”Här behandlar lärarna mig inte annorlunda”

De första skolåren var tuffa för Marcus Sande, 15. I fyran bytte han därför till en skola med större tolerans för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket har påverkat självförtroendet mycket. Välkomna till Källbrinksskolan i Huddinge utanför Stockholm.

Marcus klämmer och fingrar på bollen i sin hand. Blicken rör sig fram och tillbaka i rummet, registrerar allt som händer. Orden kommer snabbt och sjävklart.

– I min förra skola blev jag inte bemött bra. Lärarna skällde på mig för minsta lilla grej. Jag kände mig udda.

Han fick sin ADHD-diagnos i andra klass, men det var först i fyran, när han bytte till Källbrinksskolan, som han började känna att lärarna förstod vad han behövde för att må bra.

– Jag minns att jag fick en lärare som var jättebra. Hon blev inte lika arg som de andra hade varit. Hon gav mig något att hålla på med under lektionerna. Jag minns att jag fick rita. När jag kom hem efter skolan var jag inte lika besviken på mig själv. Jag behövde inte fundera på vad det var för fel på mig längre. Jag blev lugnare.

Marcus fick sin ADHD-diagnos i andra klass men det var först i fyran, när han bytte till Källbrinksskolan, som han började känna att lärarna förstod vad han behövde för att må bra. Foto: Linnea Bengtsson.

Strax efter att Marcus börjat på Källbrinkskolan påbörjade skolans biträdande rektor Elinor Kennerö Tonner ett organiserat arbete för att NPF-säkra verksamheten. Med start genom medverkan i Attentions projekt ”Min skola” påbörjade skolans personal ett utvecklingsarbete med att bland annat systematiskt fundera över skolans lärmiljöer och även vilka arbetsmetoder som används.

En av eldsjälarna i arbetet var Joanna Lundin, som förutom många år som hemkunskapslärare även har personlig erfarenhet av NPF, både tack vare egen diagnos och som mamma till ett barn med diagnos.

Joanna beskriver hur skolan gjorde en ”synvända” och började utgå från de elever som behöver anpassningar istället för den stora majoriteten, och hur det faktiskt gynnat alla elever. Idag är Joanna NPF-pedagog med ansvar för att driva på skolans fortsatta arbete.

– Min roll är att handleda, coacha och utbilda elever, föräldrar och personal. Redan i fjärde, femte klass vet eleverna vad de behöver. Det de saknat är en vuxen som lyssnar. Det handlar om att se elevernas styrkor och hjälpa dem formulera och presentera vad de behöver.

I Marcus fall har det varit väldigt hjälpsamt att hitta egna strategier för att få skoldagen att fungera.

– Om det blir för jobbigt att vara stilla och koncentrerad blir jag trött och speedad, då går jag ut en kort stund. Eller använder hörselkåpor. Ibland byter jag till en plats i klassrummet där jag kan skärma av intryck.

Om det blir för stökigt i klassrummet händer det att Marcus går ned till ”resursen”, ett rum där det är lugnt och tyst och där det alltid finns en lärare på plats. Man kan också boka tid om man behöver.

Marcus brukar också använda sig av olika hjälpmedel. I varje klassrum finns en så kallad SOS-låda med sittdynor, saker att pilla på, och tidshjälpmedel. Innehållet i lådan kan användas av alla. Marcus gillar stressbollarna. Andra elever lägger pussel, fingervirkar eller målar mandala.

– Jag brukar vilja ha något att pilla med. Jag blir mer fokuserad då.

Han använder också appen XL Skolfoto som på ett strukturerat sätt visar dagens schema med en att-göra-lista och en klocka som räknar ned.

I den gamla skolbyggnaden har man målat dämpade färger. Genom tygsoffor med höga omslutande ryggstöd och avgränsade väggpartier hindrar man ljud från att studsa runt i korridorerna.

Skolan har också märkt upp salar och vägen till dem extra tydligt med stora målade versaler direkt på väggen.

Varje årskurs har ett eget trapphus och varje klassrum har ett par platser med ljudisolerande skärmar.

Varje ämnesområde har en färg, och elverna får mappar i dessa färger för att kunna samla det som har med ett ämne att göra på ett och samma ställe. Grön för SO, orange för matte och röd för svenska.

Den största förändringen har dock varit att få hela personalen att ändra tankesätt och bemötande menar Joanna. Att inte tänka anpassning efter diagnos utan att alla anpassningar är till för alla. Helt enkelt att jobba specialpedagogiskt och ha NPF-glasögonen på hela tiden.

Till exempel börjar alla lektioner med att läraren skriver upp på tavlan hur lektionen ska se ut: Till exempel tio minuters genomgång; 20 minuter diskussion; 20 minuters läsning och så vidare. Om eleverna vill kan läraren även ställa en så kallad timetimer som visar hur långt det är kvar av varje moment.

– Att veta hur långt det är kvar har jag stor nytta av. Då är det lättare att orka ända tills lektionen är slut, säger Marcus.

En annan pusselbit för att Marcus är att skoluppgifterna ska vara tillräckligt intressanta.

– Jag gillar problemlösning, spel, tävlingar och frågesporter, uppgifter där jag förstår syftet. Men när jag inte förstår syftet blir det svårare att vara motiverad.

Joanna nickar. Det är viktigt att lärarna tänker igenom att de alltid har ett syfte med det de gör. Många elever opponerar sig inte, men det gör Marcus. Han blir på så sätt en barometer på kvaliteten i undervisningen.

– Många lärare tackar Marcus när han säger ifrån. Han ifrågasätter och utmanar, säger hon och Marcus plirar med ögonen och säger:

– Jag har fortfarande svårt att förstå vad ämnet religion ska vara bra för.

I övrigt säger Marcus att han trivs bra i skolan och med sina lärare när han nu går sista året.

– Vi är ganska pratiga i min klass och det är fler än jag i klassen som har behov. I den här skolan behandlar lärarna mig inte annorlunda.

Skolan är också aktsamma med att ge läxor. Om läxor ges ska de vara väl förberedda av läraren och ha ett tydligt syfte. Skolan har heller inget keps- eller tuggummiförbud.

– Om jag som lärare inte kan motivera varför en elev ska ta av sig kepsen eller spotta ut tuggummit behöver jag istället lägga in så mycket lärarauktoritet och det blir en onödig konflikt. Dessutom kan det vara skönt för många att ha en keps som avskärmar eller något att tugga på.

Marcus ler och säger att förbud lätt kan leda till att man känner sig utmanad att testa, varpå han frågar ”Får jag ha en fidget spinner?” och Joanna kontrar ”Ja, om du har nytta av den. Om det inte funkar får vi prata om det.”

Om det är något Joanna blir arg över så är det när någon frågar om detta sätt att jobba på inte curlar eleverna för mycket.

– Om en elev behöver glasögon är det ju inte så att vi efter ett tag tar bort dem och säger ”Nu borde du klara dig utan”. Men när en elev brister i sin kognitiva förmåga tycker vi det är curling om vi anpassar för länge.

Som en del i sitt arbete att berätta om skolans anpassningar har Joanna Lundin träffat många pedagoger från andra skolor. De säger ofta att de gärna skulle arbeta på samma sätt, men att det kräver resurser som inte finns. Joanna håller inte med.

– Det är lätt att tänka ”Vi kan inte”, men gräv där du står. Som pedagog är första steget att se sin del och inte bara se eventuella brister i resurser. Mitt råd är därför: Börja redan i morgon med en anpassning, till exempel att skriva upp på tavlan hur du tänker lägga upp lektionen. Det kostar ingenting. Sätt igång bara!

Hon medger dock att det förmodligen är unikt att ha en så engagerad rektor som just den här skolan har, och att det har underlättat och snabbat upp arbetet.

– I en perfekt värld har alla skolor en engagerad rektor och personal med god kompetens kring de här sakerna, men till dess måste vi göra så gott vi kan, tillsammans. Jag ser det som ett teamarbete där alla som arbetar i skolan är bra på olika saker.

Det roligaste Joanna vet är att känna förtroende från eleverna. När arbetet med att bygga relationer leder till att man tillsammans hittar lösningar och får eleverna att tro på sig själva.

– När vi byggt upp relationen och får elevens förtroende är magiskt. När vi ser att de hittar en trygghet och tro på sin egen förmåga och att de slipper känna sig dumma. Det är viktigast av allt.

I korridoren blir Joanna haffad av en ung elev som skyndar fram till henne:

”Joanna, jag kunde inte sitta still på hela SO:n, det var jättejobbigt”.

”Du kanske ska gå ut och ta lite luft före sista lektionen”, tipsar Joanna och eleven tackar för tipset, snurrar ett varv och går mot ytterdörren.

MARCUS SANDE

Bor: Huddinge
Ålder: 15 år
Aktuell med: Går i 9:an på Källbrinkskolan i Huddinge.
Familj: Mamma, pappa och lillebror som går i 8:an i samma skola.
På fritiden: Går på gym flera dagar i veckan. Kör moppe.
Bästa ämnet: Idrott. Svenska är också kul.