Hon vill få syn på det outsagda

Det outsagda handlar om att identifiera vilka ämnen som förblir outsagda inom familjen. Foto: Anna Pella.

Ur Tema Psykisk hälsa i Föräldrakraft nr 3, 2015.

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

Både barn och föräldrar skyddar varandra från jobbiga sanningar, och redan vid tre, fyra års ålder kan man känna när ens föräldrar undviker ett samtalsämne. Det outtalade skapar mycket onödig oro, menar Ann-Marie Stenhammar, som leder projektet ”Det outsagda mellan barn och föräldrar ”.

Både barn och föräldrar skyddar varandra från jobbiga sanningar, och redan vid tre, fyra års ålder kan man känna när ens föräldrar undviker ett samtalsämne. Det outtalade skapar mycket onödig oro, menar Ann-Marie Stenhammar, som leder projektet ”Det outsagda mellan barn och föräldrar ”.

Det var när Ann-Marie Sten­ham­mars egna döttrar blev intervjuade till en dokumentärfilm om hur man kan tänka som storasystrar till en lillebror med flera funktionsnedsättningar, som hon förstod att det fanns många saker som var outsagda inom familjen.

Systrarna hade var och en för sig bestämt om hur de skulle ta hand om sin bror den dagen hon och hennes man inte längre orkade.

Under de två decennier som passerat sen dess har hon många gånger fått bekräftat att det finns mycket outsagt mellan barn och föräldrar, ofta för att man vill skydda den andre från att bli ledsen eller besviken.

– I familjer där ett barn har en funktionsnedsättning kan det vara än vanligare just för att familjemedlemmarna är mer beroende av varandra och under längre tid.

Ann-Maries erfarenheter och resul­tatet från tidigare projekt om barns delaktighet födde idén till projektet, som sedan Handikapp­förbunden sökte och fick medel till från Arvsfonden under förra hösten. Hon betonar att det outsagda inte i första hand handlar om funktionsnedsättningen.

– Vi söker allmängiltiga ämnen som är svåra att prata om där det kanske finns ingredienser och ”pålagringar” på grund av funktionsnedsättningen.

– Till exempel samtal om framtiden som är oviss. Eller att barnet inte berättar att hon eller han blivit retad i skolan, av rädsla för att mamma eller pappa kommer att börja ”härja och ringa fröken” och göra det ännu värre.

Ett ämne som Ann-Marie och kollegorna i projektet tror kommer att komma fram är ”att veta om sin funktionsnedsättning”.

– I familjer där barnet har en fysisk funktionsnedsättning är det lättare att prata mer än när det handlar om kognitiva, ofta osynliga, funktionsnedsättningar.

Ett barn hon intervjuat har sagt ”Man förstår tidigt att man är annorlunda. Det är lättare att förstå om man vet varför. Jag trodde först att det var mitt fel.”

Andra barn har haft egna teorier om varför mamma och pappa inte pratar om funktionsnedsättningen med dem; de tror att föräldrarna inte vill göra dem ledsna och att om de själva för saken på tal så kommer föräldrarna ändå inte säga som det är.

– Föräldrar undviker att ”väcka den björn som sover”.  Det kan vara svårt att veta hur man ska prata och därför vill man vänta tills barnet själv frågar.

– Men när barnet märker att föräldern undviker att prata avstår hon eller han att fråga och funderar istället fram en egen förklaring som kanske är… ”det är mitt fel och därför vill inte mamma och pappa prata.”

– Men om man inte har ett begripligt sammanhang och kunskap om sin situation kan man inte vara delaktig och påverka den.

Problemet bottnar i att man vill skydda sitt barn från sådant som kan göra det ledset. Och likaså gör barnet, redan som mycket liten.

– Känslorna sätter käppar i hjulet, men familjens vardag är färgad av funktionsnedsättningen, vare sig man vill eller inte. Och någonstans bottnar det såklart i samhällets attityder om att ett liv med en funktionsnedsättning inte är lika bra som ett liv utan.

 

Foto

 

Projektet ”Det outsagda mellan barn och föräldrar” handlar om att identifiera vilka frågor eller ämnen som förblir outsagda inom familjen.

– Kanske blir man extra mycket tyst om man är mer beroende av varandra än andra familjer. Man tassar mer. Som förälder kan beskyddandet gå så långt att det leder till vita lögner och krångliga strategier kring varför barnet inte kan göra det eller det.

Det kan också vara så att föräldrarna kommit olika långt i sin egen bearbetning, att den ena vill ha ett öppet klimat med den andra vill ”lägga locket på”.

Men det kan också kännas svårare och svårare ju längre man väntar med att prata. Och barnets och syskons fantasier blir många gånger värre än verkligheten.

– När man pratar om svåra saker måste man svara rakt och ärligt på barnets frågor. Det är också viktigt att man som vuxen visar att man tar ansvar. Då försvinner spökena.

Under det närmaste året ska Ann-Marie och hennes kollegor träffa 50 barn med funktionsnedsättning i åldrarna 4–12 år, syskon och föräldrar, för att fråga dem vad det är det vi inte pratar med varandra om, varför vi inte gör det och hur vi kan göra för att börja prata om det som inte sägs.

I sommar besöker projektet flera sommarläger. Just nu söker projektet barn med olika funktionsnedsättningar i åldern 7–12 år, som vill vara med i en barnpanel och ge projektet stöd och hjälp.

Därefter ska texter, filmer och ljudupptagningar med barn och föräldrar produceras och publiceras på en webbsida, för att sprida kunskap och erfarenhet till andra barn och föräldrar.

– Genom att visa vad det är vi inte pratar om och ge exempel på hur man kan göra, hoppas vi kunna inspirera föräldrar och barn att börja prata. Om jag ser att någon annan vågar prata om sådana här saker, vågar jag kanske också börja prata om dem. Då mår jag bättre och kan slippa mycket oro.

   

 


ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan