Guide om tidigt samspel: När naturen sätts ur spel

Foto: iSTOCK.

Ur ny artikelserie Baby & barn i Föräldrakraft nr 1, 2015.

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Etac

Det intuitiva samspelet mellan ett nyfött barn och dess föräldrar kan sättas ur spel om barnet föds med en funktionsnedsättning. Föräldrakraft har tillsammans med psykoterapeuten Monica Hedenbro sammanställt 12 frågor och svar om vad som är viktigt att tänka på för att öka förutsättningarna för föräldrar och barn att mötas.

Det intuitiva samspelet mellan ett nyfött barn och dess föräldrar kan sättas ur spel om barnet föds med en funktionsnedsättning. Föräldrakraft har tillsammans med psykoterapeuten Monica Hedenbro sammanställt 12 frågor och svar om vad som är viktigt att tänka på för att öka förutsättningarna för föräldrar och barn att mötas.

 

Vad är anknytning?

Anknytning är på vilket sätt det nyfödda barnet visar att det vill vara med mig, den bindning som jag som förälder utvecklar samtidigt som barnet utvecklar sina egna anknytningsbeteenden. Samspelet bygger på naturens egen lag, det som är självklart. Barnets egen lust till kontakt.

Detta sker ofta under ”mikroögonblick”, något vi inte tänker på i den vardagliga samvaron, det bara händer. Men i samspel som kan upplevas svårt eller där problem finns så är det just dessa mikroskeenden som kan ge information om hur vi kan utveckla kommunikationen.

Syftet med anknytning är att göra barnet tryggt och känna att jag är jag, och bli nyfiken på omgivningen. Anknytningen är en språngbräda att ta sig ut. Samspel är grunden till liv och utveckling. Genom detta väcks nyfikenheten hos barnet.

Vad kan påverka anknytningen?

En av de faktorer man talar om i anknytningsteorin är samspelets karaktär och betydelsen av föräldrarnas sensitivitet för barnets signaler. Dessa anknytningsbeteenden är livsnödvändiga för barnet, och inget barn föds utan dem, men beteendenas kvalitet, kvantitet och styrka kan variera kraftigt.

Det är alltid omtumlande att bli förälder, även om barnet är friskt. När vi tittar på barnet söker vi efter dessa bidrag och uttryck från barnet och svarar intuitivt. Men vi önskar och behöver också gensvar. Ibland är sikten skymd av flera orsaker för att detta finstämda samspel och ömsesidighet skall kunna utvecklas.

Men vi får inte heller glömma att det föds också en pappa och en mamma och förutom att lära känna barnet ska vi också lära känna nya sidor hos oss själva och vår partner.

Hur kan funktionsnedsättningen försvåra samspelet?

En syn- eller hörselnedsättning, kognitiv funktionsnedsättning, ett rörelsehinder eller en lång svarstid hos barnet, så kallad latens, kan var och en för sig påverka samspelet på olika sätt.

Det finns inte så mycket forskning på hur det intuitiva föräldraskapet påverkas då barnet har mycket svaga signaler eller hinder i sin förmåga att kommunicera.

Vi vet att barnets beteende och signalsystem påverkar den vuxnes sätt att starta, inleda och upprätthålla ett samspel med barnet. Föräldrar kan behöva tidig guidning och hjälp i hur man kan ta hänsyn till detta, vilka särskilda svårigheter det medför och hur man kommer förbi dessa.

Vilka signaler ska vi leta efter?

Ögonkontakten är en av de starkaste kanalerna för tidigt samspel och om vi inte får ögonkontakt kan detta påverka det övriga samspelet negativt.

Den vuxne behöver leta efter andra kanaler, det kan till exempel vara en liten hand som försöker knyta sig eller ett ben som rycker till.Men det kan också vara förändrad kroppstonus eller andningsmönster. Dessa signaler kan vara väldigt svåra att upptäcka.

Hur påverkar vår egen psykiska hälsa?

När vi väntar barn är det vanligt att vi skapar inre bilder av hur barnet kommer att vara. Drömbilder. Därför drabbas många av sorg när barnet föds med en funktionsnedsättning.

Den kan visa sig på många olika sätt, men det är vanligt med ”förbjudna känslor”, att man önskar att barnet dog, eller skam och skuld över att man har svårt att känna kärlek till sitt barn.

Barnet påverkas självklart av förälderns känslotillstånd. Om man själv är i kris är man upptagen av sig själv och det märker barnet. Det händer också att föräldrar i den här situationen drabbas av sämre självförtroende och underskattar sin egen och barnets förmåga till samspel.

Vilka andra omständigheter kan försvåra?

Om barnet behöver sjukhusvård eller har det jobbigt på annat sätt under spädbarnstiden, blir barnet upptaget av sin egen kropp, precis som vi när vi inte mår bra. Då sluter det sig kanske än mer och samspelet försvåras ytterligare.

Att ligga i kuvös eller vara uppkopplad till livsuppehållande maskiner kan också skapa en olycklig distans som hindrar samspel. Dessutom kan föräldrar i vissa fall behöva ”göra övergrepp” på sitt barn, genom att utföra plågsamma saker på barnet, till exempel nödvändig träning eller livsuppehållande omvårdnad.

Om barnet vistas på sjukhus kanske föräldrarna inte heller är närvarande dygnet runt. För föräldrar vars barn svävar mellan liv och död kan rädslan att förlora sitt barn göra att man inte vågar känna kärlek.

Vad behöver mitt barn?

Ibland tänker man att lågsignalerande spädbarn behöver extra stimulans, och så försöker man stimulera barnet med alla möjliga leksaker. Men ditt barn behöver i första hand gensvar – inte stimulans, för att dess inneboende nyfikenhet ska väckas.

Det handlar om att iaktta och lyssna, och bekräfta minsta lilla signal. Vi människor behöver alla få bekräftelse på att någon uppfattar vad vi säger. Men för oss vuxna räcker det med en nick.

Ett lågsignalerande spädbarn behöver däremot stora reaktioner från omgivningen för att förstå att något jag gav väckte gensvar. Kanske till och med dubbelt så mycket gensvar som ett normalsignalerande barn.

 

Vad behöver jag som förälder?

Att inte få ett förväntat gen­svar kan vara outhärdligt som förälder. Att till exempel vänta ut en lång latens är svårt även för professionella, eftersom känslan att bli avvisad och att inte få kontakt är så stark. Men om man vet att barnets latens är lång är det också lättare att vänta.

Därför är kunskap om hur barnet svarar viktig. Be om hjälp av professionella som är utbildade i samspelsmetodik och alternativ och kompletterande kommunikation på sjukhuset eller habiliteringen. Det kan till exempel vara en psykolog, kurator, specialpedagog eller logoped.

Hur ska samspelet få mer utrymme?

Tid för samspel och kommunikation hamnar ofta sist i planeringen om barnet har många andra medicinska eller habiliterande insatser. Eller så blir det för stort: ”Nu ska vi träna på samspel”. Första steget är att acceptera att kommunikation och samspel är viktigt och hälsofrämjande.

Men också erkänna för dig själv att det är svårt när mitt barn eller jag som förälder inte mår bra. Andra steget är att identifiera vilka signaler och kanaler barnet använder och var man kan mötas i ömsesidighet.

 

Vad händer om barnet inte får gensvar?

Gensvar handlar om att hjälpa barnet att reglera sina känslor. Så kallad samreglering. Att du bekräftar att du ser barnets affekter och hjälper barnet att reglera dem. Detta kallas affektintoning.

Om barnet inte får sin känsla mottagen så börjar hon eller han tvivla på den, och kanske byter känsla från vara arg till att bli ledsen eller tvärt om, för att få bättre effekt hos dig som förälder. Eller så stänger barnet in sin känsla helt. Detta sker helt omedvetet.

Slutligen. Hur kommer man igång?

Ta hjälp! För att kunna se de små detaljerna kan en utbildad samspelsterapeut filma samspelet mellan förälder och barn, men också mellan personal och barn. När man filmar så ser man alla små skiftningar i kroppen, ansiktet, mimik och andning.

Kameran är ett fantastiskt men också svårt instrument, och rekommenderas därför inte att använda själv i detta syfte.

Vad kan vara bra för omgivningen att känna till?

Samspel är precis lika viktigt för överlevnad som alla andra ”måsten”, och för omgivningen kan vara bra att känna till att föräldrar är som mest mottagliga för att ta emot hjälp under den allra första tiden, när de befinner sig i kris.

Föräld­rar behöver också få veta att det inte handlar om att de saknar de naturliga föräldrainstinkterna, utan att det är omständigheterna som gör att samspelet försvåras. Sikten är skymd.

Men det är aldrig försent att ta emot hjälp eller att komma igång och samspela med sitt barn.

 

Publicerad:
2015-01-09

Av: Anna Pella

Nyckelord:
Artikelserie Baby & barn, baby & barn


ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Egen assisans