HFD-dom visar viktig skillnad mellan statlig och kommunal assistans

En kommun får inte neka ersättning för assistans, enbart för att assistansanordnaren inte har redovisat alla uppgifter. Det har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast.
Olika regler för statlig och kommunal assistans
HFD anser att det i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, inte finns några bestämmelser som begränsar den enskildes rätt till retroaktiv ersättning eller som uppställer ett redovisningskrav, motsvarande det som finns för statlig assistansersättning (Socialförsäkringsbalken 51 kap. 7 § andra meningen).
Kommunen vägrade retroaktiv ersättning
Trollhättans kommun hade avslagit ersättning för assistanskostnader. Kommunen hävdade att retroaktiv ersättning inte kan utgå för assistans som utförts om inte uppgifter enligt 11 a § LSS har lämnats in av assistansanordnaren.
Kommunen betonade att assistansanordnaren är skyldig att dels lämna vissa uppgifter rörande assistenten innan assistansen börjar utföras, dels månadsvis i efterhand redovisa den arbetstid som assistenten har arbetat hos en insatsberättigad.
Domstolar gick emot kommunen
I detta fall har domstolarna dock ställt sig på den enskilde assistansanvändarens sida. Tidigare har både Förvaltningsrätten i Göteborg och Kammarrätten i Göteborg kommit fram till att kommunen inte fick neka ersättning för assistanskostnaderna.
Kommunen överklagade till HFD, men förlorade alltså även där, när mål nummer 2143-21 avgjordes den 24 mars 2023.
Anna Barsk Holmbom kommenterar
Anna Barsk Holmbom, ABH Utbildning och Rådgivning, kommenterar domen så här:
Den här domen belyser hur viktigt det är att tänka på olikheterna mellan socialförsäkringsbalken och LSS. Det är inte samma sak att beviljas statlig assistansersättning enligt Socialförsäkringsbalken och kommunal ersättning enligt LSS. Ibland reagerar kommunen inte om en assistansberättigad eller en assistansanordnare gör ”fel”, men det innebär inte att kommunen inte kommer att agera senare.
En av de viktigaste skillnaderna är att den kommunala ersättningen inte utges med en schablonersättning, utan det som kan beviljas enligt LSS 9 § 2 är ”ekonomiskt stöd till skäliga kostnader”. Genom olika domar som både handlat om ersättning för ”vanliga” timmar, men också om tillfälligt utökat behov i form av sjuklön, framgår att den ersättningsberättigade ska ta fram en budget som visar hur mycket personen behöver i ekonomiskt stöd när hen anlitar en privat anordnare. Det är den enskilde som sedan ansöker om det här stödet. Kommunen kan bevilja eller avslå, om man tycker att summan överstiger vad som är skäligt. Den enskilde kan då överklaga.
Kommunen ska alltså inte utge en schablonersättning. Det här är det mycket få som följer skulle jag vilja säga. Istället skickas en faktura till kommunen, ofta (men inte alltid) på samma schablonbelopp som Försäkringskassan utger för statlig assistansersättning. Ibland kan det vara ett mindre belopp. En obetald faktura går inte att överklaga. Det kan man däremot med en ansökan.
Till nyligen var en annan mycket viktig skillnad att assistansersättning enligt Socialförsäkringsbalken inte kunde utges för sjukvårdande insatser, medan det var fullt möjligt om den enskilde var beviljad assistansersättning enligt LSS.
Försäkringskassan följer reglerna i Socialförsäkringsbalken, för att kunna utge retroaktiv ersättning. Enligt den här HFD:s nya dom gäller inte samma regler för kommunal ersättning.
Om det kommer in en rapport om ett missförhållande måste anordnaren informera berörda nämnder i kommunen, om det handlar om en person som är beviljad ersättning enligt LSS. Det finns inte samma regler om den enskilde är beviljad assistans enligt Socialförsäkringsbalken.
De här skillnaderna kan försvinna vid ett förstatligande av personlig assistans, men det tar lång tid innan det blir verklighet.

Text av Valter Bengtsson
Chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen HejaOlika och papperstidningen Föräldrakraft, sedan starten 2006.