Guide: När man går skilda vägar

Många heterosexuella par som separerar har svårt att få till ett bra samarbete kring sina barn. Om något eller flera av barnen behöver extra stöd ställer det stora krav på samarbetet, kanske för resten av livet. Föräldrakraft har träffat Britta Lundkvist, beteendevetaren som specialiserat sig på frågor kring föräldraskapet och par­relationen när barnet har en funktionsnedsättning.

 

1. Varför är det så svårt att hålla ihop?

De flesta som får barn med funktionsnedsättning beskriver att livet vänds upp och ned de första åren. Allt kretsar kring barnet och det är lätt att man glömmer bort varandra. Men för att ha en kärleksrelation behöver man lägga tid på den, det man inte lägger tid på försvinner. För många räcker inte tiden och energin inte till det.

Det är också vanligt att föräldrar fastnar i rutiner kring barnet, om vem som gör vad, och eftersom mamman oftast är hemma först så är det vanligt att hon tar merparten av det som ska göras, men sen när man byts av sker ingen ”revision”. Frustrationen kring fördelningen kan skapa stora problem.

Statistiken visar att fler föräldrar som har barn med funktionsnedsättning går skilda vägar än andra föräldrapar.

 

2. Varför är det så svårt att samarbeta med sitt ex?

Till en början, när man är nyseparerad, står ofta känslorna av misslyckande i vägen för allt annat. Man bär på en sorg över att man inte lyckats få relationen att hålla, och man går igenom stadier av ältande och bitterhet. ”Varför hände detta?” När man kommit vidare går kanske tankarna och känslorna över till oro för hur barnet kommer att påverkas av separationen, och man inser att man har olika bilder av vad som är viktigt för att barnets framtid blir så bra som möjligt.

Denna insikt är förmodligen inte ny, utan något som tagit kraft redan när man levde tillsammans, men nu blir skillnaderna tydligare och det blir en stor utmaning att samarbeta kring detta.

 

3. Vilka saker kan det handla om?

Vid en separation är ett vanligt problem  att kvinnan tycker att mannen blundar för eller tar för lätt på barnets svårigheter och inte ser barnets behov fullt ut. Å andra sidan tycker kanske mannen att kvinnan har för stort kontrollbehov, att hon helt har anpassat livet efter barnen och har svårt att släppa kontrollen om barnet inte får samma höga nivå av omvårdnad som hos henne. Hon kanske skickar påminnande sms och telefonsamtal om läxor, läkarbesök, att inte glömma vantar med mera.

Men för båda parter gäller att släppa taget när barnet är hos den andra föräldern, om det inte finns en uppenbar risk att barnet far illa. Att släppa det man inte kan påverka just nu behöver man träna på. För sin och sitt barns skull.

 

4. Hur kan vi hitta ett förhållningssätt?

Vi vet att det är vanligt att kvinnor har svårt att släppa kontrollen och att män har svårt att ta initiativ. Men båda sakerna hänger samman. För att en omfördelning av ansvaret ska kunna äga rum behöver båda parter vara villiga att förändra sitt beteende.

Omfördelningen behöver göras av båda tillsammans, även om det är den som upplever obalansen som behöver ta upp problemet. Du kan inte säga åt ditt ex vad hon eller han ska göra eller inte göra. Och absolut inte hur det ska göras. Att vara medveten om hur man själv kommunicerar och hur den andra kommunicerar är en viktig början.

Försök också tänka hur det skulle vara om du var som din partner och tvärtom. Hur skulle du vilja att hon eller han gjorde då?

 

5. Vilka praktiska lösningar finns?

Om ni har svårt att komma överens om frågor som rör barnet kan ni vända er till kommunen för att få gratis samarbetssamtal. Där får ni hjälp med att hitta gemensamma lösningar för barnets bästa utan att behöva gå till domstol. Via familjerådgivaren eller familjerätten kan man få hjälp att hitta en struktur för samarbete och hitta praktiska lösningar kring vårdnad, boende och umgänge utifrån barnets bästa.

Hur just er lösning än blir så är det viktigt att tänka på att en förälder aldrig kan ersätta den andra. Ett barn behöver båda sina föräldrar. Om möjligt är därför delad vårdnad en fördel på många sätt, särskilt om föräldrarollen är ovanligt krävande. Det är också viktigt för barnets skull att bryta ett beroende av en enda person.

 

Vi är bra på att stänga av kroppens signaler, men de finns där om vi lyssnar ordentligt och lär oss känna av dem, till exempel spända käkar, nacke och axlar eller tryck över bröstet.

 

6. Men om jag släpper kontrollen går det ut över barnet?

För din egen och ditt barns skull behöver du acceptera att din partner gör på ett annat sätt än du. Lita på att det finns andra vuxna i barnets närhet, som ser barnets behov och som signalerar om det mot förmodan skulle gå över styr. Din önskan om att din partner kommunicerar och tänker som du är inte realistisk. Kanske behöver du släppa kontrollen för att din partner ska ta ett steg fram och ta initiativet? Eller tvärtom, kanske behöver du börja ta initiativ för att din partner ska backa och börja slappna av?

Det är svårt att förändra vårt beteende, det handlar om ett myrsteg i taget. Tänk: Hur kommer vi vidare? Det kanske inte blir exakt som du vill. Men ge inte upp. Även om du känner att du försökt finns det saker som kan förändras.

 

7. Vad kan andra göra för att underlätta?

I och med den digitala utvecklingen har allt mer ansvar hamnat hos föräldrarna. Till exempel förväntar sig många skolor idag att föräldrar själva ska gå in på nätet för att ta reda på vilka läxor barnet har. Samtidigt har vård och omsorg ofta kvar en traditionell syn och kontaktar alltid mammorna när det gäller frågor kring barnet. Kvinnan riskerar därför att bli mannens privatsekreterare, informationscentral. Och så länge ingen gör något så fortsätter systemet inom familjen.

Första steget är att be alla professionella som har med barnet att göra att delge information till er båda.

Det andra steget är att be om hjälp. Vi har en bild av att vi som föräldrar ska klara allt, till och med lite mer och bättre än våra egna föräldrar gjorde. Men allt kring barnets funktionsnedsättning är ytterligare ett jobb. Bygg därför nätverk av andra vuxna. Ingen annan säger, nu fixar jag detta åt dig. Du behöver själv be om hjälp.

Och människor vill gärna hjälpa om de kan. Prata med grannar, arbetskamrater och släktingar.

 

8. Hur kan jag jobba med mig själv för att orka?

Tänk att ditt liv är som en båt. Det är läckor i båten, små och stora som gör det svårt för båten att komma vidare. Det kanske är storm runt dig också som du inte kan påverka. Därför kommer du inte framåt så fort som du önskar. Små läckor kan fixas enkelt men de stora är svårare. Fundera på vilka dina största läckor är just nu och bryt ned problemen i konkreta saker. Så länge du tänker ”allt är kaos” kommer hjärnan inte att kunna sortera och hitta lösningar, den behöver få struktur. Gör en lista.

Fundera sedan på hur uppgifter och ansvar kan fördelas. Vad kan jag göra? Vad kan mitt ex göra? Vad kan andra göra? Du behöver fylla på med positiv energi för att ha marginaler och reservkraft när något oförutsett händer. Annars kraschar du förr eller senare.

 

9. Men om jag fastnar i negativa tankar?

Inom kognitiv beteendeterapi brukar man skilja på ickemotiverande tankar och motiverande tankar. Genom att ändra våra tankar kan vi ändra vårt beteende. Men det tar tid. Problemet är att vi ofta tänker så många steg framåt, och därför ser hinder som omöjliga och oöverstigliga. Försök att istället ta en sak i taget och lägg kraven på dig själv på minsta möjliga godkända nivå.

Fundera på vilka tankar som gynnar dig och ditt barn och var möjligheterna finns till det du behöver. Formulera tydliga problem och mål. Till exempel; du känner att du har för liten egen tid och vill få mer. En ickemotiverande tanke blir då ”det går ändå inte”, medan en motiverande tanke blir ”jag får helt enkelt använda den tid jag har”.

 

10. Hur kan jag bejaka mina egna behov?

Genom att göra roliga saker, träffa andra människor, få nya perspektiv, skämma bort dig själv eller göra något du själv tycker är roligt med dina barn. Men du behöver också göra dig av med ditt ”bagage” som dränerar dig på energi. Kanske behöver du träffa någon professionell att samtala med om det som tynger dig, sorgen över barnets funktionsnedsättning, separationen, över det liv du fick och allt annat du bär omkring på. Att hitta ett kreativt uttryckssätt för att få ur dig undantryckta känslor och frustration är bra, det kan till exempel vara att sjunga, måla, skriva eller träna.

Försök hitta en liten stund varje dag, där din hjärna får vila från intryck. Ett första steg kan vara att låta telefonen ligga när du får en stund över.

 

11. Hur märker jag av min egen stress?

Vi är bra på att stänga av kroppens signaler, men de finns där om vi lyssnar ordentligt och lär oss känna av dem, till exempel spända käkar, nacke och axlar eller tryck över bröstet. Vår kropp är fantastisk, vi får otroligt mycket information från den.

Men vi stänger av, känner inte efter, vi ska bara… Försök att inte samla på dig negativa känslor, ta hand om känslorna direkt när de kommer och uttryck dem. Till exempel kan du gå in på toaletten och stampa i golvet om du känner dig arg. Då slipper du samla på dig ny stress. Lär känna dig själv och upptäck när varningssignalerna kommer.

Ofta är våra barn bra på att hjälpa oss att se signalerna innan vi själva upptäcker dem. ”Är du arg idag mamma?”

 

12. Några kloka ord på vägen?

Om du bara ägnar ditt liv åt ditt barn kommer du till slut inte ha någon energi kvar. För barnets skull – släpp det som inte är livsnödvändigt. Om ni har delad vårdnad behöver du återhämtning och vila den veckan barnet inte är hos dig, för att sedan orka en hel vecka själv. Du behöver hitta ditt sätt, som funkar för dig. Jämföra dig inte heller med andra. Känn efter där inne i hjärtat, hur du ska orka och hantera situationen? Försök också att tänka tvärtom: Istället för ”allt är omöjligt” till ”allt är möjligt”. Vad skulle hända då? Du kanske tycker att du skulle lura dig själv. Men det gör du ju oavsett. Allt är faktiskt inte omöjligt heller.

Vi behöver ha realistiska mål för att kunna känna oss nöjda och tillräckliga, och vi behöver själva se till att det är vi som är kapten på vår egen båt.

 

 

Mera fakta
Ökad risk för separation vid funktionsnedsättning

Statistik från 2012 visar att 18 procent av alla föräldrar till barn utan funktionsnedsättning har separerat. För föräldrar till barn med måttliga eller svåra funktionsnedsättningar var andelen 30 procent och för föräldrar till barn med lindriga funktionsnedsättningar 26 procent. Uppdelningen visade också att andelen föräldrar som hade separerat var störst bland barn med huvudsakligen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, 38 procent, och barn med huvudsakligen fysiska funktionsnedsättningar, 29 procent. Källa: Folkhälsomyndigheten

 

 

Britta Lundkvist

Bor: Vallentuna, norr om Stockholm.
Familj: Två vuxna barn, varav en son med en medfödd hjärnskada, skild från barnens far.
Yrke: Beteendevetare och ledarskapsutvecklare.
Aktuell: Håller föräldrakurser om föräldrakraft och parrelationer samt hur man kan hitta vägar för ett bra sam­arbete när man gått skilda vägar på Habilitering & Hälsa i Stockholm.
Egen sida:
www.brittalundkvist.se/foraldraskap