Här får Nelli utforska sina känslor

När Nelli och hennes skolkamrater från Ulvsäterskolan besöker Folkteatern i Gävle bjuds de in att påverka och delta i föreställningen. De rycks med in i ett känslostormande drama där de kan utforska sina sinnen och sina känslor – på sina egna villkor.

Det är onsdag morgon, klockan är 08.10 och det är samling på Ulvsäterskolan strax utanför Gävle. Om ungefär två timmar kommer Nelli, 12, och några av hennes skolkamrater att medverka i ett känslostormande drama på Folkteatern Gävleborg. Men först är det samling. Nelli lyssnar uppmärksamt när klassläraren Ann-Sofie ”Fia” Nordin påminner om att de ska gå på teater.

– Det blir s-p-ä-n-n-a-n-d-e! utropar Nelli.

– Ja, men först är det samling. Och vems tur är det att hålla i den?

– Min! ropar Nelli, och har svårt att dölja hur exalterad hon är, både för det och för att hon snart ska åka på teater.

Hon hämtar pärmen för samlingen. Tillsammans med Axel, Calle och de andra klasskamraterna sjunger hon om veckodagarna, färgerna, månaderna och alfabetet. Nelli sjunger högt och klart och tecknar ”NU!” när alla ska börja. Under den sista sången om alfabetet ökar hon takten för varje strof, och Fia måste be henne sakta ned lite så att alla andra hinner med.

Fia uppmuntrar Nelli att, med hjälp av olika bildstöd, berätta vilken dag det är, vilket datum, och vad som ska hända idag. Sen är det dags att äta en frukt, gå på toaletten och klä på sig.

Taxin väntar utanför och tar eleverna på tio minuter in till Folkteatern Gävleborg, där de ska få uppleva och delta i föreställningen Shakespeares hjärtslag. Föreställningen är framtagen av den brittiska regissören Kelly Hunter, som arbetar med att omarbeta Shakespeares material till scenkonst baserad på lek och utforskande för barn och unga med autism och intellektuell funktionsnedsättning.

Skådespelarna kommer

I foajén är stämningen förväntansfull. Efter vad som känns som en evighet, i själva verket några minuter, kommer skådespelarna. De vuxna ges ingen notis, istället vandrar var och en runt och hälsar på barnen, tar i hand, småpratar och frågar om deras namn.

Francoise, den äldsta skådespelaren i gruppen, fångar allas uppmärksamhet och hälsar välkommen. ”Nu ska vi alldeles strax gå in. Vi ska leka tillsammans idag. Vi ska vara pirater, banditer, kungar, allt möjligt…”

Nelli har fattat tag om skådespelaren Ulrika och tittar intensivt på henne.

– Jag ska vara prinsessa!

– Det kommer du få vara, säger Ulrika och ler.

Ljudet av hjärtslag sprider sig när ensemblen upprepar ”Hej hej!”, samtidigt som de lägger handen på bröstet och bjuder eleverna att följa efter in i ett marinblått tygbeklätt rum med gyllene sittkuddar utplacerade i en kvadrat. Skåde­spel­arna sätter sig med varsin elev på varje sida.

Var och en av elevermas namn läggs till hjärtrytmen. ”Hej hej… Axel”, ”Hej hej… Calle”, ”Hej hej… Nelli”. När alla blivit uppräknade föreslår Francoise att de alla ska göra ett glatt ansikte, samtidigt som de säger ”Hej hej”. Nelli avvaktar, funderar och iakttar. Sen ska de vara arga och säga ”Hej hej”, och därefter förvånade. Stämningen tätnar, allt fler provar att skrynkla ihop ansiktet eller forma munnen på olika sätt. Nu provar Nelli också.

Eleverna provar rollerna

Två av skådespelarna kliver in i mitten och spelar upp en kort, dramatisk scen med en komisk tvist. Ljudeffekter från en trumma eller de andra skådespelarna förstärker intensiteten. Scenen upprepas ett par gånger. Efter en stund bjuds eleverna in, en efter en, att prova rollen som den ena eller den andra karaktären, tillsammans med en av skådespelarna. Scenen upprepas, igen och igen, men nu med olika huvudrollsinnehavare.

Nelli sitter som fastnaglad med stora ögon och tittar med stor koncentration på det som utspelas. Hon ser fundersam ut, tittar utforskande på Ulrika och säger ”När ska jag vara prinsessa?”. Ulrika föreslår att hon först ska prova att vara med i den här scenen, och Nelli följer med Ulrika, dras med i stunden och ropar de starka känsloladdade replikerna.

Under en dryg timme spelar skådespelarna och eleverna upp ett tiotal scener med repliker som ”Vi flyr!” ”Vi klarade oss!” ”Åh mitt hjärta!” ”Hjälp mig!” ”Be din sista bön!” ”Släpp mig fri!” ”Låt mig vara!” ”Älskar du mig?”. För varje ny scen växer tilliten till den egna förmågan, till sina kamrater och till de vuxna skådespelarna, och ett starkt känslomässigt band vävs sakta fram i gruppen.

Nelli blir allt mer trygg

Nelli iakttar med full koncentration och upprepar alla repliker för sig själv. Hon blir allt mer trygg och utbrister ”Vill nån se när jag ramlar?” samtidigt som hon reser sig upp bara för att nästa sekund slänga sig ned på den mjuka heltäckningsmattan. Då och då vänder hon sig mot Ulrika. ”Ska jag vara prinsessa sen?”

Ulrika nickar, nu är det dags. Titta på mig först, så gör vi tillsammans sen, ok? Ulrika går upp och spelar upp en scen, och strax är de Nellis tur att vara med. Hon lyser, strålar och lever ut i rörelserna och replikerna. Och hon vill inte sluta.

Föreställningen avslutas som den började. Med hjärtslag. Men först får var och en komma upp, blunda och följa ljudet av sitt namn som sjungs av Ulrika i en vacker melankolisk melodislinga. När de når fram möts de av ett innerligt tack och en varm kram. Därefter tar hjärtslagen vid med ”Hej då!” ”Hej då!”

Mera fakta: Konst oavsett funktionalitet

Shakespeares hjärtslag är en av scenkonstföreställningarna i Arvsfondsprojektet Scen:se, som under tre år skapar konst- och kulturprojekt för barn och unga med autism och/eller grav intellektuell funktionsnedsättning/flerfunktionsnedsättning. Projektet har producerar en utställning, två teaterföreställningar och en metodhandbok, och syftet är att alla ska få möjligheten att uppleva kultur och konst oavsett funktionalitet eller behov. Läs mer på www.scense.se

Kelly Hunter: ”Vi deltar alla i livets stora drama”

Föreställningen Shakespeares hjärtslag är regisserad av den brittiska regissören Kelly Hunter, konstnärlig ledare på den egna teatern Flute Theatre i Storbritannien, som arbetar med scenkonst för och med barn och unga med autism.

Efter en framgångsrik karriär som skådespelare på Royal Shakespeare Company, en av Storbritanniens mest kända teatergrupper, sa Kelly upp sig för att förverkliga sin dröm – att använda Shakespeare för att förändra vanliga människors liv.

Det var för drygt 20 år sedan, och hon hade då under en period arbetat med teater en dag i veckan på en skola. Hon fick arbeta med alla klasser utom en, och en dag tog hon mod till sig och frågade lärarna vilka elever som fanns i klassrummet bredvid. ”De är autistiska, de kan inte leka eller spela teater”, fick hon till svar. Hon ifrågasatte detta och efter att ha tjatat ett tag, fick hon till slut komma in i klassen.

– Jag såg att de visst kunde leka, men på sitt sätt. Alla behöver få leka och uttrycka sig, alla ska få gå på teater på sina villkor, den sociala exkluderingen är så stor.

Hon skapade en metod att utifrån William Shakespeares pjäser skapa inkluderande föreställningar riktade till barn och unga inom autismspektrum, under det egna namnet Flute Theatre.

– Barn och unga med autism kämpar med att göra sig förstådda, deras utmaning är både kommunikativ och sensorisk. Genom att fokusera på det som genomsyrar Shakespeares verk, vår föreställningsförmåga, ger mina lekar en möjlighet att uttrycka sig, utveckla självförtroende, gruppdynamik, tillit, turtagning och berättande.

Kelly ser en positiv förändring i samhället under de två decennium som gått, men hoppas på ännu mer acceptans de kommande två.

– Du kan inte ta bort funktionsnedsättningar, men du kan ta bort rädsla och oro hos människor. Jag hoppas på mindre rädsla, mer kunskap och acceptans. Jag vill göra världen mer öppensinnad så att barn och unga med autism ska få möjlighet att få vara sitt bästa jag. Alla vi människor har trots allt fler likheter än olikheter. Oavsett om vi delar samma språk eller ens har ett verbalt språk, deltar vi alla i livets stora drama.