LSS feltolkas allt oftare. Vad kan vi göra åt det? | HejaOlika

LSS feltolkas allt oftare. Vad kan vi göra åt det?

Högsta förvaltningsdomstolen har nu beslutat att sondmatning ska räknas som grundläggande behov för assistans. Foto: Linnea Bengtsson.

Högsta förvaltningsdomstolen. Foto: Linnea Bengtsson.

Harald Strand om bakgrunden till dagens feltolkningar – och hur man som privatperson trots allt kan få rätt i domstol

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan

Nedmonteringen av LSS beror till stor del beror på feltolkningar av lagen, omedvetna eller medvetna. Ofta beror detta på okunskap, men i många fall handlar det om att beslutsfattare vill snåla på kostnader. Här förklarar vi bakgrunden till feltolkningarna – och hur vi kan rätta till problemen.

LSS är en fantastisk lag, som vi i stället för att ifrågasätta, borde vara stolta över. Den utgår från tanken om alla personers lika människovärde oavsett var man är född och hur man är skapt.

Lagen tillkom just för att vissa personer med svåra funktionsnedsättningar inte fick del av det välstånd vi andra har uppnått. Det blev en tilläggslag utöver de andra lagar vi alla har för att, som det så bra sammanfattades, ”vissa behöver mer för att få lika”. Det är en lag som ska kompensera för orättvisor.

  1. LSS feltolkas allt oftare. Vad kan vi göra åt det? 

    LSS fungerar inte längre som en garant för att även personer med svåra funktionsnedsättningar ska få ett liv som andra med goda levnadsvillkor som lagen utlovar och föreskriver. Hur har det blivit så och hur ska vi komma till rätta med den trenden och återställa lagen till hur den var tänkt att fungera? 

    Ett sätt är att kräva bättre kunskap av de som är satta att uttolka lagen ett annat är att tillföra rättshjälp som en insats i LSS. Men även om detta sker måste vi komma åt den brist på humanism och de fördomar som tyvärr ofta blir styrande bland beslutfattare. Inte heller kommer vi åt den jakt på LSS som har skett i media genom att sprida felaktiga uppgifter som galopperande kostnader och fusk.

    Naturligtvis kan man inte använda ”fusk” som argument för att begränsa tillgången till LSS-insatser. Det är kollektiv bestraffning. (Tänk tanken att man, i samma anda, skulle förbjuda alla privatpersoner att köra bil.)

    Man kan inte heller använda kommunens ekonomi som grund för att neka personer LSS-insatser. Dels för att det inte är lagligt, dels för att LSS-kostnaderna sprids lika över alla kommuner över landet baserat på antal invånare. Smart tänkt från början, men något som de flesta ansvariga politiker verkar ha glömt bort.

    I LSS-skolan 2019 hoppade jag över 2017 års lektion om hur ska lagen tolkas. Mitt motiv vara att den inte handlade om LSS-lagen utan snarare om det ansvar uttolkarna av lagen har, det vill säga kommunerna, Försäkringskassan och förvaltningsrätterna.

    Men jag inser av alla samtal och mail som jag får, att nedmonteringen av LSS till stor del beror på feltolkningar av lagen, omedvetna eller medvetna. 

    Mycket beror på okunskap, men mycket beror på att beslutsfattare vill snåla på kostnader. Den första orsaken är onödig om beslutsfattare får den utbildning som krävs, den andra orsaken är olaglig samt onödig genom utjämningssystemet för LSS.

    Den tredje orsaken, att vi kanske inte längre i samhället tycker att även personer som tillhör LSS ska ha rätt till ett vanligt liv, är svårare att komma åt. Att ändra attityder tar lång tid och kräver stora insatser från våra makthavare i nygammal retorik. Det finns inget dålig samvete längre, på det sätt som Karl Grunewald länge var. Ett av hans inlägg på reclaimLSS.org hade rubriken ”Vi är låsta av juridiken” och slutade: ”Omsorgerna har kört in i en juridisk återvändsgränd och glädjen, tilliten och solidariteten i relationerna riskerar att gå förlorade.”

    För att FN-konventionerna och LSS ska gälla i praktiken krävs ett solidariskt samhälle. Det saknar jag idag!

  2. När är tidigare domar vägledande?

    Kommuner och Försäkringskassan åberopar ofta domar för att ge tyngd åt ett avslag på en ansökan om LSS-insats eller assistansersättning. Detta trots att förhållanden inte är jämförbara och att LSS är en superindividuell lag, där individuella behov ska styra. 

    När är domar vägledande egentligen? En fråga som verkligen behöver ett svar idag. Det är inte konstigt att en myndighet driver ärenden upp i högre instans för att sedan kunna vila på dessa domar i andra ärenden. Det är inte konstigt att en myndighet vill få oklara frågor tolkade av domstolar. Det tolkningsutrymme som finns i lagar behöver fyllas av avgöranden från högsta instans (HFD) för att rättssäkerheten ska öka. Detta gäller generellt. Men gäller det för en individuell lag som LSS, där omständigheterna sällan är lika för olika personer?

    Ett problem är, att när domar tillämpas bredare ute hos myndigheterna än de bör. Ansvariga hänvisar rutinmässigt till ”rättspraxis”, vilket blir ett särskilt problem i LSS. Ett annat problem är att myndigheter och domstolar på senare år börjar göra snävare tolkningar, för att spara tid och pengar, utan tanke på lagens målsättning. Det är viktigt att förstå hur långt en doms tillämpningsområde bör sträcka sig och förstå det individuella perspektivet i LSS.

  3. Vad innebär det att en dom är prejudicerande?

    Domar används ofta slentrianmässigt som ”prejudikat” för att ge tyngd åt ett avslag i LSS-ärenden. Domar har en auktoritativ ställning per definition utan att de egentligen behöver ha stor allmän tillämplighet. Man tror ofta att domar är bindande, men det är de oftast inte. Inte ens domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Däremot är domarna från HFD prejudicerande. Det innebär att de kan ge ledning för hur rättstillämpning kan ske i senare mål där samma eller liknande omständigheter kommer upp. I Sverige är vår traditionella uppfattning att prejudikatbundenheten är relativ; att domarna från högsta instans har betydelse som prejudikat endast genom tyngden av de skäl som anförs till motiveringen för domslutet.  

    Att det förhåller sig så förbises ofta, i praktiken ser det nämligen annorlunda ut. Benägenheten att följa prejudikat är hög i Sverige.  Skälen är att det kan vara arbetsbesparande, att HFD representerar en hög kompetens i rättstillämpningsfrågor och att det kan saknas intresse att frångå ett prejudikat eftersom det finns risk för att avgörandet kan komma att ändras vid en överprövning. På så vis styr HFD rättstillämpningen i kraft av sin auktoritet och inte endast genom tyngden av sina domskäl.  Risken att olika fall behandlas lika blir då ganska stor. Å andra sidan kan förutsägbarheten bli högre.

  4. Är kammarrättens domar vägledande?

    Kammarrätternas domar publiceras inte systematiskt. För att få tillgång till dem behöver man antingen kontakta respektive kammarrätt eller betala för den tjänsten via en rättsdatabas. Kammarrätternas domar har inte samma tyngd som HFD:s. De kan spreta åt olika håll, men det finns tendenser att följa kammarrätternas domar när frågan inte har varit föremål för prövning hos HFD. 

    Ett exempel rör insatsen kontaktperson. Den insatsen har inte prövats av HFD, varför kammarrätternas domar kan få rollen som vägledande för andra mål och då inte nödvändigtvis endast om omständigheterna liknar varandra, precis som tidigare har redogjorts för. Det är naturligtvis inte rätt.

    Det behöver finnas mer eftertanke och analys innan en dom åberopas och får vara vägledande för andra mål inom LSS. Vi bör fundera över att den enskilde är i stort underläge mot kommunens stora resurser och kanske inte förstår att åberopa rätt omständigheter i sitt inlägg. Av det skälet har domstolen en undersökningsplikt för att komplettera den enskildes inlägg, något som de dock ofta ”glömmer bort”.

  5. Hur fungerar de olika domstolarna?

    Förvaltningsrätten är första (lägsta) instans för de allmänna domstolar som handlägger mål som rör tvister mellan enskilda personer och myndigheter, som Försäkringskassan och kommuner. Det finns 12 förvaltningsrätter i landet, i Falun, Göteborg, Härnösand, Jönköping, Karlstad, Linköping, Luleå, Malmö, Stockholm, Umeå, Uppsala och Växjö.

    Förvaltningsrättens sammansättning kan variera något beroende på vilken typ av mål som ska behandlas. I de flesta fall är det en juristdomare och tre nämndemän som tillsammans avgör målet. Är det en tvist där det är lagligheten i ett kommunalt beslut som ska prövas består förvaltningsrätten av en juristdomare och två särskilda ledamöter. 

    Typiska mål är skattemål, socialförsäkringsmål och allmänna mål om socialtjänstlagen. En blygsam grupp handlar om LSS.

    Nästa instans i kedjan, om du överklagar en dom i förvaltningsrätten, är kammarrätten. Dock behöver man först ansöka om prövningstillstånd. Det finns fyra kammarrätter; i Göteborg, Jönköping, Stockholm och Sundsvall. Kammarrättens sammansättning varierar något beroende på vilken typ av mål som ska behandlas. Frågor om prövningstillstånd avgörs av två ledamöter (jurister). När själva målet ska avgöras räcker det i de flesta fall med tre ledamöter (jurister) för att kammarrätten ska kunna fatta beslut. I vissa mål, till exempel mål om socialförsäkring och vård av barn, ingår även två nämndemän (icke jurister) i rätten. 

    Typiska mål i Kammarrätten är skattemål och socialförsäkringsmål, det handlar alltså mest om pengar. Kammarrätten prövar också som första domstolsinstans överklaganden av beslut som gäller frågan om någon har rätt att ta del av en allmän handling, så kallade sekretessmål.

    Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) är högsta instans i kedjan. Väldigt få mål får dock prövningstillstång. Huvudregeln är att prövningstillstånd bara lämnas om avgörandet kan få betydelse som prejudikat, det vill säga ge ledning för hur andra liknande fall ska bedömas. Den omständigheten att kammarrätten kan befinnas ha dömt fel, räcker som regel inte för att HFD ska ta upp målet och pröva det!

    HFD finns i Stockholm. I HFD tjänstgör för närvarande 16 domare. Domarna har titeln justitieråd. Justitieråden utnämns av regeringen och är anställda med fullmakt, vilket innebär att de endast kan skiljas från sin anställning i de fall som anges i regeringsformen.

    I HFD förekommer många olika slags, totalt ca 500 måltyper. Vanligast förekommande är mål om skatt, socialförsäkring och ekonomiskt bistånd till enskilda. HFD får in ungefär 8 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd.

    När ett prövningstillstånd har meddelats prövar HFD målet i sak. I sitt avgörande lämnar domstolen besked om rättsläget. HFD kan i en dom göra generella uttalanden om hur till exempel en bestämmelse ska tillämpas. I många fall är emellertid HFD:s avgöranden så knutna till omständigheterna i det enskilda fallet att förvaltningsdomstolar och myndigheter måste göra egna bedömningar i mål där omständigheterna inte är helt jämförbara.

    HFD prövar även ansökningar om resning. Det krävs inte prövningstillstånd för att HFD ska pröva sådana ansökningar. För att en resningsansökan ska beviljas krävs i allmänhet att det har kommit fram nya, viktiga omständigheter efter det att målet avgjordes. Resning kan även beviljas om det har förekommit ett allvarligt fel vid handläggningen av målet.

  6. Hur tolkas lagar generellt?

    ”Ett prejudikat är ett avgörande i ett konkret fall, som sedan blir ett auktoritativt mönster för framtida avgöranden”
    ”Med ett prejudikat menar man ett avgörande som betraktas som vägledande eller bindande för framtiden”

    Av dessa båda definitioner framgår att ett prejudikat för det första är ett avgörande i ett konkret fall. Detta avgörande innehåller förutom utslaget i just det målet, även viss vägledning för den framtida rättstillämpningen – beslutet i den principiella rättsfrågan i det konkreta fallet, kan alltså komma att bli vägledande för domar i liknande fall.

    Eftersom prejudikat i LSS bara kan uppstå efter en dom i HFD är de mycket sällsynta i LSS. De blir extra sällsynta av skälet att LSS är en individuell lag där det är den enskildes individuella behov som ska var styrande. Att då hitta likartade omständigheter som är kravet för att ett prejudikat ska gälla blir svårt.

    Redan här är det viktigt att poängtera att det inte finns någon ovillkorlig skyldighet för underrätterna att följa de principer som de högsta instanserna fastslagit. Prejudikatbundenheten anses vara relativ, inte absolut.

    Prejudikatens roll är alltså icke bindande, men de bör ändå beaktas som sakliga skäl och som auktoritetsskäl i den juridiska argumentationen. Som regel följs prejudikaten i svensk rättspraxis och har vidare stor betydelse för rättsvetenskapen. De tillfällen då en underrätt väljer att gå emot ett prejudikat är när underrätten önskar ge överinstansen möjligheten att ompröva tidigare praxis, som då praxis strider mot lag, mot förarbete eller mot något annat prejudikat från högsta instansen. Möjligheten används alldeles för sällan.

    Ett prejudikat är inte juridiskt bindande på samma sätt som den av riksdagen stiftade lagen, utan prejudikat har i Sverige i regel setts som exempel eller rättspraxis; men det råder inte någon full konsensus. Normalt ses ett prejudicerande rättsfall som något som visar hur lagen ska användas i praktiken. 

    Rättspraxis är ett samlingsbegrepp för de rättsliga avgöranden i framförallt domstolar, som anses vara en rättskälla och således utgöra vägledning för avgöranden av kommande fall. Ett rättsfall vars avgörande blir rättspraxis kallas prejudikat. När det gäller LSS är det Högsta förvaltningsdomstolen som anses prejudicerande, men även domar från kammarrätter kan ha ett visst vägledande värde.

    I svensk rätt är en domstol inte formellt bunden av tidigare domstolsbeslut.

  7. Hur rangordnas lagar, praxis och andra rättskällor?

    En vanlig indelning i Sverige är att rättskällorna rangordnas i följande ordning:
    * Författningar (lagar och förordningar)
    * Förarbeten (till exempel propositioner)
    * Rättspraxis (prejudikat)
    * Doktrin (juridisk litteratur)
    * Övrigt (bland annat sedvänja)

    Författningar, det vill säga grundlagar, lagar och förordningar, är den främsta rättskällan och de är bindande för domstolarna.

    Förarbeten är de utredningar och politiska uttalanden som har ingått i arbetet med att stifta en ny lag. I Sverige ingår bland förarbetena utredningar, remisser, propositioner, utskottsbetänkanden, och yttranden från Lagrådet som har ingått i förberedelserna för stiftandet av en lag. De ses som en vägledning för lagtolkningen, och även om de inte är bindande på samma sätt som författningar bör domstolar följa dem. Förarbeten ligger på ungefär samma nivå som rättspraxis och det finns inom rättsvetenskapen olika åsikter om förarbeten eller rättspraxis är viktigast. Förarbetena har en stark ställning som rättskälla i Sverige, starkare än i de flesta andra länder.

    Lagtexter är ofta ganska kortfattade och allmänt hållna. I förarbetena hittar man ofta uppgifter om syftet med en viss bestämmelse och mer detaljerade anvisningar om hur begreppen i lagtexten ska förstås. Där kan också finnas anvisningar om hur enskilda situationer bör bedömas med hjälp av lagen. I propositioner och utredningar finns det inte sällan en beskrivning av det gällande rättsläget och hur det har utvecklats över tiden, vilket också kan vara en hjälp vid tolkningen.

    Domar som i Sverige har avgjorts av Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen eller vissa specialdomstolar skapar prejudikat som kan användas för att tolka liknande ärenden i framtiden. Prejudikaten bildar tillsammans rättspraxis.

    När det gäller frågor som inte har avgjorts i högsta instans, för LSS HFD, kan även avgöranden på näst högsta nivån ge någon ledning (för LSS kammarrätt). Även om prejudikaten formellt sett inte är bindande i Sverige följs de ändå i stort sett alltid av domstolarna. Förarbeten ligger på ungefär samma nivå som rättspraxis och det finns inom rättsvetenskapen olika åsikter om förarbeten eller rättspraxis är viktigast.

    I de domar som bildar rättspraxis är särskilt domstolens motiveringar viktiga. De innehåller bland annat förklaringar till beslutet, förklaringar som kan vara till ledning för andra domstolar.

    En prejudicerande dom kan dock inte användas som en allmängiltig rättsregel (ett vanligt missförstånd), dels eftersom det kan finnas särskilda omständigheter i det enskilda fallet, dels eftersom domen i regel är begränsad till att avgöra det som parterna har yrkat.

    Doktrin är ett annat namn för juridisk litteratur och artiklar som publiceras i rättsvetenskapliga tidskrifter. Där hittar man ofta information om rättsfall, utredningar och förarbeten. Den innehåller förklaringar till och sammanfattningar av den gällande rätten. Ibland finns också diskussioner om hypotetiska fall med frågor som inte prövats, eller förslag till nya rättsregler. Doktrinen är inte bindande, men kan spara tid och ge visst stöd i tolkningsarbetet. Domar som inte är prejudicerande eller vägledande, tillhör denna grupp dvs. alla domar i förvaltningsrätterna samt merparten i kammarrätterna.

    Sedvänja, sed, eller bruk är det sätt som något vanligen brukar utföras utan att det är bestämt i nedskrivna regler. När en sådan sedvänja används allmänt och uppfattas som bindande inom ett visst område kan den få status som rättsregel.

    Avtal kan användas för tolkning i tvister som rör det aktuella avtalet. Vissa avtal som normalt används i vissa situationer, så kallade standardavtal har en så stark ställning att de anses som sedvänja och kan användas som en allmän hjälp för tolkning av tvister i det område som standardavtalet gäller. Även om avtal kan användas för tolkning är det knappast en rättskälla i den mening som oftast ligger i ordet.

  8. Vad är speciellt med LSS?

    LSS har sitt ursprung i 1985 års omsorgslag och innehåller är till stor del är lika. Assistansersättning och personlig assistans är nytt. Omfattande förarbeten finns i 1989 års Handikapputredning, med dess sex delrapporter och ett slutbetänkande på totalt drygt 2000 sidor.

    LSS är en individuell lag. Den styrs helt av varje persons individuella behov och önskningar. Det gör att prejudikat är väldigt sällsynta, då varje individs olika behov utgör grunden. Kommuner och jurister hänvisar ofta till prejudikat, men hur många av dessa hänvisningar är korrekta enligt lagen?

  9. Hur ska LSS tolkas?

    Lagtexten är grunden, men när man läser den bör man ha läst propositionen för att förstå de grundläggande principerna samt målet med LSS!

    För er som verkligen vill tolka LSS som lagen är tänkt är dessa principer en god hjälp!

    Svårigheterna i tolkningen är just ovanan vid att lagen inte är kollektiv utan individuell, och där begås de flesta misstagen av kommunerna och tyvärr även av förvaltningsrätterna.

    Just rättsosäkerheten i förvaltningsrätten är besvärande! Inte bara vi i FUB har påpekat detta utan även andra, som ISF (Inspektionen för socialförsäkringar).

  10. Varför är LSS en rättighetslag?

    Tanken är att det skeva styrkeförhållandet mellan enskilda och kommuner ska balanseras av förvaltningsrätten, som dessutom är skyldig att själva utreda omständigheterna för att säkerställa den enskildes rätt!

    Tyvärr sker det mycket sällan. Förvaltningsrätten dömer istället nästan alltid utifrån det material som parterna lagt fram. Det gör det svårt för den enskilde att vinna mot övermakten kommunen som har alla resurser, både juridiska och ekonomiska!

    Det visar sig i att kommunerna vinner mer än 9 av 10 mål i förvaltningsrätternan, en statistisk orimlighet som borde få några ansvariga att vakna.

    Ofta hänvisas till tidigare mål i förvaltningsrätterna och kammarrätterna, vilket som jag skriver ovan inte är korrekt, då de inte har något vägledande rättsvärde. Trots det pågår detta utan att någon ansvarig reagerar. Dessutom väljer ofta kommunen ut just de domar från dessa domstolar som stöder deras sak, trots att det finns andra som stöder motpartens! Att det finns domar i Förvaltningsrätten som dömt olika i vad vi kan uppfatta som samma ärende kan och ska bero på att det är individernas individuella behov som prövas i LSS, och alla har vi olika behov.

    Den enskilde behöver professionellt stöd, något som tyvärr föll bort från Handikapputredningens förslag till LSS-propositionen. Innebörden har blivit att Förvaltningsrätten inte fungerar som garant för rättssäkerheten för LSS-gruppen!

  11. Varför är det så mycket problem med en så bra lag?

    Lagen är fantastisk – det är tolkningen som är problemet!  De grundläggande principerna om jämlikhet, självbestämmande, kontinuitet och delaktighet är viktiga i den tolkningen. Ni kan läsa om dessa i LSS-skolan.

    I vår tolkning måste vi också förstå vad som är lagens intentioner och mål! I korthet är målet med LSS – att leva som andra trots sina funktionshinder. Eller lite mer detaljerat uttryckt i propositionen:

    LSS är avsedd att tillförsäkra personer med omfattande funktionshinder en god service och ett gott stöd, oavsett var de bor och oavsett vilka de lokala ambitionerna är. Det övergripande målet är att den enskilde skall kunna leva som andra, trots sitt funktionshinder. Jämlika livsvillkor innebär att jämförelser måste göras med villkor som gäller för jämnåriga som inte har funktionshinder.
    Den enskilde skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors liv som möjligt och i gemenskap med andra.

    Ofta används goda levnadsvillkor som ett mål, men det är mer ett mått på den kvalitetsnivå som LSS-insatser är avsedda att ge, jämfört med de insatser som ges i socialtjänstlagen, som ska ge skälig levnadsnivå. Goda levnadsvillkor ska ses som ett övergripande begrepp som anger kvalitet och nivå på de särskilda insatserna. Eller som det uttrycks i propositionen:

    ”Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.”

  12. Varför är det det fel att avslå för att någon ”redan har goda levnadsvillkor”?

    Genom insatserna i LSS ska den enskilde således tillförsäkras goda levnadsvillkor. Förarbeten till LSS slår fast att begreppet goda levnadsvillkor är ett kvalitetskrav på de insatser som beviljas enligt lagen. Begreppet är alltså inte ett mått på den levnadsnivå ovanför vilken inga insatser ska beviljas. Det är behovet av insatsen som ska bedömas, inte vilka levnadsvillkor sökanden har i andra insatser.

    Trots det beslutar såväl kommuner som domstolar idag utifrån den enskildes ”redan har goda levnadsvillkor”. Den enskilde nekas rätt till en insats för att han eller hon ”uppnår goda levnadsvillkor ändå”. Formuleringar typ ”Frågan i målet är om NN måste beviljas insatsen för att tillförsäkras goda levnadsvillkor” är vanligt förekommande i förvaltningsrätterna. Det är uppenbart en helt felaktig tillämpning av begreppet goda levnadsvillkor om man läser lag och förarbeten. Goda levnadsvillkor var endast tänkt att utgöra ett kvalitetskrav på insatserna.

    Den enskilde har rätt till en insats om han eller hon har behov av insatsen, om behovet inte faktiskt är tillgodosett på annat sätt. När insatsen sedan verkställs så ska den vara av så god kvalitet att den tillförsäkrar den enskilde goda levnadsvillkor. Nuvarande felaktiga rättstillämpning medför stora rättsförluster för den enskilde. Den tidigare LSS-kommittén uppmärksammade detta och föreslog att lagtexten snarast bör förtydligas för att komma till rätta med den felaktiga tillämpningen. Det var år 2008!

  13. Vad innebär kontinuitet?

    Ett av det mest missbrukade tolkningar som görs av kommunerna är av principen kontinuitet i LSS. I 7 § i lagen står bland annat:

    Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

    I propositionen utvecklas detta som att den enskilde måste kunna lita på att insatser ges så länge behov föreligger vilket innebär att kontinuiteten skall garanteras. Kontinuitet innebär att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns och inte plötsligt upphör eller förändras, för att göra tillvaron överblickbar.

    I en snävare bemärkelse handlar det om att stödet inte skall upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett beslut. I ett längre perspektiv handlar det om att våga planera för en framtid och kunna lita på att samhället tar ett långsiktigt ansvar.

    Att nya myndighetschefer gör omprövningar och ger korta beslut har således inget stöd i lagen! Ändå ser vi det om och om igen i olika kommuner. Det som framförs är ”vi vill bara pröva lagen och våra beslut i domstol”. Det är en cynisk syn då de ansvariga i kommunerna är väl medvetna om att de med sina stora resurser vinner runt 90 procent av alla mål i Förvaltningsrätterna.

  14. Resursbrist, kan det vara ett skäl för avslag?

    När vi är inne på vad som inte ska styra hur insatserna beslutas så fastslog regeringsrätten tidigt i flera domar att resursbrist inte är skäl till avslag av en insats och att kommunens egna ekonomiska förhållanden inte heller är ett godtagbart skäl till avslag.

    Att använda besparing eller budgetavvikelse som skäl till avslag av insatser är alltså att inte följa lagen!

    Vad som också är viktigt att konstatera är att LSS skall inte innebära någon inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt andra lagar. LSS är en pluslag för de få som ingår i personkretsen.

  15. Har juridik ersatt etik och sunt förnuft?

    Karl Grunewald beskrev i ett av sina få inlägg på reclaimLSS (”Vi är låsta av juridiken”) tydligt hur lagens mening förvandlats till onödiga rättsprocesser. Han skrev bland annat;

    Förr var det den enskildes behov, så som det verifierades av olika experter på habilitering, som avgjorde vilken insats den enskilde skulle få och vilken omvårdnad som ingick i den. Insatsernas utformning och kvalitet avgjordes av personalens utbildning och insikter. Men i takt med att juridiken har blivit styrande har behovet av kunskaper nedvärderats. Idag är det domstolarnas tolkning av LSS som avgör. Domstolarna är i sina beslut helt beroende av vad som står i lag, förordning, föreskrifter och proposition. Men trots en alltmer omfattande reglering kan man aldrig förutspå alla varianter på behov som enskilda kan ha. Domstolarna tvingas därför i stor utsträckning till egna bedömningar, som alltför ofta präglas av bristande kunskaper och erfarenheter. Någon gång också av fördomar.

    När jag hör politiker och andra ansvariga för LSS idag undrar jag om de redan glömt varför lagen tillkom. Det är visserligen nu drygt 25 år sedan, men det måste ändå vara deras ansvar att känna till detta!

    De kan ju, liksom jag har gjort, lära sig genom att läsa LSS-propositionen. Vissa ursäktar sig med att lagtexten är otydlig, men denna text från propositionen är knappast otydlig:

    Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.

    Familjer och människor med funktionshinder skall inte behöva känna sig utlämnade åt beslut från myndigheter och handläggare.

    De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärvsarbete, skall ha samma möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet. Strävan skall vara att människor med funktionshinder – precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet.

    Målet för verksamheten enligt den nya Lagen bör vara att människor med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors som möjligt och i gemenskap med andra människor. Insatserna skall vara så utformade att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv och att delta aktivt i samhällslivet.

    Det övergripande syftet med de särskilda insatserna enligt den nya lagen bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människor.

    Målet ska uppnås genom att den enskilde garanteras särskilt stöd och särskild service så att svårigheter i den dagliga livsföringen kan undanröjas, samt genom att de kvalitetskrav på verksamheten som anges i lagen tillgodoses.


    Precis som Karl Grunewald skrev har fokus blivit att den kunskap ansvariga i kommuner ska besitta ersätts med prövningar i domstol – av förvaltningsrätter som ju inte heller har visat sig kunna LSS från grunden.

    Vart har de ansvarigas etik och moral tagit vägen? Saknar de alla sunt förnuft? Dessa tre egenskaper är oftast det som krävs för att tolka lagar rätt.

  16. Hur kan privatpersoner få rätt i domstol?

    Etik och moral handlar om vad som är gott och ont, rätt och fel. Men det är viktigt att skilja på vad som är rätt och fel enligt juridiska lagar och ur en etisk synvinkel. Att något är rätt enligt lagen innebär inte automatiskt att det är rätt enligt etiken. Det är vad vi ser i alla de LSS-domar vi studerat i FUB Stockholms län under åren 2011–2017.

    Vad vi konstaterade var att en privatperson har en alltför liten möjlighet att få rätt i domstol. I de urval av insatser vi valde om möjligheten för den enskilde att vinna, så minskade den (under de år vi undersökte) till cirka 10 procent. Naturligtvis en orimligt låg siffra, särskilt då många inte ens orkar driva sina mål i domstol. Vi såg också att i de få mål som enskilda vann i första instans så överklagade oftast kommunen till kammarrätten där ytterligare förluster uppstod för den enskilde. Knappast etiskt av kommunerna! Vi såg också det som Karl Grunewald påpekade, att domarnas attityder och värderingar fick genomslag i domar. Vi såg vidare att sammanblandningar skedde med socialtjänstlagen i LSS-mål. Vi såg att chansen att vinna ökade till cirka 30 procent när man hade juridiskt stöd. Fortfarande dock för lågt.

    Vi såg stora skillnader mellan domar i förvaltningsrätterna i olika delar av landet. Var man bor avgjorde vilka rättigheter man i praktiken fick. Knappast förenligt med LSS!

    Min reaktion på detta blev att jag numera aldrig ger rådet, till någon som frågar, att gå till domstol – om de inte har råd med juridiskt ombud.

    Vad ska man då göra istället? Mitt första råd är att redan innan avslaget är formellt, tar upp det med högre chefer, det vill säga gå tjänstevägen ända upp till förvaltningschef. Om det inte hjälper, så gå vidare till ansvariga politiker i nämnden.

    Står avslaget fast ändå, så överklaga inte. Gör i stället en ny ansökan om en insats, men var då tydligare denna gång; se till att ansökan blir annorlunda än den som fick avslag. Vid behov, skaffa nya intyg. Kolla sedan noggrant att handläggaren verkligen gör en helt ny komplett undersökning. Att klippa och klistra är förbjudet. Det handlar ju om en enskilds speciella behov. Vid behov gör ny ansökan och så vidare. Om du är säker på ditt behov måste du ju övertyga handläggaren. Det handlar om samverkan, inte maktkamp.

    En individuell plan enligt LSS paragraf 10 är utmärkt att ha för att förtydliga dina behov i sin helhet. Gå med i FUB för att få lokal hjälp. Hjälp din lokalförening att få till en samverkan med kommunen enligt LSS paragraf 15.7.

    Jag efterlyser mer etik hos kommunerna. Etiken är värdegrunden för moralen som i sin tur yttrar sig i våra handlingar. Etiken förutsätter att vi har empati och att vi har ett samvete och att vi delar principen om ett okränkbart människovärde. ”Etik är konsten att vara (med)människa.”

    Harald Strand. Foto: Linnea Bengtsson

Publicerad:
2019-07-28

Av: Harald Strand

Nyckelord:
Harald Strand, LSS, LSS-skolan, juridik


ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

2 reaktioner på ”LSS feltolkas allt oftare. Vad kan vi göra åt det?”

  1. Yvonne Malmgren

    Tillägg,
    Det är en omänsklig människosyn i samhället att personer/anhöriga som behöver stöd ska behöva vara så insatt.

  2. Yvonne Malmgren

    Harald, din kompetens och engagemang gör skillnad!
    Jag blir ledsen och upprörd över den brutala människosynen som råder i samhället. LSS skulle vara en pluslag och som du skriver göra livet mer rättvist.
    Jag påstår att det har varit en medveten strategi. Idag lever vi i ett samhälle där politiker ställer grupper mot varandra. Vi får aldrig tillåta att våra folkvalda väntar ut oss. Att vi ska ge upp. Vi ska fortsätta så frön efter bästa förmåga. I dag blev det en dikt. Jag fick inspiration ifrån Owe Thörnqvists ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen”.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    År 94 så hände det saker, lagen som kom och föll alla i smaker.
    LSS var lagens namn, som först alla tog i sin kärleksfulla famn men….
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Ingen som vet, ingen som vet.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Ingen som vet, ingen som vet.
    Tuffare tolkningar med juridikens stöd, nu har de flesta hamnat i hemmets svåra nöd.
    Politikers goda människosyn, har nu för alltid försvunnit i vyn.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Ingen som vet, ingen som vet.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Ingen som vet, ingen som vet.
    Människor som behöver mer än andra, får nu till sina anhöriga vandra.
    Nu är det endast brödsmulor kvar, vars uppdukade bord fåglar kommer och tar.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Ingen som vet, ingen som vet.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Ingen som vet, ingen som vet.
    Framtidstron är för evigt släckt, NEJ, nu måste vi, handla i affekt
    Människor får inte förgöras, nu måste vi skrika, ropa och höras:
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Stat och kommun, bara de vet.
    Vart tog den trygga lilla lagen vägen?
    Stat och kommun, bara de vet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste nytt. Helt gratis. Direkt till din mejlbox en gång per vecka.

STÄNG
Skip to content