Gustav Adolfsskolan: Här kan alla växa till

”Om vi har ett rullstolsburet barn i klassen så har vi inte samling för orientering längst upp på berget. Det borde vara självklart att tänka likadant för barn med dolda funktionsnedsättningar.”
Så beskriver Ann-Christin Pinola, rektor på Gustav Adolfsskolan i Alingsås, en del av filosofin på en skola som har fått positiv uppmärksamhet.

Skolinspektionens arbete uppmärksammas mest när den ingriper där det fungerar mindre bra, men det är en myndighet som också kan dela ut beröm.

När man hade besökt denna ganska lilla högstadieskola i västgötastaden stod det bland annat i rapporten:

”Gemensamt för lärarna är en grundtanke om att alla elever kan lyckas uti-
från sina egna högst individuella förutsättningar. Utmärkande för relationen mellan lärare och elever vid skolan är att den präglas av förtroende.”

– Det är en helt vanlig skola, men många söker sig hit för att lärarna är så duktiga på att möta elever med särskilda behov. Och det känns förstås bra att Skol­inspektionen har tittat på det och uttalat sig så här, konstaterar Ann-Christin Pinola.

Gustav Adolfsskolan ligger i centrala Alingsås och har plats för cirka 300 elever i årskurserna 6–9. Upptagnings­om­rådet är kommunens västra och syd­västra delar, men utifrån det fria skolvalet söker sig även elever från andra kommundelar och angränsande kommuner hit.

Ann-Christin Pinola säger att man strävar efter att utgå från det som är bra hos varje elev, att basera arbetet på vars och ens styrkor, i stället för svagheter.

Hon ritar en figur med en rund ring med en liten mörk fläck i ena sidan. Ovanpå det ritar hon ett hjärta, där fläcken hamnar utanför, och demonsterar på det sättet skillnaden mellan synsättet MBD, minimal brain dysfunc­tion och MBC, maximal brain capacity. Här vill man hellre tala om MBC och låta alla växa utifrån sina egna förutsättningar.

– Någon liten fläck som vi inte är nöjda med har vi väl alla, frågan är om vi tillåter den växa och bli stor, säger Ann- Christin Pinola.

Hon utgår från att varje barn, varje människa, i grunden har en vilja att göra sitt bästa. Konsten är att planera arbetet i skolan utifrån dem som har problem av olika slag – då kan alla få chansen att göra sitt bästa.

För det är inte fråga om att hålla igen de som har lättare för sig. För att återvända till liknelsen om orientering: när det handlar om rullstol eller inte så räcker det att man samlas vid foten av berget – då kan de som har möjligheter välja att ge sig vidare upp på berget, medan de i rullstol kan ta sig fram på den plana marken nedanför.

Att överföra detta till mentala förmågor som rör läsning, koncentration med mera är förstås inte alltid så enkelt. Viktigt är då att tänka att de elever som är stökiga inte är det för att de vill ställa till problem för läraren eller för andra elever.

Det gäller att ge akt på när det fungerar bättre och sämre, och fundera över varför den ena eller andra situationen är svår.

Det är viktigt att inkludera, att få alla att känna att de hör till, men inkludering betyder inte att alla alltid ska vara med i det stora sammanhanget. Man vill också ge utrymme för den som vill arbeta ensam eller i ett mindre sammanhang.

– Som vuxen kan man söka sig till arbeten där man arbetar på egen hand eller i mindre grupp, därför ska inte skolan alltid tvinga sina elever att vara i de största grupperna när de arbetar här.

Hon konstaterar andelen barn med någon form av diagnos har ökat, något som kanske beror på att samhället på olika sätt har blivit svårare.

Men hon understryker också att det inte krävs någon diagnos för att man skall kunna ta hänsyn till ett barns särskilda behov.

Nu ska inte allt detta tolkas som att rektorn tror att hennes skola är en felfri värld:

– Nej, det betyder inte att allt är per­fekt här, vi har stora utmaningar. Dagens unga är i sig stora utmaningar, de är mycket mera individualister och är utsatta för mycket intryck och flöden.

Efter 13 år som rektor på Gustav Adolfsskolan kan hon fortfarande känna att ingen dag är den andra lik. Hon strävar efter att vara en närvarande rektor, såväl genom att spontant prata med sina elever ute på rasterna, som genom att vara med på lektioner.

Varje dag som hon är på skolan försöker hon vara med i något klassrum, med en ambition att besöka alla klasser någon gång varje vecka, liksom att lära sig alla elevers namn.

Hur påverkar det eleverna att rektorn sitter med i klassen?

– De bryr sig inte alls, säger Ann-Christin, och låter mig förstå att högtidligheten kring rektorsämbetet tillhör en förfluten tid. Samtidigt understryker hon att dagens ungdomar som hon känner dem på skolan är mycket schysta och artiga, när de är ute och intervjuar på arbetsplatser så tror många företagare att skolan bara skickar ut de artigaste och finaste!

Också skolans kurator, Eva Björk, lämnar gärna sin expedition och är ute bland eleverna i olika sammanhang.

Hon menar att det faktiskt är en fördel att skolan fysiskt är ganska liten: det blir inga långa korridorer och man ser från ena ändan av byggnaden till den andra, personalrummet ligger mitt i skolan och så vidare.

Hon ser också utmaningar i sin om­givning, det är ett ständigt förändringsarbete som pågår, och det dyker upp nya bekymmer i tiden. Samtidigt som skolan finns på en inflyttningsort så är ungdoms­arbetslösheten stor och det finns stor till­gång till droger i storstaden Göteborgs närhet.

Även Eva Björk understryker gärna att skolans goda resultat överlag hänger på en skara duktiga pedagoger med ett stort engagemang.