Hon kämpar för tjejidrotten
Unga tjejer befrias från skolidrotten utan att de har intyg från läkare.
– Många tjejer i den här åldern kan tycka att det är skönt att slippa idrotten, men då vet de inte sitt eget bästa, säger världsmästaren i bordtennis Josefin Abrahamsson, som leder projektet Aktiva tjejer.
Nu uppmanar Josefin Abrahamsson föräldrar att kräva sina barns rätt till idrott, och hon önskar att idrottslärare skaffar sig mer kunskap om hur skolidrott kan bedrivas så att den passar alla.
När Föräldrakraft når Josefin Abrahamsson är hon i Stockholm på en tjejledarutbildning anordnad av United Sisters, som är en del av Fryshuset.
Kunskaperna från utbildningen hoppas hon kunna förmedla till andra tjejer, bland annat genom projektet Aktiva tjejer som hon driver genom sin anställning på FIFH Malmö.
Varje vecka samlas en grupp om mellan 15 och 20 tjejer i åldrarna 13–24 år för att testa olika idrotter/motionsformer, men även för att samtala om självständighet, vikten av fysisk aktivitet och mycket annat.
– Ibland träffas vi över en fika och pratar om livet stora och små frågor.
Träffarna har visat sig meningsfulla och en första avknoppning är på gång. Inom kort ska två av tjejerna från den första gruppen starta egna grupper.
– Det här är ett sätt att skola tjejer in i livet, och vi gör det genom idrott. I de här åldrarna är det viktigt att lära känna sin kropp, inte minst för för att stärka självkänslan.
Många har blivit befriade från skolidrotten, men egentligen får man inte bli befriad om man inte har ett intyg från en läkare, säger hon.
På grund av bristande kunskaper och fantasi händer det att idrottslärare ber sina elever med funktionshinder att, som Josefin Abrahamsson säger, ”ta en promenad i parken” eller att ”gå ner på gymmet”.
– Men går man, ensam, till gymmet så missar man hela poängen med sammanhållning och man får inte del av teamkänslan. Många tjejer i den här åldern tycker att det är skönt att bli befriad från gymnastiken, men de förstår i det läget inte alltid sitt eget bästa, säger hon.
Om tjejerna vill så tar FIFH Malmö kontakt med skolor och personal. Vid enstaka tillfällen har Josefin Abrahamsson varit ute och talat med rektorer och idrottslärare.
– All idrott går att anpassa, men man måste ha lite kunnande och framför allt fantasi, säger hon.
Vad bör idrottslärare som inte vet hur de ska hantera sina funktionshindrade elever göra? Vart kan de vända sig?
– De kan vända sig till oss, vi kan ge råd och tips och de kan även komma hit och till exempel testa rullstolsbasket.
Vad bör föräldrar göra om de befarar att deras barn inte får den skolidrott som de har rätt till?
– Först och främst måste de se till att ta kontakt med och tala med rektorn och idrottsläraren. De kan också ta kontakt med lokala handikappidrottsföreningar. Det är viktigt att man som förälder orkar ligga på och ta itu med det här, säger Josefin Abrahamsson.
Det finns flera aspekter av handikappidrott som det vore önskvärt om idrottslärare hade mer kännedom om, enligt Josefin Abrahamsson. Själv har hon en cp-skada som gör att hennes högra sida inte har lika god koordinationsförmåga och styrka som den vänstra.
– I mitt fall syns inte handikappet så mycket. På grund av att jag inte kunde springa i skogen fick jag sämre betyg än de andra, men så ska det inte vara. Man ska kunna visa sin färdighet inom idrott på andra sätt, utifrån sina egna förutsättningar. Man ska inte få sämre betyg för att det är en fysisk omöjlighet att utföra en viss övning.
Det är enligt Josefin Abrahamsson mycket betydelsefullt att föräldrar ”förstår vikten av fysisk aktivitet” och skolidrott.
– Många bävar inför tanken att deras barn med funktionshinder ska behöva träna varje dag. Men att träna behöver inte vara tråkigt, och det gäller att inte enbart träna det som man är dålig på utan också det man är bra på. /mn
