Hon vill se robotar i särskolan
När professor Danica Kragic drömmer om framtiden, ser hon hur ett intelligent hjälpmedel i form av en robot assisterar hennes son och avlastar familj och personal, både hemma och i skolan.
Ända sedan hon blev mamma för sju år sedan har Danica Kragic funderat över hur hon ska kunna använda sin erfarenhet som robotforskare för att hjälpa sin son Jonathan att få en bättre tillvaro.
– Jonathan föddes med en hjärnskada som innebär att han har motoriska och kognitiva problem, synnedsättning, epilepsi och autism. Han har svårt att fokusera och byter leksak hela tiden. Han förstår inte att saker går sönder när han kastar dem i golvet. Han kan inte heller lämnas ensam, han förstår inte vad som är farligt.
Danica minns hur omgivningen i början mest fokuserade på hur hon och hennes man mådde, när de båda istället ville att fokus skulle ligga på att hitta bra lösningar för Jonathan. Hon önskar en större flexibilitet hos de professionella för varje familjs behov, speciellt inom habiliteringen.
Som forskare är hon van att ifrågasätta saker, och hon säger att hon tror att hon uppfattas som en ganska jobbig mamma som ifrågasätter gamla uppfattningar och ”kommer dragande” med ny teknik.
– Jag frågar alltid ”Vad är målet, vad kan vi förvänta oss, hur utvärderar vi detta?”.
Hon upplever att det ibland blir en kamp mellan professionella och föräldrar om vem som vet bäst. När allt egentligen handlar om barnets bästa.
Men både på den fristående mottagning för barn med autism de sökt sig till, och den särskola Jonathan går på idag, upplever hon att det finns en annan öppenhet för dialog med föräldrar. Här vågar man också tala klarspråk.
– Som mamma vill jag höra sanningen även om den är hård. Jag tror många föräldrar känner likadant som jag. Visst är det bra med uppmuntran, att man hoppas att saker kan bli bättre och så, men jag vill alltid veta vad det värsta scenariot är.
Jonathans epilepsi gör att varken mor- eller farföräldrar känner sig riktigt bekväma med att ta hand om honom, och det tar lång tid att få ny personal att känna sig trygg.Familjen har avlastning 20 timmar i veckan och snart ska Jonathan också börja på korttids ett dygn i veckan.
Danica säger att det kommer att bli svårt att slappna av när han är där, om hon kunde skulle hon skicka med en robot som hjälper personalen att övervaka hans epilepsi.
– Tänk dig en enkel robot som kan registrera och signalera om Jonathan får en kramp, det skulle kunna göra personalen mer avspänd. Och jag skulle känna mig mer avslappnad.
Det är så hon tänker sig att robotar skulle kunna vara till hjälp för barn med funktionsnedsättning. Att förhindra att det händer något farligt genom att signalera och varna. Men hon ser också att de skulle kunna hjälpa till rent fysiskt, till exempel genom att flytta på saker som är i vägen för barnet.
– Roboten skulle kunna städa eller ta bort leksaker som Jonathan inte ser och kan snubbla på.
Hon vill också att roboten ska kunna aktivera ett barn som inte kan aktivera sig själv, och därmed avlasta eller frigöra tid för föräldrar att till exempel tvätta eller laga mat.
– Tänk: Vad skulle vi göra utan iPaden? Många småbarnsföräldrar är så tacksamma för att den finns, säger hon och skrattar.
Danicas framtidsbild är att allt fler människor kommer att behöva hjälpmedel under sin livstid, dels eftersom vi lever längre, dels eftersom fler av oss överlever med svåra funktionsnedsättningar.
– Alla kommer inte kunna ha mänsklig assistans dygnet runt. Maskinerna kan finnas där när människan inte räcker till, och deras roll ska vara att skapa trygghet och öka delaktighet för människor.
– Inte bara människor behöver hjälpa människor. En robot kommer aldrig att kunna göra samma sak som en människa. Den kommer bara att kunna komplettera eller avlasta oss människor på olika sätt. Men den kan också vara bra på saker som vi människor inte är bra på, fastslår Danica.
Till exempel så blir maskiner inte trötta och gör mänskliga misstag eller somnar under arbete. De värderar inte, är inte nyckfulla eller har förutfattade meningar om saker.
– De är pålitliga. Du vet precis vad du får. Varken mer eller mindre. Dessutom kan de jobba dygnet runt. Och även om innehållet byts ut eller uppdateras, kan skalet se likadant ut som innan.
Danica ser också situationer där man skulle kunna välja om man vill ha hjälp av en människa eller robot.
Till exempel i situationer där den personliga integriteten utsätts för påfrestningar.
– Att som familj vara i en beroendesituation kan vara mycket svårt. Det privata försvinner i hemmet. Vi blir också mycket sårbara när avlösaren ringer och sjukanmäler sig på kort varsel. Eller slutar. Varje person tar mycket energi att lära upp och människor kommer och går i Jonathans liv. Hur ska han veta vilka som stannar och vilka som försvinner? Jag vill slippa utsätta honom och göra honom besviken för mycket. Om Jonathan skulle kunna få hjälp av ett autonomt hjälpmedel, en robot, några timmar på dygnet, skulle han istället kunna använda sin energi till att bygga upp viktiga och varaktiga relationer.
Forskning på robotar som hjälp i träning och undervisning är ett annat intresse och i maj ska Danica föreläsa om detta på särskolans nationella konferens.
– En robot i särskolan skulle kunna påminna barnet om saker. Till exempel om nästa punkt på dagens schema. Eller vara expert på att läsa av barnets signaler, och hjälpa personalen att tolka ljud eller gester.
Robotar används även i forskning om social träning för barn med autism, och Danicas dröm är att utveckla en robot som både kan vara till fysisk och kognitiv hjälp.
– Förutsättningen för det är att den kan samla och sätta samman den kunskap om barnet som idag finns utspridd hos bland annat psykologen, logopeden, sjukgymnasten, pedagogen, läkaren och föräldrarna.
Hon har därför sökt pengar för att starta ett forskningsprojekt för att försöka hitta ett par typsituationer eller scenarier där en robot kan vara barnet till hjälp, till exempel vid en mat-, toalett- eller leksituation.
Men hon vill inte att robotar ska se ut som människor, ”då får vi mänskliga förväntningar på dem”.
Att vi kommer att acceptera hjälprobotar den dag de finns på marknaden är hon övertygad om.
– Vi människor anpassar oss om vi märker att den nya tekniken hjälper oss att lösa våra problem.
Problemet är att finansiera forskning kring detta, mycket pengar inom internationell forskning går i första hand till krigsrobotar. Tänk om Sverige istället skulle satsa pengar på robotikforskning för barn med särskilda behov.
Danica är övertygad om att vi idag inte kan föreställa oss vad robotar skulle kunna hjälpa oss med. Men när vi börjat använda dem kommer vi snabbt se nya behov och användningsområden, precis som vi gör med smarta telefoner idag.
Många kommer också att ha åsikter om faran med robotar längs vägen. Det har hon redan erfarit. Både experter inom olika områden och vanliga människor som är rädda för att deras jobb ska försvinna.
– Istället för att vara rädda för ny teknik, tycker jag att vi ska vara nyfikna och försöka ta till oss och lära oss. Tänk om det leder till att vi faktiskt får mer tid för varandra i slutändan.
Danicas fem…
… användningsområden för robotar
1. Övervaka och detektera
2. Varna och larma
3. Förhindra
4. Påminna
5. Tolka
… förutsättningar för robotar som hjälpmedel
1. Att vi inte har mänskliga förväntningar
2. Att robotarna är autonoma (intelligenta)
3. Att robotarna är trygga och säkra
4. Att robotarna underlättar för oss
5. Att vi inte är rädda – bara nyfikna och vetgiriga
… fördelar med robotar
1. En robot gör ej mänskliga misstag
2. En robot är konsekvent
3. En robot är inte värderande
4. En robot kan jobba 24/7
5. En robot har samma skal (även om det inre uppdateras)
ICT 4 Life – centrum för teknikstödd välfärd
Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm har som mål att starta ett centrum där man vill samla ledande kompetens inom informations- och kommunikationsteknik (ICT) för att utveckla teknikstödda möjligheter för ett självständigt, tillgängligt och socialt liv vid åldrande, sjukdom och funktionsnedsättning. Läs mer:
kth.se/stod-kth/detta-kan-du-bidra-t/livskvalitet-och-hal
