”Hitta dig själv och var stolt över den du är”

Jag känner mig tom. Som ett skal som ser bra ut på utsidan, men innerst inne finns ingenting, bara ett mörker av oro.
Jag vill bara känna mig som alla andra, men hur jag än gör så förblir jag alltid mig själv.

Ensam som natten, mörk som en hemlighet, lever jag som jag är, vilket är positivt men rädslan finns där.

Rädslan att tappa kontroll, att låta ilskan ta över på grund av depression och ångest som ligger inuti mig som en parasit som vill absorbera all glädje, all livslust.

Livet är orättvist, det har jag lärt mig nu och det är bara att acceptera. Jag vet att man inte ska ge upp så lätt, att man ska försöka leva ett så bra och vanligt liv som möjligt, men vissa klarar inte detta och det förstår jag.

Vissa lever i en lögn, ärrade på insidan men normala på utsidan. De lever i lögner för att sanningen om dem själva inte kan accepteras, därför skapar de en sanning.

Var som andra människor vill att du ska vara, då blir du accepterad.

Var ditt sanna jag och du blir utstött.

Varför är det såhär?

Jo, för att dagens samhälle vill att du ska vara som alla andra, en del av samhället.

Men vad gör vi som har svårt med att bli en del av detta underbara samhälle? Vi blir oftast dömda eller kallade lata för att vi ofta aldrig får chansen att bevisa för andra, eller oss själva, att vi faktiskt kan vara en del av samhället, trots våra svårigheter. Det gör att vi trycker ner oss själva. Är det rätt?

Jag är inte självisk, jag vet att alla som är i samma sits som jag eller till och med har det värre, kan känna igen sig i denna text jag sitter och skriver nu.

Alla människor kräver i tysthet acceptans av dem i vår närhet. Men om man inte accepterar sig själv, varför ska då andra acceptera dig?

Tyvärr kan det leda till ännu mer depression om  man inte känner sig accepterad av alla andra i sin närvaro. Det är en ond cirkel.

Gå in djupt in i dig själv, hitta vem du är, acceptera dig och var stolt över den människan du är trots dina motgångar. Strunta i personer som ser ner på dig och var den människa som ser ner på dem istället.

Det jag skriver om nu skyller jag på oss människor och det samhälle vi skapat. Ett samhälle som vill att alla människor ska vara på ett speciellt sätt, vilket sätter stora krav på alla.

Jag menar, hade skolan jag gick på lagt mer tid på mig innan jag fick min diagnos, hade livet sett bättre ut för mig. Jag uppvisade alla tecken som är typiska för barn med koncentrationssvårigheter, men på omdömena skrev lärarna att jag inte var villig att lära mig, att jag var rastlös och okoncentrerad. Men de gjorde ingenting.

Jag eller mina föräldrar visste inte vad ADHD var då.

Vad gör man när man får såna omdömen? Du struntar i det, för lärarna struntar i dig.

Som tur var fanns det några lärare som faktiskt hjälpte mig när jag väl fick min diagnos. Utan dem hade jag varit ännu värre däran. Dem vill jag tacka för att de faktiskt brydde sig, de var fantastiska.

Att ha såna lärare, som stöttar dig till 110 procent, det är som en fantasi, för de var de enda som faktiskt verkade bry sig.

De som inte var villiga att hjälpa mig, de gav upp. Varför? Var jag ett sånt misslyckat fall?

Varför finns inte större krav på lärare att försöka förstå alla ungdomar med olika diagnoser? Det verkar som att de stämplar en person med diagnos, istället för att lära känna personen. De tror de vet hur personen fungerar bara genom att läsa böcker.

Ingen med diagnos ska behöva bli missaktad av andra, bara för de är annorlunda.                                                            

Vi är helt vanliga människor, precis som ni, snälla lär er det.

Text: Jonas Ljungberg
Studerande på Vadstena folkhögskola