Guide: Vägar till skolnärvaro för hemmasittare

Allt fler skolor och huvudmän uppmärksammar och arbetar med insatser för att få tillbaka elever som stannar hemma från skolan, men fortfarande finns en stor och utbredd okunskap.

Vi reder ut frågetecknen tillsammans med Annelie Karlsson, specialpedagog och fortbildare, och förälder till barn med omfattande skolfrånvaro.

1. Vanliga missuppfattningar kring elever och föräldrar som kämpar för en fungerande skolgång?

Fram till för bara några år sedan fanns en utbredd tanke om att elever som stannade hemma hade föräldrar, i första hand mammor, som hade svårt att släppa greppet om sina barn, som lät barnet ”bestämma”. Man pratade om ”skolfobi” och att det kunde botas med kognitiv beteendeterapi.

Uppfattningar som ”om eleven bara skärper sig och biter ihop” eller ”det är klart att det är roligare att sitta hemma och spela” var vanliga. Om barnet hade en hemarbetande förälder ansågs även detta vara en förklaring. Många skolor ville heller inte ge barnet hemuppgifter av rädsla för att barnet då skulle tycka att det var för bekvämt och fortsätta vara hemma.

2. Varningstecken när ett barn riskerar att hamna i problematisk skolfrånvaro?

Många barn visar tecken redan i samband med skolstarten, för andra kommer de första tecknen under mellanstadiet. Då har de ofta kämpat länge, men kraschar när de kommer hem från skolan. Det kan yttra sig i att barnet har svårt att bli klar på morgonen, att barnet inte vill vara kvar på fritids, att barnet klagar på magont och huvudvärk och börjar gå hem från skolan.

Det börjar ofta med ströfrånvaro då och då, som så småningom blir ett mönster där barnet inte klarar av att gå till skolan vid till exempel schemabrytande aktiviteter, särskilda veckodagar, dagar då det är ett visst ämne eller prov. Många är också extra känsliga vid övergångar mellan stadier eller personalbyten av olika slag.

3. Hur många elever är hemmasittare?

Det finns inga klara siffror men olika undersökningar tyder på att mellan 5 000 och 90 000 elever kämpar med problematisk skolfrånvaro idag. Det finns också olika måttstockar för vad definitionen av vad problematisk skolfrånvaro eller att vara en ”hemmasittare” är. I en del undersökningar är 20 procent frånvaro, alltså en dag i veckan, en definition, men redan 10 procent ströfrånvaro, alltså en dag varannan vecka, är en varningssignal som borde tas fasta på.

Det är  väldigt vanligt att de elever det handlar om har en outredd eller fastställd NPF-problematik, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men det behöver inte vara så. I Autism- och Aspergerförbundets skolenkät 2018 framgår att 52 procent av elever med autism har omfattande skolfrånvaro på grund av bristande anpassningar i skolan.

4. Blir det vanligare att bli hemmasittare? I så fall, varför?

Ja. Det ökar och går allt längre ned i åldrarna. Det beror på bland annat två saker. 2010 förändrades styrdokumenten när det gäller inkludering i skolan, och en del skolor tolkade detta som att man inte längre fick bedriva undervisning i små grupper, vilket många i den här elevgruppen behöver.

Den andra anledningen är enligt min uppfattning den nya läroplanen från 2011, där eleverna ska bedömas också för sina förmågor att diskutera och argumentera i olika ämnen. Kunskapskraven i läroplanen, lgr 11, är i många fall diskri­minerande mot elever med autism.

Utöver detta beror det också på att skolan är hårt ansatt av nedskärningar, personalomsättning, fler elever per lärare med mera. På många ställen har runt-om-kring-personal tagits bort. Både lärare och skolledare är hårt pressade.

5. Vad bör skolan göra när en elev visar varningstecken?

Problemet är ofta att skolan missar varningssignalerna eftersom många av dessa elever under lång tid håller ihop i skolan. Det är oftast föräldrarna som upptäcker detta först och därför är det viktigaste av allt att skolan lyssnar på föräldrarna. Varje skola måste uppmärksamma ströfrånvaro tidigt, och ha som rutin att ringa hem efter några dagar, oavsett den officiella anledningen till att eleven är hemma. Därefter bör skolan göra en kartläggning och eventuella anpassningar sättas in. Ta reda på hur elevens energi ser ut över dagen och vad som ökar elevens stress.

6. Och om eleven slutat gå till skolan helt?

Om eleven har slutat gå till skolan helt behövs en kontinuerlig kontakt med eleven och föräldrarna. Detta kan se olika ut. Elevens kontaktperson bör vara den person som eleven har bäst relation till, det kan vara kuratorn, mentorn eller kanske någon med en helt annan roll på skolan, som vaktmästaren. Denna person behöver då avlastas i andra arbetsuppgifter. Det är bra om det är mer än en person, så att det inte blir så skört. Varje dag eleven inte kommer till skolan behöver en kontakt tas så att eleven får veta att hen är saknad. Avstämningen med föräldrarna kan ske av någon annan på skolan, och bör ske åtminstone varje vecka.

7. Vilka anpassningar borde finnas i alla skolor?

Alla elever har olika behov och egentligen borde många av de anpassningar som görs idag erbjudas alla elever. Varje skola borde se över undervisningen i stort, och använda tydliggörande pedagogik, som svarar på de sju frågorna ”Vad ska jag göra? Var ska jag vara? Vem ska jag vara med? Hur länge ska det hålla på? Vad ska hända sen? Vad behöver jag ha? Varför ska jag göra det?”

Detta skulle minska stressen och gynna alla elever. En fast struktur både i klassrum och matsal, tydliga scheman och förberedelser för schemabrytande aktiviteter, tillgång till hjälpmedel för att till exempel visualisera tid, intryckssanering och att se till att alla elever får en bra rast, är några saker alla skolor borde genomföra. Men för att detta ska lyckas måste skolpersonal ges bra förutsättningar.

8. Vilka fallgropar finns när eleven redan börjat stanna hemma?

En vanlig fallgrop är att tänka att eleven ska ”komma ikapp” istället för att ge eleven hemuppgifter som eleven tycker om och är bra på. En annan fallgrop är att försöka få tillbaka eleven för snabbt.

Om barnet har ett utmattningssyndrom eller depression bör hen sjukskrivas av läkare för att kunna återhämta sig först. Om barnet inte har det är det viktigt att skolan erbjuder hemundervisning. Ordet i sig kan vara missvisande eftersom undervisning också kan ske på en neutral plats utanför hemmet, till exempel biblioteket eller ett café. En annan fallgrop är bristen på kontinuitet och uppföljning inom alla nivåer, detta gäller inte bara skolan utan även BUP och socialtjänsten.

9. Vad kan i värsta fall hända?

Det är inte ovanligt att skolan orosanmäler föräldrarna till socialtjänsten rutinmässigt om barnet har en viss frånvarograd. Orosanmälningar har dock inte alls visat sig verksamt, utan tar bara resurser från de barn som verkligen far illa i hemmet. Vissa skolor har också utdelat vite för att föräldrarna inte lyckas få iväg sina barn till skolan.

Att öka föräldrars stress genom att med en orosanmälan skapa en oro för att barnet kan bli omhändertaget eller att utdela böter, gynnar inte möjligheterna för barnet att komma tillbaka till skolan. Risken är att det blir ett anmälningskrig där familjen känner sig i ifrågasatta och anmäler skolan till Skolinspektionen. Alla instanser måste ta ansvar – här och nu, inte skjuta det ifrån sig. Just nu märker jag en allt hårdare ton i sociala medier. Ett respektfullt bemötande från både föräldrar och lärare behövs.

10. Vad behöver göras på nationell nivå?

Sverige har just nu ett superproblem. Det behövs en enorm resursförstärkning, dels för att ta hand om alla som redan sitter hemma, dels till ett förebyggande arbete. All skolpersonal behöver fortbildning, men även personal inom vård och omsorg. Med en bra fortbildning ökar förståelsen och tröskeln blir inte så hög för att göra anpassningar.

Lärarutbildningen behöver kompletteras och alla lärare få grundläggande utbildning om NPF och tydliggörande pedagogik. Vi ser fler och fler lokala närvaroprojekt, vilket är bra, men en nationell satsning behövs. Vi behöver nationell statistik och en folkbildningskampanj om NPF. Politikerna borde vara intresserade och ta detta på allvar eftersom familjer och lärare går under. De behöver förstå skolans behov i arbetet med de här barnen och titta på kostnader ur ett livsperspektiv, inte bara en mandatperiod.

11. Några ord på vägen?

Jag har inte mött en enda elev som hellre vill sitta hemma och spela än att vara i skolan. Min erfarenhet är att barn går till skolan så länge de förmår. Om de hamnar i total utmattning ligger de sedan under täcket en tid. Efter ett tag börjar de spela, som en aktivitet, ofta av social karaktär. Alltså är spelandet ofta någonting positivt.

Barn vill gå till skolan, göra som alla andra och vara en del av ett sammanhang. Skolplikt javisst, men en rullstolsburen elev kan inte gå till skolan om den ligger på femte våningen utan hiss. Det vet alla. Det är dags att använda samma tankesätt när det inte syns varför ett barn inte kan gå till skolan.

De sju frågorna

Vad ska jag göra?
Var ska jag vara?
Vem ska jag vara med?
Hur länge ska det hålla på?
Vad ska hända sen?
Vad behöver jag ha?
Varför ska jag göra det?

Annelie Karlsson

Bor: Göteborg
Gör: Special­peda­gog som fördjupat sig extra i problematisk skolfrånvaro och hur skolor kan arbeta med så kallade ”hemmasittare”. Fortbildar och handleder personal inom skola och LSS, samt föräldrar om pedagogisk hemmiljö. Föreläser, debatterar och är medförfattare till böckerna ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” (2018), ”Autism och adhd i gymnasiet” (2019). Skriver nu på en bok om specialpedagogik för fritids som kommer 2020. Startade uppropet #rörinteminkeps. Arbetar även med projektet ”Tekniksprånget +”, arbetspraktik för elever med NPF efter gymnasiet.
Bakgrund: ”Halkade” in i särskolan som nyexad lärare, blev sedan rektor. I särskolan lärde hon sig hur viktigt kommunikation är, att vänta ut, förutsättningslöst och lågaffektivt förhållningssätt. Jobbat på Chalmers med anpassningar, tillgänglighet och fortbildning inom NPF.
Egen erfarenhet: Tre barn 17, 15 och 12 med olika utmaningar inom NPF och särbegåvning. ”Min 15-åring har ett gott skolliv, mina andra barn har fått kämpa mycket och haft problematisk skolfrånvaro och utmattning i perioder. Spelklubben har hjälpt som fritidsaktivitet.”
Motto: Alla elever vill göra rätt, men förutsättningarna måste finnas.

Fler artiklar om detta ämne