Hopp på schemat

Sedan ett halvår tillbaka har Tyra och hennes skolkamrater på Oxhagsskolan i Kalmar fått större möjlighet att upptäcka sig själva, varandra och omvärlden. Med nyfikenhet och lust tänjer de sina egna gränser när det gäller rörelse och fysisk aktivitet. Anledningen? En vanlig gåstol med ovanliga möjligheter.

Tyra sätter sig på sadeln och sjunker ned med fötterna stadigt mot golvet. Benen böjs. Blicken är fäst i golvet och ett spjuveraktigt leende kommer smygande på läpparna. Sen bär det av.

Tyra trycker ifrån med benen och flyger upp från golvet. Upp och ner. Upp och ner. Leendet byts till ett stort gap­skratt och glädjen sprider sig runt om i klassrummet.

Det var under fruktstunden några minuter tidigare, när Tyra Samby, 9, och några av hennes klasskamrater i klass F-5 B satt runt bordet och åt äpple tillsammans, som hon plötsligt utbrast:

– Jag vill hoppa!

Hon reste sig, till synes något ostadigt, och tog sedan några vingliga men bestämda steg fram till den klarröda pinnen med sadel och ett halvcirkelformat hjul­underrede i samma nyans.

Hennes lärare Kajsa Sahlström såg lugnt på när Tyra försökte klättra upp på sadeln, och hjälpte henne sedan att vända sig om åt rätt håll och spänna fast banden runt midjan och höften.

Och som hon hoppar.

Oxhagsskolans rektor Susanne Lind tycker att man inom särskolan är lite för försiktig med att utmana invanda tankar.

Snart är det 6-åriga klasskamraten Ester Näslunds tur. Ester börjar lite försiktigare, och hon vill gärna ha den stora spegeln framför sig. Ingenting är i vägen mellan henne och spegeln och hon betraktar sig själv uppifrån och ned länge. Men när Kajsa och de andra i personalen börjar sjunga på en välkänd Mora träsk-melodi sträcker hon upp sin arm, först den ena och sen den andra.

Så börjar hon böja på benen, upp och ned, med fötterna kvar i golvet. Armarna och benen rör sig nu till musiken. Hon dansar. Och skrattar. Ju mer hon rör sig, ju mer härmar och förstärker Kajsa och de andra pedagogerna hennes rörelser.

Och när Kajsa stampar i golvet börjar Ester hoppa av ren förtjusning.
 

Esters tur att använda Movego. Hon betraktar sin spegelbild medan pedagogerna anpassar inställningarna för henne.

Elias Björneling, 8 år, i klassrummet bredvid, använder oftast den nya gåstolen på det mer klassiska sättet, genom att gå på upptäcktsfärd runt om i skolans lokaler.

Han är lite trött, men ett litet leende smyger fram på läpparna när han får hjälp att sätta sig på sadeln och spänna fast selen.

Den stora skillnaden mot en vanlig gåstol är att Elias når fram till saker som han inte gör annars. Som nu till exempel, när han tar sig fram till sin klasskamrat för att känna på hennes matslang. Han får varsam hjälp därifrån och till den del av klassrummet där en trycka-hända-saga visas på en stor skärm.

Medan klasskamraterna sitter i sina rullstolar, är Elias den enda som når fram till skärmen och därmed får till uppgift att trycka fram nästa bild.
 

Med den nya gåstolen når Elias ända fram till skärmen på väggen och kan trycka fram nästa bild.

Specialpedagogen Kajsa Sahlström tycker att den nya gåstolen tillför flera nya möjligheter för många av eleverna på skolan.

– Det är alltid svårt att hitta bra saker för våra elever, men den här gången blev det bättre än vi vågade hoppas. Jag kan få in den här gåstolen i alla områden i kursplanen.

Hon har bara tre synpunkter på den nya gåstolen. Det ena är att underredet är så brett, så att det kan vara svårt att komma igenom vissa dörröppningar. Det andra är att elevernas fötter ibland kommer emot underredet framtill, så där har hon satt fast skyddande plast tills vidare.

Det tredje är att byta ut ratten för fjädringen mot en vev. Förbättringsförslagen är framförda till uppfinnaren som just nu klurar på lösningar.

Hon och hennes kollegor försöker påminna varandra om att alltid se möjligheterna hos eleverna.  

– Det handlar om att våga tänja på gränserna, både sina egna och elevernas. Man måste våga vara lite apa själv och släppa taget. Men också känna att det är okej att barnen får slå sig lite ibland. Låta nyfikenheten ta plats.

Det värsta hon vet är tankesättet ”Det är ingen idé”.

Om det så handlar om att man har kort om tid för en aktivitet, eller om en elev har haft ett stort krampanfall, så finns ingen anledning att luta sig tillbaka och avstå från att göra något.

Risken för en del barn är att det nästan alltid kommer något i vägen då.

– Man hinner mycket på 20 minuter. Och även om man är trött efter en kramp kan man alltid följa med ut på en promenad, kanske vila i rullstolen och känna vinden och höra fågelsången.
 

Amanda, 9 år, i parallellklassen, tycker också mycket om att hoppa.

Skolans rektor Susanne Lind tycker att man inom särskolan är lite för försiktig med att utmana invanda tankar.

– Det är svårt att hitta likvärdiga möjligheter till aktivitet som för andra barn, men vi försöker alltid hitta nya upplevelser för våra elever. Vi vill ge dem nya dimensioner och nya perspektiv och så hög livskvalitet som möjligt. Den nya gåstolen är både rolig och stimulerande men också bra för elevernas fysiska hälsa.

En framgångsfaktor inom särskolan är att ha goda relationer och vara öppen för olika typer av samarbeten, tror Susanne.

– Det berikar alla. Den här gåstolen hade inte funnits här utan föräldraföreningen. Det är deras förtjänst.