Glatt gäng med nerver av stål

Med en ensemble på över 40 personer, har nu Glada Hudik-teatern påbörjat sin turné med föreställningen ”Trollkarlen från Oz”, som ska spelas på 13 orter runt om i landet. Sista spelningen är den 19 november på Cirkus i Stockholm. Första anhalten var Hudiksvall och Föräldrakraft var på plats för att kolla läget och jaga premiärnerver.

Premiärnerver? Never! I greenroom på Camp Igge arena utanför Hudiksvall fanns det denna onsdagskväll inte någon tillstymmelse av stress eller nervositet. Bara glädje.

Tio minuter före föreställningen skulle ta sin början och 2 000 åskådare höll på att bänka sig på sina platser gick nämligen alla lugnt och småsnackade med varandra, bland andra sagofigurerna Toto, Alice och Doro­thy.

Alla de som strax skulle äntra scenen inför den allra första spelningen av Trollkarlen från Oz, den tionde i raden av uppsättningar som Glada Hudik-teatern levererat sedan mitten av 1990-talet.

– Men vem är du då?

Frågan upplevdes nästan melodisk och uttalades på ett vänligt och norrländskt vis från Sune Sjödin, eller rättare sagt den för kvällen rolltolkade riddaren. Han böjde lite på huvudet som för att rätt höra svaret. Sprack upp i ett leende.

– Men min moster heter ju likadant!

Så var isen bruten, lätt som en plätt, några minuter innan premiären. Det kunde man kalla hjärtligt.

Och egentligen hade inte alla positiva adjektiv i hela världen räckt till för att beskriva den värme som genomsyrade arenan i detta nu, det var nästan – för att använda ett så här i OS-tider slitet uttryck – maaagiskt.

Två timmar tidigare hade Alexander Rådlund, Ida Johansson och Peter Sundén lånat ut sin dyrbara förberedelsetid för att berätta om hur det kom sig att de hamnat just i Glada Hudik, vad teatern betydde för dem och vad som varit svårt kontra roligt.
 

Vi sitter precis utanför serveringen på övervåningen i arenan, precis där de glada korvarna senare ska serveras till skådespelarna och de andra medverkande i ensemblen, efter den 120 minuter långa föreställningen och efter de stående ovationerna, blombuketterna och kramarna och skratten och glädjetårarna.

Men det är då det. Nu rullas istället den fantastiska historien om de för teatern nya skådespelarna Alexander och Ida, upp på andra sidan av bordet.

Båda bor i södra delen av Sverige, i Varberg respektive Mölndal och båda överraskades för något år sedan av att teaterns filmteam med Pär Johansson i spetsen, besökte deras arbetsplats respektive lokalteater med frågan:

Vi har valt ut dig till att vara med i Trollkarlen från Oz, vill du det?

– Jag visste ingenting, jag blev chockad! Men det kändes jättespännande och roligt, säger Ida, som spelar Dorothys tvillingsyster Alice.

Alexander håller med och berättar att allt drog igång när han deltog i samma sommarläger som Ida på Forsa Folkhögskola, som anordnades av Supporterklubben, och där deltagarna fick prova på dans och teater. Några år senare innehar de några av de största rollerna i en pjäs som repeteras över 70 mil hemifrån.

– Vi pendlar en gång per månad ungefär och stannar i några dagar upp till flera veckor, säger Alexander, som spelar Glenn, som är hjälpreda till trollkarlen.

Och fortsätter:

– Men det svåraste är att lära in det man ska säga. Man har precis börjat lära sig en sak och sedan kommer något nytt! säger han och skrattar. Det är ett levande kaos! Det är bara att träna, träna, träna för att få replikerna att sitta.

Han berättar att arbetsmetoden är att dels läsa själva, dels mot varandra.

– För att få sambandet läser man allas repliker. Det är viktigt att hitta samspelet. Sedan finns ju alla låtarna som mp3-filer också.
 

Lotta Danielsson sminkas av Madelene Södergren, Ida Johansson och Alexander Rådlund väntar på att få kliva på scen medan Peter Sundén genomgår förvandlingen till trollkarl. Trots stundande premiär med sminkning, ombyten och nerver råder en lugn och glad stämning.

Alexanders syster Hanna Rådlund, tillika Alexanders assistent, och som också har en roll i pjäsen inflikar:

– Jag ser ju med ett utifrånperspektiv hur bra Alexander mår av att vara med i teatern och redan när vi påbörjat vår resa mot Hudiksvall och är på tågstationen är Alexander jätteglad. Han tycker jättemycket om gemenskapen.

Vännerna är något som både Alexander och Ida vurmar för. Alexander tycker att han tack vare teatern har utvecklats som människa på så sätt att han oftare vågar ta kontakt med andra. Idas bror Dennis Johansson hyllar även han de sociala aspekterna:

– Det är en glad teater, och det är en avsaknad av stress, det är så det ska vara.

– Och jag har fått massor av vänner! Jag kommer att längta ihjäl mig om det inte blir mer Glada Hudik! utbrister Ida.

Deras beskrivningar är som hämtade ur föreställningen de själva spelar i, blir jag senare varse. Pjäsen Trollkarlen från Oz handlar nämligen som ramberättelse om att hitta en plats där alla får vara precis som de är. Låtskrivare till pjäsen är

Pontus de Wolfe och Salem Al Fakir, och i sången Lyckans brunn som Theresia Widarsson framför i rollen som Dorythy, lämnas nog inget öga torrt:

[Ensam går jag här i en annan värld
där man kan vara på sitt sätt
och ingen dömer fel från rätt,
färger lyser klart och allt får vara underbart,
här öppnas den för en stund,
dörren till lyckans djupa brunn.]

[När mörkret närmar sig
och blickar vänds mot mig
dras marken undan
och jag ser allting på mig bli fult och skevt,
om jag fick en vän,
kanske fann jag mod igen,
att öppna den för en stund,
dörren till lyckans djupa brunn.]

Plötsligt kommer en man i snowjoggings och blå vinterjacka fram till Alexander, klappar honom på axeln och frågar med ett leende och på brett hälsingemål:

– Har du åkt någe skoter då, Alexander?

Och det har Alexander faktiskt gjort. Uppe i skidbacken där de har konstsnö. Det var kul, säger han.

– Jaha, jamen ha de så bra då då! Det här är mitt barnbarn det förrestn´. Hej!

Mannen i blå vinterjacka vinkar och går vidare bort mot trappen med ledstänger i lackad furu. Den familjära stämningen är lite all over the place kan man säga. Hanna återgår till intervjun och slår skrattande ut med händerna:

– Tänk på så himla duktiga ni är. Allt sitter ju som en smäck nu!

Hon är också med och dansar i föreställningen och de hjälps åt när de repeterar. Idag har de repat det sista ända sedan klockan 13.00.

– Nu ska vi bara byta om, mickas och myggas på. Det är en lugn stämning, lite fjärilar i magen kanske men ett glatt humör hos alla! Och Alexander du är ju lugn som en filbunke!

– Jo men det är som att jag går in i det helt, svarar Alexander.

Johanna Mörk, som jobbar som informatör, kommer förbi och meddelar att Peter Sundén väntar i sin loge.

Ok, några trappsteg och en dörrknackning bort skakar jag så hand med en annan av föreställningens huvudrollsinnehavare, självaste trollkarlen. Han håller precis på att bli sminkad av Helena Andersson.

– Kom in, kom in, hälsar Peter mig från sin stol framme vid den stora spegeln.  

Han har varit med i teatern ända sedan 2001 och berättar att han alltid haft ett genuint teaterintresse.

– Skådespelarbiten är verkligen min grej! Jag tycker mycket om imitation, favoriten är Palme. Jag inspireras av Bosse Parnevik och Robert Gustafs­son. Jag skulle gärna vilja samarbeta med dem.

Peter har Aspergers syndrom och har länge haft en daglig verksamhetsplats här i Hudiksvall. Upprinnelsen till det hela, säger han, var att han frågade chefen för Glada Hudik-teatern om han fick komma på ett studiebesök och se på när de repade ”Det stora bankrånet”. Sedan har det rullat på.

I hela två års tid har Peter jobbat med huvudrollen i Trollkarlen från Oz.

– Det har tagit lång tid att förstå hur jag ska karaktärisera rollen. Trollkarlen är faktiskt lite aspergig själv; han är barnslig, han vill inte träffa människor, han vill ha en viss struktur.

För Peter medför hans ”asperger” att han är ljud- och ljuskänslig och det är påfrestande med kläder som sitter åt. Han berättar också att han har stora brister med tidsuppfattningen och att läsa mellan raderna.

– Jag tycker att jag gör ett bra jobb som klarar det. Jag älskar teater över allt annat. Att få spela och att få gehör från publiken är underbart! ’Där satte jag den’ kan jag tänka för mig själv när publiken skrattar. Jag upplever att jag bygger upp min egen självkänsla och att jag blir stärkt av teatern, och jag kan känna att ’det här är jag duktig på’. Dagens samhälle är så stressigt, teatern är ett andningshål. Hela föreställningen är så aktuell, det att alla ska få synas och få vara den de är.

Så blev då klockan 19.30, alla hade hittat till sin plats efter att ha passerat biljettinsläppet ute vid arenans ena gavel.

Förväntansfulla såg vi ridån gå upp. Å, vilken kraft det var i skratten. I skådespeleriet, i sången, i rekvisitan och i kostymerna. I Sune, Ida, Alexander och Peter. Textraderna gick rakt in i hjärtat, lika lätt som en hand som sjunker i ejderdun, för att uttrycka sig lite poetiskt.

Ja, det var en glädje och en lyckoboost i kvadrippelkubik. I Norrland. Ingen snö men genuina, varma människor med hjärtat på rätta stället. Efteråt startade den hyrda renaulten helt felfritt och hemresan påbörjades med Karlavagnen i högtalarna. Även visuellt ska tilläggas. Det var en stjärnhimmel och ett månsken av sällan skådat slag.

Med den svarta asfalten och skogarnas bågnande mörker blev en kastad blick uppåt, som en titt i ett kalejdoskop. Som skenet från en fyr var det och lyste upp vägen för de som irrade omkring i natten. Det blev dags att skifta körfält. Blinkade ut, körde om. Blinkade tre hälsningsblink på väg in i ursprungsfilen. Och vilken lycka. I backspegeln. Föraren blinkade tillbaka.