Hjälp ditt barn att nå ut

Om man tänker rätt  och arbetar aktivt för att hjälpa barnet ut i fritidsaktiviteter och håller sitt hem öppet kan många sociala möjligheter öppnas.

För de allra flesta barn handlar barndomen om att leka, träffa kompisar och ha kul. Vissa barn har en fantastisk social förmåga och skaffar sig kompisar i stora mängder och andra barn håller sig till en eller ett par nära kamrater.
Kvantiteten är inte det viktiga, utan kvaliteten på kamratrelationerna. Att skaffa en bästis har blivit ett modeord för små barn och för många kan den där ”bästisen” var viktig att hålla kvar.
Ett barn med funktionsnedsättning kan många gånger känna att han eller hon får kämpa extra mycket för att hänga med sina andra kompisar. Detta kan bli ett problem, men många barn har också lärt sig hantera problemen och vänt dem till sin fördel.
I Föräldrakraft tar vi denna gång upp de problem som kan uppstå när man letar efter kamrater. Att problemen är vanligare för barn med särskilda behov är inte en hemlighet. Men om man tänker rätt och arbetar aktivt för att hjälpa barnen ut i fritidsaktiviteter och håller sitt hem öppet kan många sociala problem motverkas.

Alltför få och problematiska kamratrelationer, det är något som många barn med funktionsnedsättning kämpar emot. När man umgås med kamrater med liknande funktionsnedsättning hamnar man i en jämlik relation, men i relationen med barn utan funktionsnedsättning kommer man nästan undantagslöst i en underordnad position.
– På barnhabiliteringen i Örebro hade vi under en lång tid funderat över hur barn med funktionsnedsättning egentligen mådde. Jag fick i uppdrag att göra en kartläggning över hur barn med lindrig utvecklingsstörning mådde psykiskt. Två saker var återkommande hos barnen. En större andel av dem hade ett nedstämt stämningsläge och alla hade få och problematiska kamratkontakter, säger Irene Nord­ström, psykolog som sedan den första undersökningen fortsatt forskningen kring barn med funktionsnedsättning och deras kamratrelationer.

Hon har undersökt relationerna för barn med lindrig utvecklingstörning och barn med rörelsehinder och menar att det finns andra undersökningar som visar på liknande resultat med barn med andra funktionsnedsättningar.
– Ofta fungerar kamratrelationerna väldigt bra när barnen är små och man kan leka med varandra oavsett om man har ett hinder eller inte. Men i takt med att barnen blir äldre kommer barn med funktionsnedsättning efter. De andra barnen orkar inte vänta på de som är lite långsamma, berättar Irene Nord­ström.

Tillsammans med Ulf Janson på Stock­holms universitet har hon sedan 1998 arbetat med forskningen kring kamratrelationerna. Hon har bland annat följt en lokalintegrerad särskoleklass i Örebro.
– Klassen följde jag en hel höst, vinter och vår och fick verkligen tillfälle att lära känna barnen. I klassrummet kunde jag se hur det sociala mönstret fungerade mellan eleverna i särskoleklassen. Ute på skolgården kunde jag undersöka hur samspelet mellan alla elever gick till, säger Irene Nordström.
Hon betonar att barnen tycks hitta jämlika kamratrelationer med kompisar med liknande funktionsnedsättning och att dessa relationer är positiva och utvecklande. Men när barn med funktionsnedsättning träffar barn utan funktionsnedsättning tenderar de att hamna i ett socialt underläge.
– Ofta bestämmer barnen utan funktionsnedsättning vad man ska leka och barn med funktionsnedsättning får uppgiften att till exempel vara bebisen i ”mamma, pappa, barn”-leken, berättar Irene Nordström.
Hon är positiv till att barn som vill får möjlighet att gå i specialklasser och i särskola, där de kan skaffa kamrater som leker med dem på jämlika villkor.
– Men barnen lever ofta med en stor ambivalens. Om man går i en specialklass är man väldigt glad över att få vara med kamrater som är på samma nivå som en själv. Många av barnen har tidigare gått i den ordinarie skolan och märkt att de inte alltid hinner med. Då blir de väldigt glada av att inte längre behöva hävda sig. Men samtidigt märker man snart att man inte är ”vanlig”, eftersom man går i en specialklass. Det är viktigt att få känna sig ”vanlig”, som alla andra och många ställer sig frågan ”var hör jag hemma?”, säger Irene Nordström.

Intervjuer visar att det är i skolan barnen har kamrater. Barn och ungdomar måste själva få välja om de vill gå i specialklasser eller i den ordinarie skolan. Men det är viktigt att mötesplatserna för barn och ungdomar blir fler och bättre.
– Och det är viktigt att minska främlingskapet mellan barn och unga med och utan funktionsnedsättning. Man kan inte tvinga barnen att interagera med varandra, men man kan se till att fritidsgårdar är öppna för alla och inte begränsar vissa barn. Idag är det istället föräldrar som skjutsar och arbetar för att barn med funktionsnedsättning ska få en bra fritid. Det är ett stort bekymmer, säger Irene Nordström.
Men det är inte bara i skolan som de sociala relationerna med barn utan funktionshinder blir problematiska. Det är inte ovanligt att man på hemmaplan skaffar sig kompisar som är några år yngre än sig själv. Särskilt om man har en utvecklingsstörning.
– Man får en naturlig kontakt med de barn som är på samma utvecklingsnivå som en själv. Ofta är de barnen yngre. Men trots att de är yngre brukar kompisarna få övertaget i den relationen också, säger Irene Nordström.

Men kanske ska man inte se de problematiska kamratrelationerna som ett stort problem utan istället stödja barnen och uppmuntra dem att utveckla sina kontakter med alla barn, yngre som äldre, funktionshindrade och icke funktionshindrade.
– Som förälder kan man stödja sitt barn genom att dela barnets ledsnad över en besvärlig kamratsituation. Men man kan också stödja dem genom att slussa in dem i fritidsaktiviter och arrangemang för barn med funktionshinder eller inom det ordinarie utbudet, säger Irene Nordström.

Men det krävs extra ork från föräldrar och att man aktivt måste arbeta för att barnen får ett aktivt och socialt liv. Hon berättar om en föräldragrupp i Örebro som dragit igång fotbollsmatcher för sina barn en gång i veckan.
– Det är enormt populärt men från föräldrarnas sida krävs extra tid och ork, säger Irene Nordström.