Henriks mamma kämpar förgäves
Karin Lansky, 82 år, är en av många som har överklagat kommunernas beslut om kontaktpersoner, och en av de många som har förlorat i förvaltningsrätten. Hon ser tydliga tecken på försämring av LSS-tillämpning.
Skadad vid förlossningen
Karin Lanskys son Henrik har intellektuell funktionsnedsättning sedan han drabbades av syrebrist vid förlossningen, han kan till exempel inte läsa eller skriva. Han har också balansproblem, något som förvärrats sedan han för tolv år sedan föll och fick en hjärnskakning.
– Förr kunde han gå i skogen, men nu måste han ha rollator, berättar Karin Lansky. Hennes son är idag 53 år och bor sedan 21 år i en gruppbostad efter att i sju år ha bott i en lägenhet intill föräldrarnas.
Beviljades i början av 2000-talet
I början av 2000-talet beviljade Stockholms kommun honom en kontaktperson, en ung man som under några år kunde ha rollen av en vän som är ett stöd i vardagen och bidra till en meningsfull fritid.
– Det var inga problem för kommunen att kunna hjälpa till med det, den gången, minns Karin.
Hon berättar också att kontaktpersonen en gång såg till att Henrik kunde komma iväg och träna när hon själv hade drabbats av en stroke. Det är detta som Henrik ofta vill ha hjälp att komma iväg till; han tränar på Friskis & svettis varje söndag, och besöker ibland också Beckomberga idrottscenter, där han har en personlig tränare.
Nu ändrades kontaktpersonens förutsättningar efter några år, och han lämnade det uppdraget. Men nu visste Karin att han återigen kunde tänka sig att bli kontaktperson åt Henrik, och hon skickade in en ansökan till kommunen i maj förra året.
– Jag tänkte att det skulle vara lite lättare då när de inte kunde säga att det inte fanns någon lämplig person. Och så ville jag ju vara lite framsynt och inse att jag kanske inte själv klarar att hjälpa honom så länge till, säger Karin. Hon har hunnit bli 82 år, är änka sedan fyra år och går efter sin stroke också med rollator när hon går ut.
Nu var det omöjligt
Men det som var enkelt för tio år sedan visade sig vara omöjligt nu. Nu menade Stockholms kommun att Henrik hade de goda levnadsvillkor som föreskrivs i LSS utan stöd av någon kontaktperson: han har personal och medboende omkring sig på boendet, och han går i daglig verksamhet, han får gå med till kyrkan och han har också fritidsverksamhet.
– Men det är ett par gånger om året som de går i kyrkan, och den andra fritidssysselsättningen är träningen, som jag har följt med honom till, det sades det inget om, säger Karin.
Hon överklagade, och processade ensam och utan hjälp av några jurister, som kommunen hade, för sonens rätt till denna måttliga kommunala insats.
Men förgäves, liksom i nio av tio fall så avslogs överklagandet i förvaltningsdomstolen. Nu har hon också fått beskedet att kammarrätten inte ger prövningstillstånd, och är därför vid vägs ände juridiskt. I och för sig skulle hon kunna vända sig till förvaltningsöverdomstolen, men ser det inte som meningsfullt att försöka få rättelse där.
Även om Karin Lansky har fått se sin fysiska funktion nedsatt efter stroken så är det inget fel på tankeskärpa, talförmåga och engagemang. Som mångårigt engagerad i FUB, och nu också som ordförande i Rinkeby-Kista råd för funktionshinderfrågor, har hon kunnat se hur tillämpningen av LSS har urholkats:
– Jag tycker bedömningarna nu är under all kritik. Det är nästan ett hån, tänk vad kommunernas jurister får betalt jämfört med det lilla som en kontaktperson skulle ha kostat kommunen, säger hon.
Svårare att få kontaktperson
Det har blivit svårare för personer som omfattas av stöd enligt LSS att få en kontaktperson, och det har blivit svårare för den enskilde som överklagar ett nej från sin kommun att få rätt i domstol. Det visar en genomgång av domar och statistik.
Det är Emanuel Mörk, ombudsman, i samarbete med Harald Strand, ordförande, Länsförbundet FUB i Stockholms län som har gjort rapporten. Den grundar sig på statistik från Statistiska Centralbyrån, SCB, 2002–2012 och domar från förvaltningsrätten 2011–2013.
Tendensen i SCB:s offentliga statistik är tydlig: insatsen kontaktperson har minskat i relation till övriga insatser enligt LSS. En jämförelse mellan allmänna löneökningar och kostnaden för kontaktperson visar att insatsen i praktiken har minskat sedan 2009.
Än mer tydlig är utvecklingen när det gäller möjligheten för enskilda att få rätt genom att överklaga till förvaltningsrätten. År 2011 gick 18 procent av 189 domar den enskildes väg, året därpå var det 14 av 272, och av förra årets 210 domar var det bara 10 procent där den enskilde fick rätt.
”Det är bara att överklaga”
På bloggen Reclaim LSS skriver Harald Strand mer om svårigheterna att vinna ett övverklagande. Allt fler föräldrar får höra, när deras ansökan om LSS-insatser avvisas, att ”det är bara att överklaga om du inte är nöjd”.
Så här kommenterar Harald Strand attityden från handläggare, beslutsfattare och politiker:
”Vilket hån! Vilket bedrövligt sätt att behandla utarbetade föräldrar som måste slåss för att deras funktionshindrade barn (även de vuxna) skall få det stöd och service som LSS-lagen utlovar!
Med prognosen att förlora 9 av 10 mål samt kanske få strida i domstol mot övermäktigt motstånd i flera år, så orkar faktiskt de flesta inte ens överklaga. Så till de siffror vi presenterar i måndagens rapport från Förvaltningsrätterna skall läggas ett mycket stort mörkertal.
Hur kan välutbildade LSS-handläggare och socionomer låna sig till detta? Vad säger ni i SSR? Jag saknar den yrkesdebatten.
Hur kan politiker i dagens välmående Sverige svika sina mest utsatta personer, som utan egen förskyllan hamnat i en situation där de just är utelämnade till dessa politikers godtycke? För att de kostar pengar – eller kanske snarare för att de inte ger några röster i valet?”
