”Hjälp elever i särskolan att förstå sin egen diagnos – det stärker dem”

Elever i särskolan bör få bättre information om sin egen diagnosutredning. Det menar Cecilia Olsson, fil dr i specialpedagogik. På Särskolans rikskonferens i maj visar hon hur man förverkligar detta.
– Det görs självklart en genomgång med föräldrar och barn, men det räcker inte alltid för att ungdomar senare ska veta och förstå sin diagnos, säger Cecilia Olsson.
Cecilia Olsson har själv jobbat med att hjälpa många elever att förstå sin diagnos, i sitt arbete som pedagogiska handledare på Häggviks gymnasium norr om Stockholm.
Genom att medverka på Särskolans rikskonferens, där hon håller en föreläsning kallad ”Att förstå sin egen utredning”, hoppas hon att många fler skolor ska ta detta på större allvar.
Behovet av en bra genomgång är allra viktigast för elever med lindrig utvecklingsstörning som får en sen diagnos och en sen placering i särskolan, till exempel inför gymnasiet.
Det är också viktigt för elever som under sin gymnasiesärskoletid får en tilläggsdiagnos, exempelvis inom autism. Många är inte bekväma med sin nya diagnos och även om de fått en delgivning efter utredningen så har de ofta inte förstått, menar Cecilia Olsson.
Cecilia menar att den som fattar beslutet om placering i särskolan också måste se till att elev och eventuellt även föräldrar får en bra genomgång.
– Det borde vara rutin att bjuda in till möten för att gå igenom vad beslutet baseras på. Eleven måste få en förståelse för vad det handlar om.
– Alla elever som har en lindrig utvecklingsstörning känner att andra ”vet” något om dem som de själva inte vet. De vet att det är något, men har inte fått ord på det. En vanlig delgivning räcker inte, även om den i sig är jättepedagogisk. Det är mycket som behöver tar upp och det är svåra frågor.
Cecilia upplever att hon är ensam om att jobba på det här sättet.
Så, varför började hon själv itu med detta?
– Det var känslan av att eleven behöver veta. Jag började för många år sedan. Jag har även utvecklat läromedlet Ninjakoll, som också handlar om att elever ska veta själva. Omgivningen ska inte få ”tiga ihjäl” något, så att eleven känner att detta är något så fult att man inte får prata om det. Utvecklingsstörning ska vara som vilken funktionsnedsättning som helst.
Vilken konkret betydelse har det för eleven?
– När vi har dessa genomgångar får eleverna själva beskriva hur de tycker att det fungerar med stöd och strategier i vardagen. Jag upplever att många elever känner att man lyfter problemen från dem – och lägger dem på omgivningen istället. De blir stärkta och vågar själva säga att ”glöm inte att jag ska ha det och det stödet…”. Det är verklig empowerment.
Och vd betyder det på lite längre sikt?
– Det är svårt att säga, det finns inta vetenskapliga studier på det men jag hoppas att de blir mer trygga med sig själva och kan anpassa sig bättre till omgivningen – och se till att omgivningen anpassar sig. En bättre självkänsla!
Finns det några problem med dessa genomgångar?
– Ja, problemet är att det tar tid och det saknar man i många skolor. Genomgångarna innebär också att man tar av lektionstiden. Det kan bli ett dilemma, att man måste utebli från lektioner. De som har gjort planerna har misslyckats med att ge utrymme för de här delarna som är så viktiga för elever i särskolan, sådant som stärker självkänslan och välmåendet.
Hur bör man planera genomgången för att den ska bli så bra som möjligt?
– Det är viktigt att plocka upp de ord som används i diagnosutredningarna, även om de är svåra, och ”översätt” dem till begriplig svenska. Efter det går man igenom vad det betyder i vardagen. Ta upp konkreta situationer där det finns svårigheter. Slutligen ska man gå igenom möjligheterna till bra stöd – vad man kan göra för att kompensera och anpassa så att svårigheterna inte blir så stora.
– Man behöver skriva upp allt i ett formulär tillsammans med elev och klasslärare. Det handlar om att man behöver satsa 30-60 minuter per vecka under ett antal veckor, sedan har man ett dokument som är begripligt för eleven och som man kan gå tillbaka till.
Vilka är dina förhoppningar inför presentationen på Särskolans rikskonferens?
– Jag vet ju ingen annan som jobbar på det här sättet, men jag gör det för jag har insett att om någon ska vara den första att veta och förstå en diagnosutredning så är det den person som det handlar om. Det är absurt att elever med utvecklingsstörning idag är ofta är de som själva vet minst om sin funktionsnedsättning.
– På rikskonferensen hoppas jag träffa många som tänder på tanken och själva försöker omsätta detta i praktiken, säger Cecilia Olsson.