Här används datorn till mycket mer än bara spel

”Å herre gud, är jag bra eller!!!” Martin jublar när bowlingkäglorna faller en efter en. Tillsammans med Linus, Alex och Freja ingår han i gruppen ”Nätkompetent” som idag träffas för sista gången den här våren.

I datasalen på habiliteringen i Västerås återstår fortfarande 15 minuters speltid på timstocken, och förutom glädjeropen då och då, är luften tät av koncentration. Eva-Karin Alm är specialpedagog och en av eldsjälarna bakom gruppen ”Nätkom­petent”, där barn som är 11-13 år och har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning träffas och bland annat får tips om hur datorn kan användas till mer än bara spel. Men visst spelar de en hel del när de ses – också.

Flera tankar ligger bakom gruppen, som nu är inne på sin andra omgång.
– Vi har tidigare haft svårt att locka barn med dessa typer av diagnoser till habiliteringen, och funderade därför på hur vi skulle kunna bjuda in dem till något lustfyllt och kravlöst. Samtidigt ville vi väva in det som vi och föräldrar tycker är viktigt. På så sätt får familjerna en inblick i vad habiliteringen kan erbjuda i form av hjälpmedel och stöd, samtidigt som barnen får en positiv upplevelse inför kommande habiliteringskontakter, säger Eva-Karin.

Syftet med gruppen är att starta ett samtal kring vad barnen gör på nätet, utan att värdera eller fördöma. Eva-Karin berättar att många föräldrar uttrycker stor oro kring sina barns datoranvändning; de är oroliga för nätmobbing; att deras barn inte har någon att chatta med, eller att barnet sitter för länge vid datorn. Vissa är också rädda för att barnen ska komma i kontakt med vuxna med dåliga avsikter, att de ska luras på pengar eller att det ska komma in virus i datorn.

Tanken med att rikta sig till just denna åldersgrupp, är att försöka ligga steget före och lära barnen att vara försiktiga på nätet.
– Alla 13-åringar har inte chattat eller skypat eller facebookat. Det är lite som när man pratar med högstadieelever om sex, man tror att de kan mer än de gör, men i själva verket vet de inte vad alla ord betyder.

Eva-Karin och hennes kollegor vill också lyfta fram allt som är positivt med datorn.
– Datorn gör inte någon med dyslexi till en bra läsare eller skrivare, och den kan inte ersätta kompisar och sociala relationer, men den är baske mig ett bra verktyg, om den används på rätt sätt.

Där kommer habiliteringen in, menar hon. Oavsett vilket hjälpmedel det gäller, så har det inget egenvärde, om det inte används på ett sätt som passar just den individen.  
– Hur många hjälpmedel ett barn har spelar ingen roll om man inte använder dem rätt, och det är vår uppgift att hjälpa till med det.

Ett mycket bra sätt att använda datorn på, som Eva-Karin själv använt sig av med sina egna barn, är något hon benämner som ”datorprat”. Hon menar att man ibland kan lösa konflikter på ett lättare sätt genom att chatta med varandra. Man kan sitta vid varsin dator eller turas om att skriva på samma.

– Öga mot öga blir det kanske gap och skrik, men om man chattar tar det för lång tid att skriva. Och om man dessutom har en diagnos som gör att man har svårt att förstå småprat, så finns orden kvar på skärmen, och kan läsas om och om igen. De försvinner inte ut i luften. Detta kan man också träna på i programmet Trippelkommunikation, som jag varmt kan rekommendera.

En av gångerna fick gruppen just chatta med varandra. De delade upp sig i två rum och kopplade upp sig på Särnäts skyddade chat. De fick ett ”detektivuppdrag” där de skulle ta reda på saker om varandra; till exempel vilken favoriträtt och favoritfärg alla hade. Efteråt samlades de och pratade om hur man skriver på nätet, att det är precis som ett vanligt samtal, att man använder ett vårdat språk.
Vid ett annat tillfälle testade de Skype. Den gången lekte de ”arga leken” och ”sten, sax eller påse”.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen och Linus Ihrfors, 14, Martin Andersson, 12, Alex Burell, 12 och Freja Wässman, 12, släntrar in i datasalen. De slår sig ned vid bordet i mitten av rummet och Eva-Karin hälsar välkommen och går igenom dagens upplägg.

Lena Carling, sjukgymnast, är med för att prata om vad som händer i kroppen när man sitter för länge. Till exempel kan man få ont i axlarna eller armen. Hon frågar gruppen om de har några tips på vad man kan göra när man suttit en stund.
– Springa runt huset, men det beror på vilket hus man bor i, man kan ju också springa i trapporna, säger Freja.

”Vad är lagom länge att sitta då?”
– 24 timmar, säger Freja blixtsnabbt, och alla bryter ut i ett gapskratt.
– Snarare en halvtimme, säger Lena med ett leende.

Sen säger Alex att man kan gå och hämta ett glas vatten, och så kan man ju resa sig upp varje gång vattnet tar slut. Fast sen kommer han på att man kan ställa datorn på diskbänken, då slipper man ju resa sig.
Fniss i gruppen.

Äntligen har det blivit dags för spel. Freja, Alex, Martin och Linus tar plats vid datorerna och Karin Andreasson, arbetsterapeut, ställer in timstocken på en kvart. Det blir med ens tyst i rummet, så när som på ljuden från datorerna. När timstocken piper reser sig Freja och Martin, men Alex och Linus sitter kvar, helt inne i sina spel.

Karin tar upp timstocken och går fram till dem, och frågar lite skämtsamt om de vet vad pipet innebär.
– Att vi ska spela fem minuter till, skrattar de.

Det har blivit dags för fikastund och genomgång av hemuppgiften de fick förra gången. Martin, Alex, Linus och Freja skulle diskutera med sin familj om bra och dåliga saker med datorn.
Eva-Karin går igenom frågorna en efter en för att höra vad de kommit fram till.

”Vad finns det för dåliga saker med datorn?”
Martin säger att man kanske inte gör läxorna, eller sitter still för mycket, eller så kanske man är uppe för länge på kvällen. De andra nickar.

”Tycker era föräldrar att ni sitter för länge vid datorn?”
Lång tystnad. Alla fyra tittar ner i sina glas, dricker eller tuggar på sitt päron. Eva-Karin formulerar snabbt om frågan:

”Har ni några regler om hur länge ni får sitta?”
Nu tittar de upp. Jo då, i Frejas familj har man bestämt att man får spela högst två timmar om dagen. Alex har ingen tid, han spelar när datorn är ledig. Linus får spela efter middagen, han tror att det också blir ungefär två timmar om dagen.

”Är det svårt att sluta spela?”
Freja ler. Känner igen sig.

”Vad skulle ni göra om datorn inte fanns?”
Martin säger att han skulle vara ute mer och träffa kompisar. Linus säger att han skulle spela Wii eller Playstation i stället.

”Men om det inte fanns några spel eller teveapparater hemma?”
Då skulle Alex uppfinna dem i så fall, säger han.

”Blir det bråk om datorspelandet hemma då?”
Nej, de tycker de inte att det blir. Kanske ibland, säger Martin.

Karin tar fram timstocken och säger att det är ett bra tidshjälpmedel. Hon frågar om någon använder en sådan eller om föräldrarna brukar säga hur lång tid det är kvar att spela.
Jodå, någon använder timstocken, någon annan säger att det är svårt att veta vad mamma och pappa menar med ”Du får spela en liten stund till”.
Karin ställer in timstocken på fem minuter, och röda prickar lyser upp, som släcks vartefter minuterna går.

”Finns det andra sätt att hålla reda på tiden då?”
Martin säger att det finns timers som man sätter i kontakten som stänger av strömmen. Men sen kommer han och de andra fram till att det inte är så bra. Man vill ju bli varnad innan, och det är inte så bra för datorn heller att strömmen slås av helt plötsligt.

Karin tipsar om digitala timstockar som man kan ladda ned och ha på datorn. Så frågar hon om när de tycker att det är lätt att hålla reda på tiden.
– I skolan när det är tråkigt, säger Freja.

”När är det svårt då?”
– När man har roligt och inte har någon klocka, säger Linus.

Pip, pip, pip, pip.
– Oj, nu har det gått fem minuter, säger sjukgymnasten Lena och hoppar upp, nu rör vi på oss!
Alla ställer sig upp och sträcker armarna i luften, boxar i luften, vevar runt. Skrattet bubblar fram.

Fikastunden är slut och nu får de 20 minuter till att spela. Martin och Alex väljer nu Wii Sport, ett alternativ som både kombinerar spel och rörelse.
Båda vill bowla. Det går riktigt bra för dem båda, det är inte första gången. De turas om, och när tiden är ute och timstocken börjar pipa suckar de och lägger motvilligt ifrån sig handkontrollerna.

Det är dags att sammanfatta de träffar som varit. Linus pappa och Alex mamma sluter upp och terapeuterna vill höra vad som har varit bra och dåligt.

Alla pratar i munnen på varandra och säger att det har varit toppen, verkligen jättekul. Linus pappa flikar in att det verkar ha varit bra träffar, och bra att få lära sig annat än bara spel, Linus tycker att det har varit roligt att gå hit, det är något han har längtat efter. Alex tycker att träffarna borde vara längre än en och en halv timme, och att det borde vara fler än fyra tillfällen, och får medhåll från alla, särskilt Freja:
– Ja, snälla!  +