Juridisk handbok i funktionsrätt: 1. Inledning & bakgrund

Rätten att få vara den man är

Jag har varit verksam jurist inom funktionshinderrätt sedan år 2009, och engagerad i frågorna sedan ännu längre. Efter att jag år 2017 själv fick ett barn med omfattande särskilda behov, är jag övertygad om att jag aldrig kommer att göra någonting annat i min karriär (eller där hemma) än att försvara de rättigheter som tillfaller den som råkade bli annorlunda än normen.

Men jag har ett slutmål. Jag önskar att det jag och andra jurister med mig gör, inte skulle behövas. Jag önskar såklart att samhället, politiken, byråkratin och vård- och omsorgssektorn i stort blir bättre, mer humant, mer förlåtande, mer öppet, mer tillgängligt och kanske framförallt mognare i insikten att det faktiskt är ett värde att strida för – att få vara den man är.

Här får jag nog vara realist: arbetet som funktionshinderrättsrörelsen driver kommer kanske aldrig kunna upphöra. I så fall vill jag åtminstone att den som behöver särskilt stöd, eller hjälper någon som behöver särskilt stöd, får hjälp att utjämna kunskapskapitalet. Kunskap är ju som bekant makt. Omvänt kan tyvärr din okunskap bli någon annans makt över dig.

Jag kommer därför att skriva en artikelserie och rättigheter och rättssäkerhet. Vi kommer att gå igenom inte bara vad du har rätt till och hur du har rätt att behandlas när du gör gällande din rätt. Vi kommer också att gå igenom lite om hur dessa rättigheter och rättssäkerhetsgarantier begränsas och vad det innebär för dig.

Men idag vill jag prata om det som varit. Vår historia lägger som bekant grunden för vår framtid, på gott och ont.

En mörk historisk bakgrund

Vi kanske tänker oss att allt började på 1980-talet. Kanske med Handikapputredningen som inte bara ledde fram till LSS utan som också resulterade i en fastställd rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar och sådde det avgörande fröet till Hjälpmedelsutredningen. Förarbetena till LSS är såklart ljuvlig läsning om den miljörelaterade synen på funktionshinder och humanistiska människosynen i stort. Nu skulle (nästan) alla med funktionshinder få självbestämmande och rätt att leva som andra, och deras anhöriga skulle äntligen få sova om nätterna.

Vi kan dock aldrig blunda för att Sveriges historia vad gäller synen på funktionshindrade är mörk. Det var inte för intet som LSS-reformen inklusive alla parallella reformer på funktionshinderområdet kunde få genomslag, trots att ekonomin gick igenom en av sina hårdaste prövningar. Sverige hade mycket att sona för och stod också inför ett inträde i den europeiska gemenskapen där det nog förväntades att Sverige kunde agera förebild.

Sveriges historiska syn på funktionshindrade personens plats i samhället kan illustreras genom bland annat Rasbiologiska institutet som grundades år 1922 som en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Med rashygien menas en slags selektiv avel, där målet är friska och högfungerande personer och detta mål nås bland annat genom tvångssteriliseringar av icke friska och icke högfungerande personer. Tvångssterilisering av personer med intellektuell funktionsnedsättning var lagligt fram till 1976.

Föräldrar till barn med funktionsnedsättning uppmuntrades att lämna sina barn till institutioner långt in på 1960-talet, och för barn med intellektuell funktionsnedsättning fortsatte detta in på 1980-talet.

Vid institutioner för barn och vuxna med funktionsnedsättningar och/eller psykiska sjukdomar utfördes under perioder medicinska experiment ägnade att gynna den friska delen av befolkningen, såsom Vipeholmsexperimentet.

Personer med funktionsnedsättningar nekades länge rösträtt; först 1989 avskaffades den så kallade omyndigförklaringen.

Psykiatrireformen som genomfördes 1995 var ett viktigt steg mot avvecklingen av de psykiatriska institutioner som inhyste många personer med psykisk funktionsnedsättning som idag ingår i LSS.

Personer med hörselnedsättning fick kämpa i 100 år för ett eget språk: först 1981 erkände riksdagen teckenspråket som dövas första språk.

Fortfarande ”hit men inte längre”

Det har onekligen funnits ett motstånd mot tanken att Sverige har plats för och välkomnar personer med funktionsnedsättningar som fullgoda samhällsmedborgare. Men all utveckling som skett, och trots den miljörelaterade synen på funktionshinder (att det är samhällets utformning som avgör om en funktionsnedsättning blir ett funktionshinder), tycker åtminstone inte jag att vi är helt fria från tanken på att ett funktionshinder är ett problem som ligger hos individen.

Samhället hjälper till i den mån det är rimligt, och jag förstår att statsbudgeten avsätter gigantiska summor för insatser, ersättningar och förmåner som kommer funktionshindrade till gagn årligen. Men jag ser också att samhället håller upp en ganska hård mur mot funktionshinderrättsrörelsen gentemot det som tillhör den friska och högfungerande delen av samhället. Hit – men inte längre.

Svårt att få sin plats i samhället

Det gamla Sveriges tankar om funktionshinder som ett problem finns kvar, som en gammal andedräkt som pustar ut mot mig när jag försöka hjälpa klienter att få sin plats i samhället och få möjlighet att leva ett liv som de normativa.

Jag känner av den där andedräkten när jag möter en normativ omgivning som aldrig blir nöjd utan hela tiden vill erbjuda ”utmaningar” och ”utveckling”, som ett test om den funktionshindrade personen kanske kan bli normativ.

Ta personen med autism som äntligen hittat en fungerande arbetsplats som exempel. Det bildas så snabbt en slags rastlöshet hos beslutsfattarna. ”Om han kan detta, kan han kanske också tio hela andra arbetsuppgifter på en helt annan arbetsplats än den han nu vant sig vid.”

Uppåt – framåt. Ända in i väggen.

”Blev du utbränd? Då vill vi erbjuda en rehabiliteringsplan med krav på att du fyller i papper, att du ringer och bokar in möten och att du kommer till oss och är aktiv i att bli så normativ du kan igen.”

Alla duger som de är

En viktig insikt, som kanske alla behöver arbeta med, är att personer med funktionsnedsättning duger som de är. Därutöver har personer med funktionsnedsättning rätt att leva sina liv på motsvarande villkor som personer utan funktionsnedsättning. Detta innebär inte ett krav på att personer med funktionsnedsättning ska sträva mot att bli normativa, utan att samhället har förpliktat sig att arbeta för att överbrygga hindret i funktionshinder. Vi behöver arbeta med de där ganska fula tankarna, att människor duger först när de nått gränsen för sin fulla potential, eller att de duger först när de uttömt alla möjligheter att bli normativa.

När alla når insikten att personer med funktionsnedsättning duger som de är, kan funktionshinderrätten bli mer effektiv, personer med funktionsnedsättning kan bli friskare psykiskt och fysiskt och hindret i funktionshinder kan överbryggas på riktigt.

Nästa avsnitt

Vi stannar här för idag, och känn er nu inte alltför nedstämda!

Nästa gång vi ses kommer jag nämligen att börja prata om de rättigheter som tillfaller personer med funktionsnedsättningar. Del 2 handlar om socialtjänstlagen. Och hur vi kan arbeta med att faktiskt få tillgång till dem.

Vi börjar med att ta upp socialtjänstlagen. Vilka rättigheter ger den? Hur begränsas dessa rättigheter? Hur skiljer sig rättigheterna enligt socialtjänstlagen från rättigheterna enligt LSS?