Vägen till arbete för personer med intellektuell funktionsnedsättning

Att få känna att jag gör nytta, klarar mig själv på de pengar jag tjänar och att jag kan påverka min situation är viktiga pusselbitar för det egna välbefinnandet. Men många gånger sätter samhället käppar i hjulen när människor med funktionsnedsättning vill arbeta, särskilt om jag har intellektuell funktionsnedsättning. I vår guide med funktionshinderforskaren Jens Ineland tar vi reda på varför.

1. Vad innebär det att ha ett arbete?

På en samhällsnivå har arbete och arbetsliv starka symboliska värden som ofta kopplas till ekonomi, normalitet och moral. Och möjligen är en av de mest värdesatta rollerna i vårt samhälle rollen som sysselsatt. Arbete anses dessutom skapa förutsättningar för ekonomisk självständighet, och därför även som en möjlighet att vara delaktig och leva ett normalt liv.

Vi går i skolan för att så småningom bli ”anställningsbara”. Vi vet också att långvarig arbetslöshet eller avsaknad av sysselsättning är kopplat till isolering och psykisk ohälsa. Att arbeta medför istället att du blir en naturlig del av ett socialt sammanhang.

2. Hur har synen på arbete förändrats?

Det finns många symboliska värden kopplade till arbete och arbetsliv. Idag handlar ditt yrkesval mycket om identitet. Kanske mer än tidigare, betraktas ens arbete inte som ett mål i sig själv. Snarare reflekterar arbetet, eller vad man arbetar med, något om vem man är – och vem man vill vara. Vår identitet är kopplad till detta yrkesval.

Utvecklingen kan ses som ett resultat av  ett alltmer individualiserat samhälle och handlar inte enbart om synen på arbete. Även skola, idrott, fritidsaktiviteter eller val av livsstil är på många sätt identitetsbärande arenor som inverkar på människors självkänsla och känsla av livskvalitet.

3. Vilka föreställningar finns?

Vårt välfärdssamhälles alla välvilliga ambitioner har trots allt ganska oflexibla system, som på grund av strukturella och kulturella omständigheter tenderar att frigöra enskilda individer från det samhälleliga och moraliska ansvaret att arbeta och vara sysselsatt.

Det leder lätt till att personer med intellektuell funktionsnedsättning, trots sin vilja och förmåga, inte kan räkna med att komma i sysselsättning och arbete. Utanför dessa välfärdsstrukturer finns däremot andra föreställningar om människor med funktionsnedsättning, och därför ser vi idag exempel på människor som haft lättare  att hitta ett arbete eller en praktikplats via sociala medier än genom att gå till Arbetsförmedlingen.

4. Hur ser de konkreta hindren ut för att få arbete?

Funktionshindret kan komplicera på olika sätt. Dels för dig som individ, genom att du kanske saknar den kompetens och de färdigheter och förmågor som arbetsmarknaden kräver. Dels för att det finns färre enkla jobb idag.

Många unga människor med utvecklingsstörning förbereds inte heller för arbetslivet av olika anledningar. Bland annat har särskolan blivit en inkörsport till ett vuxenliv som sysselsatt inom daglig verksamhet. Här finns det behov av att hitta mer flexibla strukturella lösningar, både vad gäller lagstiftning, utbildning och arbetsliv, för att enskilda individer  kan få förutsättningar att börja se sig själv som potentiella arbetstagare.

5. Vilka utmaningar står vi inför?

Utmaningen är att få alla aktörer att låta dig som individ få vara den du är, snarare än att du ska behöva anpassa dig till ett särskilt norm- och regelsystem som skapats av professioner och beslutsfattare. Samhällets olika aktörer resonerar väldigt olika kring individers behov av stöd. Sjukvård, socialtjänst och skola är helt olika världar. Att det just är skilda system skapar svårigheter att samverka för den enskildes bästa – juridiskt, ideologisk och praktiskt.

Till exempel finns det hos dessa organisationer starka kulturer och normer om vad som är rätt och fel, lämpligt och olämpligt och så vidare. Ibland går dessa stick i stäv med hur du som individ vill leva ditt liv. Det är på många sätt en godtycklig bransch där bemötandet är format efter de uppfattningar som respektive yrkeskategori anser vara eftersträvansvärt.

6. Vad behövs för att komma framåt, så att fler kan arbeta?

Flera saker behövs, där en del är att försöka frångå vår iver att mäta och väga förmågor och istället försöka titta på vad människor kan bidra med – istället för vad de inte kan.

Det gäller att titta på individens faktiska förutsättningar och göra individuella bedömningar. Det är svårt att jämföra vad två individer kan, vet och förmår – alla är olika. Det är också viktigt att lyfta fram goda förebilder och framgångsexempel.

Det behövs mer kunskap och direktkontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vi behöver också stimulera arbetsgivare ännu mer och erbjuda dem kontakt och kunskap, så att inte osäkerhet och oförståelse försvårar och leder till upplevelser av att anställning är svårt och fullt av risker istället för möjligheter.

7. Hur kan särskolan förbereda för ett arbetsliv?

Särskolan har en viktig roll för att förbereda elever med utvecklingsstörning för ett arbetsliv och en bild av sig som arbetsför arbetskraft. De senaste årens skärpta kunskapskrav i särskolan bidrar sannolikt till bättre förutsättningar för framtiden. Inte minst genom ökad anpassning till arbetsmarknadens krav, mer relevanta färdigheter och förmågor hos eleverna och därmed – som en följd – en känsla av att man faktiskt kan bidra på arbetsmarknaden. Här har särskolan en viktig funktion att bidra till förändring.

Den nya möjligheten att få betyg, trots att de inte kan jämföras med grundskolebetyg eller ge behörighet för vidare studier, är ett viktigt steg. Samtidigt representerar detta ett dilemma – inte minst etiskt. Imitation av riktiga betyg vittnar om en välvillig ambition om normalitet, men riskerar att cementera personer med utvecklingsstörning i ett socialt utanförskap.

8. Några ord på vägen

Det finns ingen quick fix för att få fler personer med intellektuell funktionsnedsättning i arbete. Det behövs strukturella förändringar. Det handlar även om att du som individ tror på dig själv och din förmåga, att du kan vara kreativ och hitta kanaler där du kan knyta kontakter och skapa nätverk utanför traditionella strukturer och sammanhang. Här har sociala medier en roll att spela. Där behöver exempelvis inte ”funktionsnedsättning” vara ett lika dominerande tema som det ofta blir inom ramen för välfärdsstatens olika institutioner.  Där finns förutsättningar för ökad kontroll över ens rättigheter – sociala, juridiska och så vidare – vilket sannolikt kan öka känslan av kontroll och autonomi. Jag tror också att föräldrar spelar en viktig roll genom att våga prata om både svårigheter och möjligheter öppet hemma vid köksbordet, och att försöka peppa och stötta utan att förleda.

Jobb på gruppboende väckte intresset

Namn: Jens Ineland

Arbetar med: Universitetslektor vid pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Forskar kring funktionsnedsättning och organisationer.

Bakgrund: Jobbade som ung på gruppboende och daglig verksamhet och blev intresserad av frågor kring funktionshinder och samhälle.
Medförfattare till läromedlet Utvecklingsstörning, samhälle och välfärd (Gleerup 2013).

Om sitt arbete: ”Jag har en privilegierad situation och disponerar i stor utsträckning min egen tid. Privilegiet ligger ju framför allt i  möjligheten att kunna både forska och undervisa i ämnen jag tycker är viktiga. Jag har tid och möjlighet att gå till botten med frågor som känns väldigt meningsfulla.”

(Ur Föräldrakraft nr 3, 2017)