Grabbigt när Nacka Spiders intar Frösunda
Rullstolsrugbyn befinner sig i en situation som liknar flera andra sporter: trots skickliga och engagerade utövare upplever man ökande svårigheter att rekrytera. Men på en punkt sticker rugbyn ut – grabbigare sport är svår att hitta. Föräldrakraft besöker Frösundahallen en måndagkväll.
Det svenska landslaget har just kommit hem från Danmark där de sånär tog guld i EM, men det är annan metall än silver som ger upphov till smällarna i den stora idrottshallen i Frösunda när Föräldrakraft kommer dit en måndagskväll i mitten av oktober. Nacka Spiders rullstolsrugbykillar har träning och stolar med specialkonstruerade metallbågar krockar, hakar i varandra och görs åter fria, några få ord kastas ut som ”kom igen nu”, ”nu kör vi”, ”ligg på där”. Däremellan är det så tyst att jag kan höra de väldiga fläktarna i hallen – och flåset från spelarna.
Med från starten
Magnus Krossén är en av förgrundsfigurerna inom sporten i Sverige, han har varit med sedan den startade för sexton år sedan och han var med och bärgade EM-silvret nyligen. Via en knastrig mobiluppkoppling strax efter semifinalvinsten i Danmark hälsade han mig välkommen till klubblagets måndagsträning.
Nu rullar han fram till mig under ett av de många avbrott, time outs, som spelet tillåter. Vi skakar hand och bestämmer att vi kan talas vid efter träningen.
Spelet drar igång
Stroppar dras åt, handskar rättas till, vattenflaskor med eller utan spray fuktar torra strupar och ansikten. Magnus tar några klunkar vatten och spelet drar igång igen. Jag har en gyllene chans att bara åtnjuta spelet, kampen, duellerna, fasthållningarna och frispelningarna.
Det är träningsmatch. Nacka Spiders är uppdelat i två, den ena halvan är med gula västar, den andra utan – en träningsmatch, visst, men likväl en match.
Att ingen vill förlora mot sina lagkamrater är en väl etablerad sanning, kreativt använd av tränare inom många idrotter. Det gäller att få intensitet i träningen. Att den eller de som planerat kvällens övning har lyckats på den punkten behöver man inte vara rugbyspecialist för att inse.
Efter att slutsignalen ljudit en timme senare bekräftar Magnus Krossén att spelet var, åtminstone bitvis, riktigt bra.
Rullstolsrugby med ursprung i Kanada för 30 år sedan, gick inledningsvis under namnet Murder Ball, eller mördarboll. Men det hade sina avigsidor. Till en början var allt tillåtet – men för att undvika skador infördes vissa regler och sporten kallades i stället för rullstolsrugby.
– Det var inte ett idealiskt namn på en sport om man vill söka bidrag och sprida den i Sverige, säger Mona Rissmar som för kvällen agerar domare, funktionär och supporter.
Skaderisken är inte mycket att orda om, den är om inte obefintlig så högst begränsad, det händer att fingrar kläms mellan rullstolarna. Under EM nyligen fick en tysk spelare kasta in handduken efter att ett finger varit på fel plats vid fel tillfälle, men desto mer finns att säga om de tuffa tagen och, inte minst, om spelarna själva, deras bakgrund och livsöden.
Nacka Spiders tretton aktiva rugbyutövare har huvudsakligen ryggmärgsskador från olyckor inom motocross, dykning, trafik eller gymnastik.
För de här killarna har det aldrig varit ett alternativ att försitta ett tillfälle till fysisk aktivitet, gärna i extrem form, på randen av det möjliga.
Alternativ saknades
Innan mördarbollen rullade in i Sverige fanns inget alternativ för ryggmärgsskadade med nedsatt rörelseförmåga och eller styrka i överkroppen som ville spela i ett lag, med en boll.
– För dem med full rörlighet i armarna fanns basketen, men för oss fanns ingen lagidrott, säger Magnus Krossén.
Behovet avspeglade sig i rekryteringen. På kort tid bildades flera rullstolsrugbylag runt om i Sverige.
– Vi var sju lag som mest. Sedan försvann några eldsjälar och några klubbar med dem. Tidigare fanns ett lag i Norrland, det var 60 mil mellan gubbarna i laget, då blir det svårt att träna mer än en ett par helger i månaden, säger Magnus.
Idag finns det fyra klubbar, i Stockholm, Göteborg, Malmö och Köping.
Tillhåll för killar
När Nacka Spiders intar sporthallen i Frösunda förvandlas den väldiga salen, där det annars spelas andra bollspel, bordtennis och styrketränas, till ett tillhåll för och med killar.
Om jag säger att det känns grabbigt här, vad säger du då?
– Jo, jag håller med, och det är därför som vi har svårt att få in tjejer. Vi har försökt, dessutom är det färre tjejer som skadar sig, säger Magnus som själv skadades i en bilolycka för 25 år sedan.
Grabbigt, men på ett positivt sätt, kamratligt och välkomnande.
Spelarnas bakgrund, med många inslag av dramatiska olyckor, spär på intrycket av grabbighet.
-Visst är det så. Även om man skadas ändras inte personligheten. Man vill även fortsättningsvis ha utmaningar, säger Magnus.
Sporten har haft en häpnadsväckande historia så här långt i Sverige.
– Det har varit en enorm utveckling inom sporten. Vi började med standardstolar som vi allt eftersom började anpassa, säger Magnus Krossén.
Idag har alla individuellt formsydda och specialkonstruerade ”Mad Max”-stolar, för att använda ett begrepp från filmen Murder Ball, som fått något av kultstatus.
– Vi lärde oss mycket på den första utlandsturneringen vi var i Stoke Mandeville, där vi fick möta Storbriannien, USA och Kanada och såg vad de hade för utrustning och taktik etcetera, säger Magnus.
Rullstolsrugbyn befinner sig i en situation som liknar många andra sporter som Föräldrakraft varit i kontakt med, med aktiva som älskar och brinner för sin sport men likväl upplever ökande svårigheter att rekrytera nya utövare.
– Viktigt att alla lag jobbar med rekrytering. Vi har rookie-träning på måndagar. Men just ikväll var det svårt att få ihop tillräckligt med folk till nybörjarträningen, säger Magnus.
I rullstolsrugby tilldelas varje spelare en poäng beroende på graden av funktionsnedsättning. Så kallade lågpoängare har mindre rörlighet än högpoängare. Ur ett snävare speltaktiskt perspektiv är det just nu spelare med stor rörlighet som Nacka Spiders lider störst brist på.
– I Malmö har de fått in ett par högpoängare från basketen, så där är de riktigt på gång nu, säger Magnus. Det händer att vi spelar matcher utan full poäng.
Utmaning att motivera
Och den stora utmaningen ligger inte i att nå ut med information om sporten, utan att motivera tänkbara utövare att våga ta steget.
– Det du sett ikväll är söndagsrugby jämfört med riktigt tufft spel, men det är ändå ett stort steg att ta att vara med här, säger Martin Bretz, en av de yngre i laget.
Att Martin Bretz sitter med i den grupp med mestadels ryggmärgsskadade personer som försöker rekrytera, den så kallade Rekryteringsgruppen, är inte en tillfällighet.
Martin har i rullstolsrugbyn funnit något som han värderar högt. Han tränar nästan dagligen, konditionsträning och fysisk träning på gymmet varvas med spelkvällarna med laget, och utmanar etablerade spelare som Magnus Krossén.
Roligaste sporten
– Rullstolsrugby handlar mycket om taktik och det är fart, hela tiden. Jag spelade mycket fotboll och innebandy tidigare, men det här är den roligaste boll- och lagsporten, säger Martin Bretz.