Gör kollektivtrafiken tillgänglig

DEBATTARTIKEL. Tillgänglighet måste vara det normala. Inte otillgänglighet som kompletteras med olika särlösningar. Det skriver forskaren Per Olof Larsson och DHR:s ombudsman Robert Kindberg.

Resa kollektivt en rättighet – men inte för alla

Att kunna åka kollektivt ses som en grundläggande rättighet. Det framgår bland annat i debatten om den glesa och utarmade trafiken i glesbygd, att bilismen gynnas på kollektivtrafikens bekostnad och det alltför höga priset på kollektivt resande.

Men det finns en stor grupp där det är ett äventyr enbart att komma till och från jobbet. I alla fall om man har en tid att passa eller skall resa i högtrafik. Det gäller resenärer som använder rullstol. De möter dagligen svårigheter i kollektivtrafiken, exempelvis går det inte att komma på eller av en buss med rullstol. Och om en resenär skulle komma ombord på bussen är rullstolsplatsen ofta upptagen av barnvagnar. När vi pratar om tillgänglig kollektivtrafik blir det därför begränsat till vissa spårvagnar.

En grupp från Göteborgs Universitet och Chalmers Industriteknik har tillsammans med representanter från Unga Rörelsehindrade och DHR förbundet för Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, undersökt hur en vardagsresa fungerar med spårvagn i Göteborg.

Det handlar om något så grundläggande som att ta sig till och från jobb eller skola kollektivt med rullstol.

Vi måste se hela resan

För att resa måste vi också se till hela resan, det räcker inte att bara åka med en ny spårvagn som är anpassad för rullstolsresenärer, resenärer med barnvagnar eller rollatorer. Resan börjar redan med att personen skall kunna komma ur sängen och få på kläderna, en nog så svår uppgift när personlig assistans är indragen.

Därefter skall hissen och portöppnaren fungera. Sedan kommer vägen till hållplatsen, som inte får ha för branta backar, inga uppgrävda vägar eller höga kanter. Vintertid skall det vara skottat och isfritt. Framme vid spårvagnshållplatsen skall det vara möjligt att äntra spårvagnen via ramp alltså inte för högt och brant mellan markplan och vagngolv. När vagnen stannar måste det vara en av de tre senaste modellerna, de gamla skrotfärdiga utan låggolv kan vi glömma.

Kollektivtrafik
”Att resa kollektivt är inte möjligt eller i alla fall förenat med stora risker. Det leder också till åkstress att veta att när som helst under resan kan något inträffa som gör att alla planer går om intet.”

När det är dags att kliva på skall knappen fungera som uppmärksammar föraren. Risken är stor att den automatiska rampen inte fungerar, då måste föraren komma och montera den manuella reservrampen. Och det måste givetvis finnas plats för rullstolen. När det är dags att gå av måste rullstolsresenären uppmärksamma föraren genom att trycka på den speciella knappen. Föraren måste i sin tur vara uppmärksam genom att aktivera rampen eller komma och montera den manuella.

Det är inte ovanligt att en gående resenär kliver på rampen när den fälls ut så den fastnar. Då gäller det för föraren att få igång den igen, om inte så är det stopp i trafiken tills en reparatör kommer och åtgärdar felet.

Att byta till en annan linje är ett annat riskmoment, kommer det en skrotvagn, fungerar rampen, är det möjligt att använda rampen eller blir det för brant och finns det plats?

När det är dags att gå av spårvagnen gäller samma rutin som vid resans början. Det skall vara möjligt att ta sig från hållplats till skola eller arbete. En rullstolsresenär måste därför vara flexibel när det gäller tid. Det är inte säkert att han eller hon kommer fram när det är tänkt.

Vi skapar tillgänglighetsfattigdom

Och här har vi bara nämnt några hinder och inte tagit upp att rullstolen kan haverera, eller att det finns berusade och jobbiga medresenärer! Detta sammantaget resulterar i transportfattigdom och tillgänglighetsfattigdom.

Att resa kollektivt är inte möjligt eller i alla fall förenat med stora risker. Det leder också till åkstress att veta att när som helst under resan kan något inträffa som gör att alla planer går om intet. Detta leder i sin tur till att rullstolsresenärer hellre väljer färdtjänst än kollektivtrafik.

Det dominerande synsättet är att otillgänglighet är det normala som skall korrigeras med särlösningar, i stället för att man gör samhället och hela resan tillgänglig för alla vare sig det gäller personer med olika rörelsehinder funktionshinder i allmänhet eller att man bara råkar ha mycket att bära en viss dag.

Fyra steg mot tillgängliga resor

  • Hela resan. Hela resan måste vara möjlig dvs assistans måste fungera för att komma ur sängen på morgonen, hissen skall fungera, snön skottad, det skall gå att komma av, på och att byta vid hållplatser osv ända till slutstationen.
  • Tillgänglighet måste vara det normala. Inte otillgängligt som kompletteras med olika särlösningar för personer med funktionshinder, seniorer, barnvagnar etc.
  • Funktionshinderrörelsen i samhällsplaneringen. Rörelsen måste vara med från början, inte bara lämna synpunkter på slutet.
  • Samhällslösningar. Funktionshinder är inte ett individuellt problem.

Hela rapporten finns att ladda ner.

Per Olof Larsson och Robert Kindberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Från Livets möjligheter 2022: Sex berättelser om vilket stöd som anhöriga behöver