst. Sista avsnittet i serien kommer att handla om hur teatern kommer till Broadway.

Omöjligt att placera in i fack
Pär och hans skådespelare tar stegen som ingen annan vågar. Glada Hudik-teatern bryter mot gamla föreställningar och är omöjligt att placera in i fack.
Hur ska man exempelvis se på att skådespelarna är förtidspensionerade, men samtidigt tjänar pengar på skådespeleriet?
– När vi spelar så har de ett gage per föreställning. Det har aldrig funnits tidigare så ingen vet hur man ska tackla det. Många av våra solister är ute och gör egna spelningar. De tjänar ganska bra på det och det är häftigt. Allt är på riktigt.
Här ligger också styrkan.
– Hade vi inte varit först hade det inte blivit så stor uppmärksamhet. Man uppfinner inte hjulet två gånger.

Tackar ofta nej
Pär får ofta förfrågningar om samverkan med olika omsorgsverksamheter, men tackar ofta nej.
– Vi vill möta världen utanför och få andra influenser.
Vad står på önskelistan inför framtiden?
– Vi har ultimata förutsättningar idag, säger Pär tvärsäkert. Vi har hittat ett väl fungerande samspel med många professionella för att fortsätta framåt.
Motgångar har det funnits många. Pär drar sig till minnes den negativa reaktionen, inför den allra första föreställningen 1996, han mötte från skådespelarnas föräldrar.
– De ville blåsa av allting. De var rädda för att deras barn skulle bli blottade och förnedrade genom att stå på scenen, berättar han.
Men Pär minns också vändningen, när föräldrarna efteråt kom och sa att ”det var min son”, ”min dotter”.
– Det var bekräftelsen på att det var bra.
Varför backade du inte när föräldrarna var kritiska?
– Jag var så besatt av idén. Det är så det är,  för att göra ett bra jobb måste man ha en passion.
– Det handlade också om att jag inte hade några egna barn. Jag upplevde föräldrarna som ett hot mot mig och förstod inte hur de kunde vara emot att jag skulle göra något för deras barn. Idag har jag egna barn och förstår reaktionen. Om jag hade haft egna barn då hade jag lagt ned på en gång! Men jag var ung och naiv.
Pär återkommer då och då till att man måste vara ”lite besatt” för att lyckas.
– Om jag ska lyssna på andra hela tiden blir det inte någonting. Jag har ett kontaktnät med personer som jag brukar skicka frågor till eller ringa. Vad tycker du om den här idén? frågar jag. Men saker jag är övertygad om frågar jag inte om.

För många tycka till-grupper
Det startas för många tycka till-grupper och referensgrupper för allt möjligt, menar Pär Johansson, som är rädd för att ingen ska våga ta beslut. Och att vara en del av kommunens verksamhet har både för- och nackdelar.
– Kommunen är till stor hjälp men samtidigt får man ibland byråkratiska problem som tar lång tid. Sverige är tyvärr landet där lagom är bäst. Alla är så rädda för att göra fel, säger Pär som menar att misslyckanden är bra erfarenheter.
– Det jag lärt mig mest av är alla fel jag gjort. Jag tar många beslut på egen hand, både på gott och ont. Det går inte att vänta på att få veta vad alla tycker, då kommer man inte framåt. Det är ofta bättre att ta ett beslut och låta det gå fel.
Teaterns satsning på Cirkus i Stock­holm är ett exempel på risker som Pär medvetet tagit.
– Jag skrev avtal för tio miljoner kronor utan att ha sålt en enda biljett. Om jag hade väntat på tycka till-grupper hade vi aldrig kommit till Cirkus. Istället ringde jag upp min Hudiksvallskompis Hans Vestberg, som idag är koncernchef för Ericsson, och frågade om Ericsson kunde sponsra. Han var intresserad, men sa att ”du får ta det själv med ledningsgruppen, utan mig”. Jag visste att jag var tvungen att göra något om jag skulle lyckas ta teatern till Cirkus. Jag åkte ned till Ericsson och drog hela storyn, varför det var viktigt för Ericsson att sponsra. De köpte det direkt. De såg att det stack ut och att det var på riktigt.
Hade du något speciellt argument som övertygade Ericsson?
– Det var Carl Henrik Svanberg som satte ord på det, när han sa att vårt sätt att se på människor stämde överens med Ericssons kärnvärden; uthållighet, respekt och professionalism. Precis de värdena står vi för, jag uttalade dem aldrig, men jag gav dem vår berättelse. Och det häftiga var att samarbetet blev väldigt lyckat när vi kom igång. Många i kulturvärlden är rädda för sponsring men det är det som har gjort att vi kan utöva vår kultur.
Nu har Pär föreläst för cirka 12 000 Ericssonanställda inom Sverige, på temat ”Att bli sedd, behövd och tagen i anspråk”.
Pär får ofta frågan om teatern inte ska bli privat, istället för kommunal. Men han säger nej.
– Jag tycker att det är en styrka för Hudiksvall kommun att ha en sådan verksamhet. Många har bilden att kommuner är stelbenta och byråkratiska. Jag har upplevt en annan bild av vår kommun och utan stödet därifrån hade vi nog aldrig lyckats. Om man 1996 skulle sagt att utvecklingsstörda år 2010 skulle vara de viktigaste marknadsförarna för Hudiksvall hade det låtit helt osannolikt.
På vilket sätt har teatern betytt mest?
– När jag åker runt så vet alla vad Glada Hudik är och många vill ta del av våra verktyg. Hur vi jobbar med teater, pedagogiken, sponsorer, marknadsföring, produktionen runt föreställningen, hur vi får hit människor, hur vi jobbar med att få människor att mötas. Vi har hjälpt 15 andra kommuner att starta liknande teaterverksamhet, men jag tycker att det här kan appliceras på många andra områden, så man måste inte spela teater.
Menar du att framtiden därmed ser ljusare ut för personer med funktionsnedsättningar?
– Helt klart. Vi får många internationella studiebesök och jag ser att vi ligger ljusår före många andra länder. I Sverige har vi alla möjligheter. Jag tycker vårt land är världens bästa. Vi har en underbar välfärd som inte många andra länder har.
– Varför får folk upp ögonen nu? Jag tror att vi inom omsorgen har slutit oss inne i en bubbla och inte pratat om vår verksamhet. Vi måste öppna upp oss och släppa in folk. Självklart ska vi ha sekretess kring enskilda, men vi måste prata om hur människor fungerar, hur ska vi annars kunna möta varandra?
Betyder detta att det framöver blir många fler jobb för personer med utvecklingsstörning?
– Ja det tror jag, inom ICA har redan 150 butiker anställt. Många säger ”går det inte fortare?”, men jag tycker att det ska få ta tid. Alla anställningsförhållanden måste inte se likadana ut. Det är inte lätt för alla att förändra sin syn. Allt behöver inte ske över en natt. Bara man har bevakning på att det genomförs.
Skapas det jobb för personer som har utvecklingsstörning även på Ericsson?
– Vi har inte hittat något projekt än så länge. Vi ser vissa möjligheter inom legoarbeten, säger Pär lite tvekande, men kan samtidigt berätta om ett annat nytt jobbprojekt.
– Direkt efter ICA reklamen kom Hudiks­­valls Sparbank och frågade om de kunde anställa värdar till banken. Vi förhandlar nu om hur det skulle kunna fungera. Det skulle hela bankväsendet kunna göra.
Vilka är dina största förhoppningar inför framtiden?
– Att få fortsätta utveckla Glada Hudik-teaterns verksamhet och  att ingen stänger in oss i en bur. Den dag vi hamnar i byråkratins hjul kan verksamheten inte utvecklas och få så fritt spelrum som vi har nu. Och vi är evigt tacksamma mot Hudiksvalls kommun som hela tiden litat på oss och gett oss utrymme att utvecklas efter våra drömmar och mål.
Och just nu verkar spelrummet oändligt. Under våren gjordes ett överraskande framträdande i Melodifestivalen (då teatern framförde en låt av Kent, en låt som snart släpps på en singel).

Spelas in i Hudiksvall
Biofilmen spelas in i Hudiksvall med start i juni, men i skrivandets stund är det hemlighetsmakeri kring det mesta som rör filmen.
– Men det handlar om den resa jag varit med om med teatern. Våra utvecklingsstörda spelar sig själva men det är inte klart vem som spelar mig.
Producenter är Peter Possne (som gjorde Såsom i himmelen) och Peter Kropenin. Regissör är Lena Koppel. Premiär blir under våren 2011.
Någon har sagt att den kommer att få en Oscarsstatyett. Vad kommer att göra den så speciell?
– Det är inte jag som sagt det och jag har aldrig gjort film så jag vet inte… Men det har nog aldrig gjorts en sån här film i Sverige. Det är en häftig historia som vi ska spegla så att det blir en feelgoodfilm, som också har ett djup.
Vad är det mest dramatiska i filmen?
– Det kan jag inte berätta, men allt bakom framgången har inte varit så lätt. Man får både skratta och grina. Som du hör är jag ny med filmproduktion men jag jobbar med väldigt kompetent folk, säger Pär.
Pärs karriär har blivit helt annorlunda än han själv tänkte sig.
– Drömmen var att bli fotbollsproffs. Jag trodde jag skulle spela i Milan och tjäna massor av pengar, men hamnade på en vedbacke med utvecklingsstörda istället. När jag var 22 år fick jag beredskapstjänst på ett dagcenter. Då hade jag mycket fördomar, berättar Pär.
Sedan barnsben har han varit en typisk entreprenör. Han var inte gammal när han ordnade fotbolls- och landhockeyturneringar. Han samlade in grejer från grannarna på sin trehjuling och försökte sälja.

Du blev jättejobbig på beredskapsjobbet?
– Ja, jag såg en massa saker som jag ville ändra på. Vi tränade dem i sånt de inte kunde, för att bli så normala som möjligt. Jag tycker det är bättre att bli bra på en sak än halvdålig på tio. Ta fram det som är bra, gör det enkelt.
Rekommenderar du andra arbetslösa 22-åringar att jobba med projekt av det här slaget?
– Javisst. I våra produktioner ser vi att det fungerar. Elever på gymnasieskolor hjälper oss sy upp kläder och snickra koreo­grafi. Vi använder elever hela tiden i uppbyggnaden och sedan som ledsagare. Andra kommuner tar efter. Det är ett bra sätt att hitta jobb för unga.
Ett beredskapsjobb blev alltså den lilla stenen som satte allt i rullning. Det var tur även för Pär, som inte hade någon större framgång på gymnasiet, och inte heller har någon annan bra utbildning att luta sig mot.
– Jag är alltid rädd att folk ska komma på att jag inte kan det här. Jag har ju ingen utbildning som kan styrka mina kunskaper, även om jag gått kurser om utvecklingsstörning. Kurserna var bra, men jag lär mig mest av att ta kontakt med de som jobbar med frågorna. Det är där den verkliga informationen finns.

Möter sällan skepsis
Idag är Pär Johansson efterfrågad som föreläsare och hans initiativ blir allt mer sällan ifrågasatta.
– Jag är mest rädd för att ingen vågar kritisera. Därför försöker jag omge mig med människor som säger vad de tycker.
Vilken skulle din värsta mardröm kunna vara?
– Jag vet inte. Jag har lärt mig leva här och nu och tänker sällan på vad som kan gå snett. Jag tänker på möjligheterna hela tiden, säger Pär som samtidigt framhåller att det finns ett helt team av kompetenta personer som gjort det möjligt att lyckas.

Vilka är dina förebilder?
– Många personer är intressanta. Som John F Kennedy. I de tuffa tider han var president hittade han ett helt nytt sätt att leda. Carl H Svanberg och Kenneth Bengtsson har blivit föredömen i ledarstil med mycket empati och stort hjärta. Det är viktigt att vara ödmjuk. De som man möter i hissen upp möter man även i hissen ned. +