Goalball tar sikte mot VM

Mästerlig bollkänsla, god speluppfattning och koncentrationsförmåga är förutsättningar för att lyckas i goalball. Föräldrakraft träffar två av hjältarna från EM – Maria Wåglund och Magnus Rendahl.

Idrottshallen i Gubbängen i Stockholm ekar nästan tom när Maria Wåglund, 25, tidigare Juliusson, och Magnus Rendahl, 18, tar emot Föräldrakraft en måndagskväll i september. Den stora drabbningen för året, EM i Tyskland, är just över och Maria, Magnus och de andra spelarna har återhämtning på programmet.

– Det är lugnt den här veckan och kanske nästa, sedan drar vi igång igen, säger Maria Wåglund.

Då börjar hårdkörningen, uppemot nio träningar i veckan med en blandning av bollspel, konditionsträning och styrketräning.

Nästa mål är utpekat sedan länge: VM 2010 i Sheffield i England.

Maria hoppas där ta den medalj som hon så många gånger känt sig snuvad på.

Men först ska hon se till att den uppskjutna bröllopsresan blir av. Maria hette nyligen Juliusson, giftermålet hölls strax innan EM-resan, vilket ledde till att somligt fick skjutas på framtiden.

– Vad gör man inte för idrotten, säger hon och skrattar.

Dagen efter intervjun ska hon åka med maken till Hawaii.

Maria Wåglund kan behöva lite semester. Den hårda träning som goalballspelarna i landslaget underkastar sig är långt ifrån det enda som upptar Marias liv. Nyligen blev hon klar med sin utbildning till sjukgymnast och därtill är hon ideellt engagerad i Riksföreningen Aktiva Synskadade.

– Jag har styrelseuppdrag och fungerar som ledare och anordnar olika aktiviteter. Det är inte många helger jag är hemma och bara tar det lugnt, säger Maria, som började med goalball i Östersund.

– Jag var med på ett rekryteringsläger 2000, två år senare kom jag med i landslaget, minns hon.

Men den gången nådde inte goalballandslaget ända fram till Paralympics.

Efter att ha blivit utslaget i kvalet sysslade Maria med annat ett tag. Hon var barnflicka i Schweiz och efter det flyttade hon till Stockholm där hon omgående blev tillfrågad om hon ville återuppta goalballen. Och det ville hon.

Snart var hon mitt inne i hetluften, med förberedelser och tuffa laguttagningar inför Paralympics i Peking.

– Två år före Peking började elitträningen. Vi spelade mycket goalball, löptränade både distans och intervaller och styrketränade. Det sista året inför Paralympics tränade vi åtta tio pass i veckan, säger hon.

Det var en tuff kamp för att ta en plats i landslaget. Nio damspelare kämpade om sex platser.

– Det är både positivt och negativt. Det var jättejobbigt för alla att tre av oss tvingades stanna hemma, men det måste finnas konkurrens, säger hon.

Maria knep en av biljetterna till Peking. Turneringen i Paralympics gav henne sitt hittills starkaste idrottsminne, men också erfarenheten av ett bittert nederlag.

– Det var fantastiskt att vara med på den stora invigningen, och att spela inför 5 000 åskådare, säger hon.

Och den medalj som de svenska goalballdamerna så länge hoppats på fanns inom räckhåll, länge. Men i en dramatisk match om bronspengen fick de till slut ge sig, efter fölängning och straffar.

– Då kan det bli så att motivationen minskar, jag kände mig liksom tom, men sedan brukar kraften och lusten att spela komma tillbaka. Nu har jag bestämt mig att satsa mot VM nästa år, säger hon.

Magnus var yngst i det lag som nyligen spelade EM. Magnus började med goalball tack vare sin bror Mikael, också han en mycket duktig goalballspelare som varit med i landslaget.

Till skillnad från Maria vet inte Magnus hur det känns att hamna på snöpliga fjärde- och femteplatser. I EM gjorde han sin landslagsdebut och när bronset bärgades var han en av förgrundsfigurerna, enligt ledaren Torsten ”Totte” Karlsson.

Magnus hoppas att bronsmedaljen ska få sällskap i prishyllan av en medalj av ädlare valör, men att satsa mot VM nästa år har inte varit en självklarhet för honom.

– Jag har funderat på om jag ska satsa mot VM, men det blir nog så, säger han.

När jag ber om en förklaring till varför han oftast spelar back, i goalball är det i regel backarna som gör mål, himlar han med blicken. Maria tar tag i situationen:

– Kom igen nu, det är därför att du är så bra på att skjuta!

Magnus har nära till ett vänligt och befriande leende, men han talar inte gärna om sig själv. Det låter han resultaten göra. När han demonstrerar några kast förstår jag vad Maria menar. Kraften i Magnus skott gör att bollen, som ser ut som en blå basketboll med pinglor i, dunsar kraftfullt mot målburen. Smällen är så kraftig att den för oss in på en annan sida av idrotten – skaderisken.

Är det många skador inom goalball?

– Nej, inte mycket, men visst händer det att fingrar stukas och så, säger Maria.

Goalball ger personer med synnedsättning en chans att utöva en bollsport och ett lagspel. God hörsel är en förutsättning, och för att bli en bra goalballspelare krävs att du är vän med bollen, har känsla för spelet och förmåga att lokalisera bollen och dina lagkamrater genom att samtala med varandra.

Sporten benämns ofta vara en koncentrationssport. Maria och Magnus håller med.

– Man måste ha fullt fokus hela tiden. Man måste ha känsla för orienteringen, var alla är, och vart bollen är på väg. Att ta bort ett sinne är en utmaning i sig, speciellt för dem som har lite synrester kvar, säger Maria.

Hon vet vad hon talar om. I somras jobbade hon som goalballinstruktör för barn och ungdomar mellan elva och femton år på Stadium Sports Camp.

– De ville ta av bindeln hela tiden. Det spelade ingen roll hur många gånger de fick höra att de inte fick röra bindeln, de försökte ta av den ändå, säger hon och skrattar.